Johan Ridenfeldt är viceordförande emeritus för Fria Moderata Studentförbundet och tidigare redaktör för Svensk Linje. Här försvarar han vinster i den skattefinansierade välfärden i egenskap av realistisk libertarian.

Jag är libertarian. Men detta innebär inte att jag är motståndare till välfärdstjänster, som vård-skola-omsorg. Det innebär inte heller att jag är motståndare till omfördelning, exempelvis att den som är rik finansierar skolgången åt den som är fattig.

Vad jag i egenskap av libertarian är motståndare till är ofrivillig omfördelning, exempelvis att den som är rik tvingas att finansiera skolgången åt den som är fattig. (Av samma skäl är jag givetvis även motståndare till att den som är fattig tvingas att finansiera skolgången åt den som är rik.)

Som libertarian är jag nämligen motståndare till samtliga kränkningar av äganderätten (inkluderande självägarskapet), det vill säga alla handlingar som innebär att någon tar, skadar eller på något annat vis påverkar den fysiska integriteten hos någon annans rättmätigt förvärvade egendom utan ägarens fria samtycke.

Detta innebär således att jag är motståndare till all form av beskattning, som ju per definition innebär en ofrivillig överföring av rättmätigt förvärvad egendom från skattebetalaren till stat, kommun och landsting.

Den som inte vill betala skatt kan förvisso försöka avstå från att göra detta, men får då i slutändan räkna med att Kronofogdemyndigheten driver in »skulden« med tvång. Hade en privatperson agerat på samma vis, skulle denna ha gjort sig skyldig till rån. För den som likt mig verkligen förfäktar devisen »rättigheter och skyldigheter – lika för alla« konsekvent, är beskattning alltså en form av rån.

Det finns således inte en enda skatt som jag inte vill avskaffa i dess helhet. Och om en skatt av någon anledning inte skulle vara möjlig att avskaffa i sin helhet, så skulle jag ändå förespråka varje möjlig minskning av dess magnitud, inskränkning av dess omfattning och begränsning av dess tillämpning. 

Detta skulle givetvis få konsekvenser för den möjliga omfattningen (och i bästa fall existensen) av skattefinansierad verksamhet, som vård-skola-omsorg.

Men jag är inte enbart libertarian. Jag är även en
realistisk libertarian. Och som sådan får jag förlika mig med det faktum att det allra flesta andra människor i Sverige inte delar min libertarianism. Detta innebär inte att jag förespråkar defaitism eller ett övergivande av den långsiktiga kampen för friheten, utan enbart att jag är medveten om dess verkliga förutsättningar.

Således förväntar jag mig inte några revolutionära förändringar av vare sig skattetryck eller omfattning av den skattefinansierade välfärdsstaten (även om jag skulle välkomna sådana), utan nöjer mig vid varje givet tillfälle med vad helst som just då är politiskt möjligt och samtidigt ett steg i rätt riktning.

Som ett exempel på realistisk libertarianism tänkte jag analysera frågan om vinster i välfärden.

Enklast är då att utgå från vad som hade varit en måhända libertariansk men också synnerligen ohjälpsam (och därmed orealistisk) analys: »Som libertarian är jag emot välfärdsstaten, således skall denna avskaffas, och när välfärdsstaten väl har avskaffats, då kommer det inte längre att finnas några vinster i välfärden. Mitt svar på frågan om vinster i välfärden är alltså att avskaffa välfärdsstaten.«

Anledningen till att en sådan analys är så ohjälpsam är att den inte ger någon vägledning alls till läget här och nu, i den verkliga världen, där välfärdsstaten i allra högsta grad inte har avskaffats. En realistisk libertarian väljer i stället att acceptera verkligheten för vad den är och tar sedan tjuren vid hornen, genom att fråga sig vad som för tillfället är politiskt möjligt visavi välfärdsstaten.

En sådan analys torde i dagens genomsocialistiska svenska kontext ge vid handen att de enda verkligt existerande möjligheterna till förbättring ur en libertariansk synvinkel är dels (marginella) skattesänkningar, dels skademinimering. Låt oss granska de två möjligheterna närmare.

Skattesänkningar torde främst vara möjliga vid bibehållen omfattning av välfärdsstaten i kombination med effektiviseringar av dess tillhandahållande. Mer vård-skola-omsorg för pengarna möjliggör helt enkelt en minskad skattefinansiering samtidigt som omfattningen av vård-skola-omsorg kan hållas oförändrad.

Med skademinimering menar jag att välfärdsstaten i större utsträckning verkligen tjänar intressena hos dess rättmätiga ägare, skattebetalarna. Så länge som skattebetalarna tvingas finansiera välfärdsstaten är det givetvis bättre att dessa också verkligen får vad de har betalat för i form av kvalitativ vård-skola-omsorg än att deras pengar slösas bort på trams, byråkrati och ineffektivitet.

Skademinimering är alltså en konkret tillämpning av den libertarianska principen att den som har berövats sin egendom bör erhålla största möjliga kompensation av den som har stått för rövandet. Och med denna princip som grund inser vi snabbt att de som förespråkar en så improduktiv och värdelös välfärdsstat som möjligt i själva verket inte alls är några libertarianer, ty vad de förespråkar är att tjuven skall bränna upp stöldgodset hellre än ge offret en del av sin egendom tillbaka.

För att sammanfatta: den ena möjligheten är konstant produktion till mindre kostnad, och den andra möjligheten är större produktion till konstant kostnad. (Av dessa två är den förra givetvis att föredra, då det är bättre för skattebetalaren att aldrig berövas sin egendom från första början än att till slut få någon form av kompensation.)

 Gemensamt för de två realistiska möjligheterna är således att de bägge fordrar en ökad effektivitet i produktionen av välfärdstjänster. Och det är nu vi kommer till poängen med vinster i välfärden, ty ekonomisk teori lär oss att det inte existerar något bättre incitament för effektiviseringar än det krassa vinstintresset.

Låt oss illustrera detta med produktionen av skolutbildning i den fiktiva kommunen Knäckebröhult. Till att börja med är kommunens alla skolor kommunalt drivna, och kommunen har bestämt att varje skolelevs utbildning får kosta 1 000 kronor per dygn. Vilket incitament har då rektorn på den kommunala Alva Myrdal-skolan att effektivisera sin verksamhet, så att han i stället enbart behöver lägga 900 kronor per dygn och skolelev med bibehållen kvalitet? Han får knappast behålla de frigjorda 100 kronorna själv. I stället riskerar han att få se sin budget minskad – och därigenom även sin makt och prestige.

Låt oss sedan introducera det privatägda skolföretaget Midas Mulligan AB, som öppnar en privat driven men alltjämt skattefinansierad skola i Knäckebröhult. Vilket incitament har nu ägaren Midas Mulligan att effektivisera sin verksamhet, så att han i stället enbart behöver lägga 900 kronor per dygn och skolelev med bibehållen kvalitet? Svaret är uppenbart: 100 kronor i ren vinst.

Men på vilket sätt gynnar det då skattebetalaren att 100 kronor hamnar i Midas Mulligans privata ficka i stället för att slösas bort på ineffektiv kommunal verksamhet? I det första steget: inte alls! Men det är nu som möjligheten till skattesänkningar eller skademinimering uppstår i ett andra steg. För det är nu som kommunen för såväl kommunal som privat skolverksamhet kan bestämma antingen att varje skolelevs utbildning får kosta enbart 900 kronor per dygn med bibehållen kvalitet, vilket ger utrymme för en skattesänkning, eller att den levererade kvaliteten för 1 000 kronor per dygn och skolelev måste höjas, vilket innebär ökad skademinimering.

Existensen av vinster i den skattefinansierade välfärden är alltså inte i sig själv en tillräcklig förutsättning för ett friare samhälle, men den är det i kombination med en tillräckligt robust process för kravställande och utvärdering från stat, kommun eller landsting visavi de privata utförarna.

Och i dagens Sverige är denna kombination alltså även en nödvändig förutsättning för ett friare samhälle. Det är därför som realistiska libertarianer försvarar vinster i den skattefinansierade välfärden – men inte vinster utan krav på kvalitet som långsiktigt kommer skattebetalarna till godo.

Categories: Tänkvärt