Likvärdighet som begrepp i skoldebatten kritiseras ofta från borgerligt håll för att vara vänster. Vad den borgerliga kritiken missar är skillnaden mellan likvärdighet och jämlikhet, skriver CUF:s förbundsstyrelseledamot Caroline von Seth.

Det senaste året har likvärdighet varit en term som i mångt och mycket präglat hela skoldebatten i Sverige. Begreppet har slängts fram och tillbaka, från höger och vänster, på ett sätt som inte riktigt skett förut. Likvärdighet är inte något som tidigare funnits i det generella politiska vokabuläret, framförallt inte inom högern.

Men en förändring och en förflyttning har skett. I kölvattnet av utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28) har vissa liberala debattörer, däribland jag själv, börjat att öppet tala om värdet av en likvärdig skola.

En uttjatad klyscha är att grunden till en människas liv läggs i skolan. Men på samma sätt som Markus Krunegård sjunger i låten Hell yeah Norrtälje ​​är den största klyschan som stämmer, att alla klyschor stämmer.

Att grunden till människors liv läggs i skolan må vara en uttjatad talepunkt, men den är minst lika sann. Genom den skolplikt som gäller alla barn i Sverige fram tills gymnasieåldern har man en unik möjlighet att nå ut till i princip alla barn och unga i Sverige. Detta skapar i sin tur en god grund för att arbeta för likvärdighet bland ungdomar.

En del reagerar på detta. Vissa vill ifrågasätta huruvida det verkligen är skolans uppgift att arbeta för mer jämlikhet och “klyftutjämnande”. Det som enkelt glöms bort är dock att skolan har ett så kallat kompensatoriskt uppdrag. 

Med skolans kompensatoriska uppdrag menas att skolan ansvarar för att ge alla elever, oavsett utgångsläge, goda förutsättningar att uppnå de kunskapskrav som regleras i de nationella styrdokumenten. Utgångsläge innebär i detta fall exempelvis socioekonomisk bakgrund och funktionsvariation.

Att skolan, såväl institution som utbildningsväsende, ska sträva efter att vara så likvärdig som möjligt går alltså i enlighet med detta uppdrag. Men förväxlingen mellan likvärdighet och jämlikhet är ändå allt för vanlig.

Det fria skolvalet har varit en frihetsreform utan dess like.

Vissa verkar leva i tron på att likvärdighet innebär att utbildningen och skolan standardiseras och är densamma för alla elever. Vidare verkar likvärdighet hos vissa uppfattas som att skolan ska garantera jämlikhet mellan människor. Detta är nödvändigtvis inte sant. Likvärdighet handlar snarare om att skolan, som offentligt finansierad samhällsinstitution, ska ge likvärdiga förutsättningar för elever att själva kunna sträva efter jämlikhet. Denna beskrivna skillnad kan tyckas vara tämligen tafatt. Men i realiteten är den enorm.

Det fria skolvalet har varit en frihetsreform utan dess like. Att familjer själva kan välja vilken skola barnen ska gå på, med ett utbud av både offentliga och fristående huvudmän, är ingenting man ska ta för givet.

Samtidigt finns det ett antal delar av det fria skolvalet och friskolereformen som lett till ökad segregation. Däribland kösystemet, det vill säga det urvalssystem som fristående skolor i dagsläget använder. En högst vedertagen slutsats inom den svenska skolforskningen visar på att dagens system leder till segregation. Med ett mer likvärdigt skolsystem kan frihetsreformen med ett fritt skolval bevaras och samtidigt de segregerande delarna försvinner.

En annan del av skolvärlden är det som sker i korridorerna och i klassrummen. Genom rätt typ av utbildning och undervisning kan ett stort antal elever nås och i ett vidare led bildas, oavsett grundförutsättningar.

När vi tänker på vilka sätt som skolan kan möjliggöra för människor att göra klassresor, tänker nog de flesta spontant på förberedande inför högre utbildning. Högre utbildning är något som tydligt förknippas med bättre ekonomiska förutsättningar.

Men klassresor kan också ske på andra sätt än via plånbokens tjocklek. Liksom Pierre Bourdieu beskrev de olika kategoriseringarna av symboliskt kapital finns det, utöver det ekonomiska kapitalet, även två andra områden där skolan kan bidra.

I skolan möts olika typer av elever, med olika bakgrund och förutsättningar, på ett helt annat sätt än vad som görs i resterande delar av livet. Att gå i skolan bidrar alltså till en grund i en människas sociala nätverk.

Bourdieu menade att människor tenderar att söka sig till och umgås med människor som befinner sig i samma socialgrupp som en själv. Om inte människor sedan innan har ett varierat socialt nätverk kommer, generellt sett, inte heller detta utvecklas under människans livstid.

Det är därför det är av yttersta vikt att skolor eftersträvar så få homogena klasser som möjligt. Genom att ha skolor och klasser, med olika typer av elever i sig, kan alla elevers sociala kapital byggas på ännu mer.

Vidare bygger en stor del av skolans och lärarnas uppdrag på sociala relationer. Relationsbyggande, konflikthantering, normkritiskt och inkluderingsarbete är bara ett fåtal exempel på vad skolor och lärare arbetar med dagligen.

Även det kulturella kapitalet kan en bra skola och god undervisning bidra till. Detta framförallt i de humanistiska och praktiska ämnena. Exempelvis svenskämnet brukar beskrivas som bland annat ett (litteraturhistoriskt) bildningsämne.

Genom litteraturläsning i skolan skapas ett möte mellan elever och kända litterära verk och författarskap. Det finns alltså ett djupare, om än mer abstrakt, värde av litteraturläsningen än att bara ha läst boken, kunna göra en lyrikanalys eller för den delen känna till olika författare.

Ett konkret förslag på hur skolan i högre utsträckning skulle kunna arbeta för att stärka elevers kulturella kapital är genom ett införande av en litterär eller kulturell kanon i skolan. En sådan kultur- eller litteraturkanon skulle kunna vara baserad på litterära epoker, snarare än specifika titlar.

I förlängningen skulle detta innebära en tydligare garanti för att alla elever bildas inom kultur- och litteraturhistorien.  Skolan, och framförallt lärares undervisning, kan alltså även bygga på elevernas kulturella kapital.

Det går alltså att klart konstatera att skolan både som samhällsinstitution och som utbildningsförvaltare kan möjliggöra för klassresor. Detta kan både göras proaktivt, genom att täcka upp de luckor som uppkommit efter friskolereformens genomförande, men också för att ge skolor och lärare tydligare och bättre verktyg för att stärka elevernas sociala och kulturella kapital. För grunden till en människas liv läggs i skolan.

Categories: Tema