Inom en timme går mitt flyg tillbaka till Sverige. Jag befinner mig i skrivande stund på Dulles Airport strax utanför Washington DC. Utöver att flygplatsen är uppkallad efter den tidigare utrikesministern är Die Hard 2 den enda referens jag kan knyta till denna plats. I några dagar har jag befunnit mig i hjärtat av USA:s politiska liv. Det räckte för att lära känna 250-åringen lite bättre.
Tack vare ett stipendium från Arvid Lindmans 60-årsfond fick jag möjligheten att åka till DC och följa mellanårsvalet. Veckan har bestått av intervjuer, studiebesök och en hel del turistande. Först besökte jag de tre grenarna av statsmakten som upprätthåller USA:s demokrati. Vita huset, Kapitolium och Högsta domstolen var alla mycket fina byggnader. Den neoklassiska arkitekturen är verkligen svår att undgå. Mitt intresse för de två partierna erövrade naturligtvis en del utrymme i min planering. Inför detta gick jag in med ett relativt öppet sinne, men mina många fördomar kom mycket snart att besannas.
Först ut var Republikanerna, som till föga förvåning hade sitt valmöte i en pentekostal frikyrka i Pet Wirth. Deras bristfälliga stöd i delstaten gjorde sig gällande i uppslutningen men stämningen var god och Denise Rosado hade, trots mätningarna, mycket optimism inför mellanårsvalet. Sänkta skatter, ökad lokal trygghet och den amerikanska drömmens överlevnad var tre mantran svåra att undgå på detta möte. Efteråt gjorde jag ansträngda försök att ta tempen på vem man såg som presidentkandidat 2028, men fick inget konkret svar från någon. Efter att jag fick svaret “That is up to the primary to decide”, kände jag att det var dags att ge upp.
Nästa dag stod demokraterna på tur. På Cynthia Bar & Bistro slog jag mig ned för att lyssna på kandidaten Robert White som kandiderar till representanthuset och ser ut att bli invald om några veckor. Uppslutningen där var av en lite annan karaktär. White talade om de impopulära ombyggnationerna av Vita huset och hur ICE har varit närvarande i området omkring Cynthias. White var vältalig och karismatisk men inte heller han kunde ge några svar på vem demokraterna borde ställa upp med. Från flera i publiken och bland volontärerna fick jag däremot höra AOC, Ossoff och Newsom.
Just nu är det inte mycket i amerikansk politik som gör mig särskilt munter. Generellt börjar det mer se ut som personkonflikterna i musikalen Hamilton.
Mycket tyder på att republikanerna går mot en tung förlust. Något de i hög grad gjort sig förtjänta av utifrån den politik de fört som grovt kontrasterat den kampanj man bedrev för två år sedan. Inför 2028 står demokraterna fortsatt inför en identitär kris om vilken politisk profil de vill ska färga deras policys och framför allt vem som ska bli deras kandidat. Just nu är det inte mycket i amerikansk politik som gör mig särskilt munter. Generellt börjar det mer se ut som personkonflikterna i musikalen Hamilton. I synnerhet är det oroväckande att trenden under de senaste valen har handlat om vem man ogillar mest snarare än vem som sitter på de bästa lösningarna på samhällsproblemen.
Det är lätt att bli rätt melankolisk när man följer amerikansk politik. Något jag tycker är viktigt är att det finns så mycket mer i Amerika än det politiska livet. USA är en känsla, en kultur och en idé som visat sig vara mycket framgångsrik. Det finns ett land bortom detta mellanårsval, denna president och den politik som nu förs. Det landet tycker jag mycket om och besöker gärna snart igen.
Från Dulles med kärlek,
Redaktionsmedlem Olle Edborg