När tekniken utvecklas följer politiken efter. Vi måste förstå vad privacy innebär och vilka rättigheter som faktiskt står på spel, skriver Benjamin Bengtsson.
Tekniken för med sig politiken. Litteraturprofessorn Marshall McLuhan visade redan på femtiotalet att televisionens intåg inte bara förändrade synen på politiken (bokstavligt), utan även färgade politiken i sig. Efter Kennedys vinst i det amerikanska presidentvalet 1960, det första i TV-rutan, blev det plötsligt politiskt gångbart att föra politik på ett nytt sätt. Politik som framstod bättre i TV-rutans bildmedium, gjorde bättre ifrån sig hos väljare. Fenomenologer som Husserl och Heidegger pekade innan dess ut hur skrivandet och läsandet hade haft liknande grundläggande effekter på hur människor tänkte och upplevde världen runtomkring. Det rigida och logiskt funktionella textmediet förändrade hur människor upplevde världen. Det grundade den moderna människan och i längden dess moderna samhälle.
Dagens teknik har medfört nya utmaningar. Rent konkret har brottsligheten flyttat in i det virtuella dunklet av digitala krypterade chatt-appar och darkweb-sidor. Politiken haltar efter, men med regeringens allt mer aggressiva användning av digitala övervakningsmedel och EU:s chat control, tas nu snabba kliv mot att använda just dagens teknik för att komma ikapp. Medborgares privatliv ställs allt mer mot värden av säkerhet, en dikotomi som någon gärna får förklara för mig. Genom att låta staten, företag och andra aktörer krypa närmare in på den privata sfären ska vi tydligen garanteras säkerhet. Det är ett utbyte som ställer Maslows pyramid på prov. Individers privacy-rättigheter tycks åsidosättas. Men är det så enkelt? Vad menar vi med en ”privat sfär”? Vad är privacy egentligen? Vi måste förstå vad vi menar med privacy och vilka privacy-rättigheter vi kan tänkas ha, för att dagens debatt ska vara givande.
Den filosofiska diskussionen kring en rätt till privacy härleds från en juridisk bakgrund i slutet av 1800-talet. Det går att förkovra sig ordentligt i betydelsen av denna rättighet, men för att bespara er huvudvärken så kan jag redan nu avslöja att den är högst förvirrad. Det finns många olika definitioner och de fungerar inte alltid ihop. Vissa jurister och filosofer förväxlar dessutom rättigheten med själva definitionen av vad privacy är. Detta har lett till att vissa tror att privacy har att göra med sfärer och allehanda obehag så som stirrande blickar eller grannars ständiga hamrande.
I själva verket handlar privacy helt enkelt om information gentemot en annan. Inte vilken information som helst, utan sådan att den är personlig för person A, det vill säga att person A ej vill att person B ska anskaffa sig denna. Privacy har gått förlorad i det ögonblick B har anskaffat sig sådan information, som dessutom måste vara sann och betrodd. Falska rykten som sprids om A kan inte göra att A förlorar privacy och även om ryktena är sanna, så måste B faktiskt tro på dem. Så långt så gott. Men om vi antar att en rätt till privacy ska kunna förplikta andra att ej anskaffa sådan information om oss så är vi helt fel ute! Det är här det blir lite klurigt.
I boken Unfit for the future argumenterar en av Sveriges mest framstående filosofer Ingemar Person och hans Oxford-kollega Julian Savulescu för att vi omöjligen kan ha några moraliska rättigheter till privacy, just för att privacy förloras genom själva anskaffande av information. Deras argumentation är (tyvärr) brilliant. Processen att anskaffa sig information kan nämligen inte sägas vara en handling och för att ålägga en moralisk förpliktelse att inte handla på ett visst sätt, behövs det givetvis en handling. Det är som att försöka förpliktiga någon mot att se, höra eller känna en känsla. De är alla delar av vårt medvetande och endast tillstånd vi befinner oss i. Till exempel går det inte att frivilligt välja att inte höra eller känna ilska. Det vore således absurt att förpliktiga människan från att göra det. Tillstånd såsom att anskaffa information är således, om detta resonemang håller, moraliskt irrelevanta.
För att ta ett exempel: Om du en blåsig dag traskar ner genom en allé mot Lunds universitet och får syn på en person vars kläder plötsligt blåser bort från kroppen i en helt mirakulöst svepande rörelse, så har du faktiskt anskaffat dig personlig information om denna person mot dess vilja. Kan du anklagas för att ha gjort något fel? Brutit mot en privacy-förpliktelse? Nej, givetvis inte. Vad du sedan gör är irrelevant. Det kan argumenteras för att du ej bör fortsätta stirra på den hjälplösa personen eller ej använda det du lärt dig för att utpressa personen, men dessa moraliska felsteg har ej med privacy att göra, de är blott medel för respektive användning av anskaffad information. Det verkar således som att det inte finns någon rättighet mot själva anskaffningen av personlig information. Tyvärr är detta argument så pass övertygande att jag inte hittar något botemedel.
Person och Savulescu använder sitt argument mot moraliska rättigheter till privacy för att motivera en totalitär övervakningsstat, där dagens teknik utnyttjas för djupgående informationsinsamling och privatlivet tillåts inskränkas så när som totalt. De gör detta för att komma till bukt med de tekniska utmaningar som jag nämnde i början. Så att demokratin kan räddas från illvilliga anti-demokratiska aktörer som annars skulle växa sig starka i skuggorna. De är inte ensamma om denna tanke. Inte bara dagens regering, utan även Sveriges kanske mest namnkunniga filosof idag, Torbjörn Tännsjö, professor emeritus på Uppsalas universitet, har argumenterat för ett liknande ”öppet” samhälle, där privatlivet ses som ett sekundärt bihang. Han gör det dock av rent utilitaristiska skäl. En sådan nedbrytning av den liberala demokratin, för att rädda just den liberala demokratin, är vid detta lag en politisk klassiker. Så vad ska privacy-förespråkare göra? Rulla över och välkomna storebrors ständiga blick? Knappast.
Dagens teknik medför helt andra förutsättningar än de blåsiga alléerna i Lund. Till skillnad från när människor anskaffar information, kan ett digitalt systems anskaffning inte påstås vara blott ett ”tillstånd”, utan en handling. En handling som löper i direkt led från det digitala systemets skapare och som således är moraliskt relevant. Dessa system, som kan vara allt från myndigheters datahanteringsalgoritmer till företags AI tjänster och appar, är nämligen binärt kodade att handla på ett visst sätt. Detta gäller alla tillstånd som ens är möjliga för systemet. Och det inkluderar givetvis dess tillstånd att anskaffa information, hur, var och från vem detta görs.
Idag finns det många system som endast har till uppgift att samla information om människor på nätet och ytterligare system för att organisera och aggregera denna data. En hel data-ekonomi har utvecklats kring detta. För den läsare som tror på en Gud som skapat människan går det att analogt jämföra vad en programmerare är för dess skapelse med vad Gud är för människan. De är båda ansvariga för de ”tillstånd” som dess skapelse försätts i. Skillnaden är att skaparen av ett digitalt informationshanteringssystem idag fortfarande måste följa mänsklig moral. Att ej göra det vore att leka Gud på riktigt. Ibland kan man undra ifall människans maktbegär leder henne till att göra just det. När EU vill lagstifta in en förpliktelse att få alla medborgares personliga meddelanden inskannade och lagrade, till exempel. Det verkar således som att viss typ av anskaffning ändå kan hamna under privacy-rättigheter.
Det är dock skillnad på anskaffning av personlig information som någon har lämnat ifrån sig frivilligt. Då har man nämligen även gett upp rättigheten till den. I rättighetsetiken kallas detta för waivering och det är allmänt accepterat att en rättighetsteori måste ha möjlighet till att säga upp rättigheter på detta sätt. Det är i praktiken det konsumenter gör när de accepterar privacy-avtal, cookies eller trackers på hemsidor och appar. Men även här uppstår problem som har med data-aggregering att göra. Med dagens teknik kan en aktör samla in information som konsumenter själva gett upp, slå ihop dem i ett AI-system som jämför dem med varandra, och med hög statistisk säkerhet få fram ”ny” information om personerna, som de ej uppgivit.
Ett exempel är företaget Cambridge Analytica som kunde använda opersonlig information för att avgöra folks politiska åsikter, sexualitet och IQ. Bara en sådan sak som att personer inom ett visst IQ-segment med hög statistisk säkerhet kunde härledas till de som ”gillat” curly fries på Facebook. Det kanske inte ses som personlig information att du gillar en viss typ av form på dina pommes, men vilken IQ du har kanske du gärna behåller för dig själv. Denna statistiska teknik kallas för ”statistical inference” och det finns en pågående filosofisk diskussion kring huruvida sådan personlig information som visar sig vara sann kan anses bryta mot personers privacy rättigheter. Det verkar onekligen orimligt att någon i förväg ska kunna räkna ut att information om dess pommespreferenser kan användas för att härleda dess IQ. Vissa filosofer menar dock att all information härledd från frivilligt utlämnad information, som genom waivering inte begränsas av privacy rättigheter, av rent logiska skäl inte heller kan begränsas av privacy rättigheter. Och om vi tänker efter så är statistical inference inget konstigt alls.
Människor anskaffar sig personlig information om andra genom denna metod hela tiden. Det kan vara att jag vet att du ska till en mässa i Burträsk idag, samtidigt som jag läser att det hålls en mässa för cancerpatienter i Burträsk idag. Slår jag samman dessa två icke personliga informationsbitar så ”skapar” jag den personliga informationen (och sann kunskap om) att du har cancer, som du inte vill att jag ska veta. Karaktärer som Sherlock Holmes är mästare av sådan statistical inference. Men detta kan inte vara ett moralisk problem. Det är precis som Person och Savulescu nämner om mänsklig anskaffning, inte en handling. Du kan givetvis inte sägas ha en rättighet att kräva en plikt av mig att inte ”skapa” sådan information. Men hur är det med digitala system? En AI som är programmerad att göra just detta kommer att bli moraliskt relevant, eftersom skaparen av denna AI kan sägas ”skapa” informationen som en handling, av dess vilja. Det finns ett mänskligt ansvar här.
Diskussionen om ansvar är dock problematisk och riskerar röra till det i onödan. I fallet av Gud som skapare av människan är ansvarsfrågan obefintlig, men digitala system skapas av flera programmerare, som ingår i en avdelning, som lyder under en chef som lyder under en företagsägare eller myndighetschef, som lyder under en regering, som utgörs av politiker, som väljs av medborgare. Frågan om ansvarsfördelning är en klassisk filosofisk diskussion, men den kan lösas helt separat från privacy och teknik-diskussionerna. Fokus bör istället ligga på själva anskaffningen av personlig information av digitala system och annan ny teknik som förändrar den politiska spelplanen. Även om (och kanske just för att) denna anskaffnings moraliska status inte är helt självklar, finns behovet av att utveckla dessa diskussioner och jag är övertygad om att så kommer att ske. När tekniken är på plats, så följer politiken efter.
Benjamin Bengtsson är PPE-student vid Lunds universitet