Varför skulle en film om samhällelig kollaps och normernas upplösning resonera år 2026? Hur som, här kommer 3000 tecken om Christopher Nolans The Odyssey.
“Our age of bronze is collapsing,” är i mitt huvud decenniets kanske mest ikoniska filmreplik, yttrad av Matt Damon som Odysseus till Anne Hathaway som Penelope. Det är ett slags syftesförklaring för filmen, gömd i en replik så taffligt formulerad att den svingar hela varvet runt och blir närmast genial. Sedan jag såg filmen har den nålat fast sig i min hjärna likt en filmreplikernas motsvarighet till, typ, Crazy Frog. Det är också ett sätt att få fram sin poäng.
Christopher Nolan kommer aldrig igen att göra en lika bra film som Oppenheimer, men det är bra att han försöker. Någon som faktiskt når någon slags karriärhöjdpunkt är Ludvig Göransson med filmmusik med en precis lagom skavig främmande tonbild och bågspännarljudet som gått välförtjänt viralt, och kanske leder till en lika välförtjänt ytterligare Oscar i februari.
Apropå så är det välkommet att Nolan fått Edward Cull- nej förlåt jag menar förstås Robert Pattinson att spela sexig igen. Även om det är lite trist att Zendaya mest repriserar sin roll i Dune: part one. Det mest obegripliga skådespelarvalet är dock inte Lupita Nyong’o som Helena och hennes syster Klytaimnestra – jag är väl ingen rasist på internet – utan Charlize Theron som ger Calypso redigt iPhone-ansikte – jag är ju faktiskt skärmluddit.
De bästa scenerna är när besättningens litenhet jämte cyklopen iscensätts väl i mötet med Polyfemos, och när man återtraumatiseras av Kirke just som man kommit över Chihiros föräldrars förvandling till grisar i Spirited Away. Det skickliga användandet av praktiska effekter är inte bara tekniskt snobberi, utan höjer upplevelsen på denna sida av att CGI blev så bra att det blev sterilt.
Så se filmen om du mot förmodan inte gjort det! Det är (nästan) tre underhållande timmar, med hyfsat relevant tematik som i diskussionen kring filmen tyvärr alltför mycket trängts undan av diverse bröl om (och ibland från) översättaren Emily Wilson.
Med sina senaste filmer har Nolan blivit mer subtilt politisk och något samhällskritisk. Oppenheimer fick sin form av riggade processer riktade mot två judiska män. Där antisemitism gav den berättelsen relevans och udd, spelar nedbrutna normer och ett samhälle och en kulturs väg mot kollaps samma roll i The Odyssey. Att det intresserar Nolan har förstås liknande förklaringar som att Google-sökningar efter “late bronze age collapse” sett en ökande trend sedan 2016.
Men filmen bygger inte bara på samtidsresonans, som det helt saknas fog för i källmaterialet. Redan på Homeros tid ekade berättelsen av tidigare tider. Skavet mellan en samtida moral och den småproblematiska hjälten fanns där redan när berättelsen gick från att framföras muntligt till skriftligt. Ändå fortsatte de berätta, så att vi i våra dagar kan fortsätta tilltala musan i vokativ.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är Svensk Linjes kulturredaktör.



