Vardagen hade en gång en rytm vi inte valde, den valdes åt oss. Av posten, av tidningen, av nyhetssändningen klockan 21. Men i frihetens namn har vi upplöst dessa rytmer, och i deras ställe har vi fått något som liknar ett oändligt, stilla kaos, skriver Anna D. Linder.
Brutna kontinuiteter; orden bär en nästan mytisk tyngd. De för tankarna till institutioner som sakta smulas bort eller till grandiosa imperier som fallit i tragedi. Men bortom det större förändringarna och avsluten finns det något annat som gått förlorat och brutits med tiden. Det är de små, nästan osynliga rytmerna: vardagsvanorna som har följt oss i generationer, som vi utfört utan att riktigt reflektera över dem. Och först när vi gått miste av flera av dem märker vi av frånvaron. Som nu, i vår tid.
Under större delen av 1900-talet styrdes vardagen av fasta tider. Posten kom vid bestämda klockslag, ibland flera gånger under dagen, tidningen landade på hallmattan, telefonen var en fast kontaktpunkt, och tv-programmens tablå dikterade kvällens rytm.
Aktuellt, Sveriges första regelbundna tv-nyhetsprogram, började sändas den 2 september 1958. I början några gånger i veckan, senare dagligen. Sändningstiderna ändrades med tiden, men kvällsnyheterna, klockan 21, blev en punkt runt vilken människor byggde sina kvällar: middagen lagades vid annan tid för att ej krocka med programinslagen, samtal fördröjdes, ögon hölls på skärmen. Nyheten var inte bara information, den var en rytm, en vardagens kontinuitet och hållpunkt.
För dessa rytmer har brutits. I dag finns sport dygnet runt, serier släpps varje vecka, streamingtjänster staplas på varandra i obegränsat antal och tusentals kanaler från världens alla hörn når just din Samsung The Frame. Nyheter kan läsas eller ses när som helst, hur som helst och var som helst. Artiklar och poddar väntar på oss oavsett tid. Detta är delvis befriande, lättillgängligt och enkelt. Men samtidigt uppstår en helt annan känsla: en oändlig backlog, ett ständigt jagande av möjligheter som aldrig tar slut. Ju mer vi kan ta del av, desto mer känner vi att vi missar, och det är vi som måste välja när, var och hur. Möjligheten blir en slags börda. Vad en gång var rytm och trygghet, en gemensam tidpunkt som förenade människor, ersätts av gränslösa horisonter, nya dimensioner öppnar sig, där varje val innebär ett tusental avståenden.
Det som kallas ”lägerelds-tv” måste nu accepteras vara från en svunnen tid. När utbudet var begränsat samlades människor kring samma program, samma sketcher, samma matcher. Dessa gemensamma erfarenheter skapade referenspunkter, samtalsämnen, ja, ett kollektivt minne. Rederiet med sin dramatik kring fartygsbesättningen, Lorry med sin satir, Dallas och Dynastin som amerikanska kvällsdraman, de formade vardagens gemenskap. På radion ekade Svensktoppen och Ring så spelar vi, och veckans avsnitt blev samtalet för nästa dag. Det handlade inte bara om underhållning, utan om rytmen som strukturerade livet. Om liv som blivit bättre under 1900-talets gång eftersom man nu fick tid för just underhållning och njutning. I dag finns sport att se dygnet runt, premiärer för nya serier varje vecka, fler streamingtjänster än någon rimligen kan följa. Överflödet skapar saknad: ju mer som finns, desto mer känns det som att man missar.
Tidningsläsningen har genomgått samma metamorfos. Morgonavisen var en fysisk handling: man började på första sidan, bläddrade, stannade vid det intressanta, lät det ointressanta passera, men inte utan ett aktivt val att göra just så: Alltsammans var en helhet med början och slut. I dag möts vi av ihärdiga pushnotiser, algoritmer som pekar oss vidare, labyrint av länkar utan en sista sida i sikte. För det finns ingen sista sida. Ingen stund att bara andas med kaffet i handen. Inget är någonsin avslutat.
Konsumtionen av musik förändrades på liknande vis den med. Förr hörde man nya låtar av en slump. Kanske på radion, i skivbutiken, hos vänner. I streamingtjänsterna serveras vi mest av det vi redan gillar, färdiga listor: Mingel, midsommarfest, 90-talshits. Rekommendationerna är bekväma, men cirkulära. Att upptäcka något oväntat kräver ansträngning, en aktiv handling som måste kalkyleras in om den får tid och plats i veckoplanen.
Dygnets rytm har till och med den upplösts. I äldre almanackor talades om den borgerliga gryningen: tiden när solen låg strax under horisonten, då ljuset precis räckte för att läsa utomhus utan artificiellt sken. Natt och dag var tydligt avgränsade och avgörande för planeringen av våra sysslor och vårt arbete. Nu lyser skärmen lika starkt i mörka rum, i bilen, mitt i natten eller på morgonen. Friheten är enorm, men den bär sin egen börda: valens tyngd. Behöver vi ens natt och dag längre? Är dygnet som fenomen redan utdaterat?
Teknikens gåva är en fantastisk frihet. Men frihet är inte utan tyngd. Den kräver ständiga val. I Antingen–eller från 1843 skildrar Søren Kierkegaard spänningen mellan det estetiska och det etiska livet: det njutningsfokuserade ögonblicket mot ansvarets, valens tyngd. Att välja innebär alltid att avstå från något annat, och därför uppstår ångesten, eller som han formulerar det; “ångest är frihetens svindel.”
Kanske är det därför gamla vanor kan kännas närintill tröstande. De bestämde åt oss, satte ramar för våra liv med tydliga avbrott för nöje och fritid. Nyheterna började när de började. Tidningen tog slut när sista sidan var läst. Programmet på radion gick bara en gång. I vår värld nu, där allt alltid finns, ständigt tillgängligt, kan det paradoxalt nog kännas som en lättnad när valen redan är tagna, när tiden själv bestämt åt oss.
Ändå lever fragment av dessa gamla rytmer kvar, om än i försvagad form. Aktuellt sänds fortfarande klockan 21, men den punkt som en gång samlade människor kring samma rum och skärm har förlorat sin kraft. Vem sitter egentligen där vid tv:n längre? För nu ser man programmet i efterhand på SVT Play, andra väljer bort och bläddrar förbi. I stället tar de del av nyheterna via kortare klipp i sociala medier eller poddar, och några bryr sig inte alls om kvällens sändning. Kontinuiteten är bruten: en gång en gemensam tidpunkt, nu ett val bland tusen andra. Den kollektivt delade rytmen är upplöst, och med den har den trygghet som fasta vanor gav ersatts av valfrihetens frihet, och dess svindel! Det vi en gång tog för givet, det gemensamma ögonblicket i vardagen, finns kvar endast som ett ekande minne.
Anna D. Linder är press- och kommunikationsansvarig på Timbro samt frilansande skribent i bland annat 100%
