Helena Nanne skriver om vilka reformer hon skulle vilja se en borgerlig regering genomföra de kommande fyra åren.

Vad fan får jag för pengarna?

Det frågade sig den dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv hösten 2017. Utskälld och avgången lyfte han det som allra tydligast är regeringen Löfvens största misslyckande – att staten inte lever upp till sin del av samhällskontraktet trots ett av världens högsta skattetryck. Frågan om vad människor får tillbaka när frukten av ett hårt arbete försvinner måste också vara vägledande i det reformarbete som väntar en alliansregering de kommande fyra åren.

Under 2017 dödades 43 personer i skjutningar. Polisen har slagit fast 61 bostadsområden i Sverige som utsatta, varav 23 särskilt utsatta kännetecknas av en så omfattande kriminell närvaro att benägenheten att över huvud taget inte delta i rättsprocesser är utbredd. Läget i dessa anses vara akut, enligt Polisen. Var tredje kvinna i Sverige känner sig otrygg utomhus i sitt bostadsområde på kvällen. Polistätheten är den lägsta på tio år. Rättsstaten Sverige klarar alldeles uppenbart inte av att leverera, samtidigt som skattebetalarnas pengar spenderas friskt på elcykelsubventioner, kommunala kamelfarmar och dyra konserthus. Det finns ingenting som kan vara värt att prioritera högre än en stark och välfungerande rättsstat, med närvarande poliser som är tillräckligt många och kompetenta. Den som inte prioriterar rättsstatens grundläggande uppgifter framför allt annat förtjänar inte heller att styra.

Poliserna måste bli fler. En jämförelse med andra länder visar att antalet poliser per capita i Sverige är långt under EU-snittet. Länderna som toppar listorna med högst polistäthet har nästan dubbelt så många poliser per capita som Sverige. Om Sverige ska lyckas med resan från botten till att åtminstone inte vara sämre än EU-snittet behövs 10 000 fler poliser. Det är en enorm resa, inte minst med tanke på att platser på polisutbildningen står tomma, men det är en resa som måste stå högst upp på dagordningen hos varje statsbärande parti. Poliser är kanske den grupp som får allra sämst betalt jämfört med det arbete de utför och det ansvar som vilar på deras axlar. Lönerna måste upp för alla poliser, men ännu mer för de som förtjänar det mest. Lojalitet, utveckling och ansträngning måste alltid löna sig – även för poliser.

Hur omfattande den offentligt finansierade hälso- och sjukvården ska vara är i sig en principiell och omfattande diskussion, som kanske inte står högst upp på dagordningen för en ny regering efter valet den 9 september. Det är dock alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården har drabbats av ett socialdemokratiskt haveri och att detta måste åtgärdas. Vårdköerna har blivit dubbelt så långa sedan 2014. Människor som hade kunnat vara friska och leva ett normalt liv står utanför, cancersjuka dör i väntan på vård och produktionsbortfallen är enorma. På område efter område har socialdemokratin misslyckats med att säkerställa att sjukvården finns där när den behövs.

Det allra mest alarmerande är läget inom barn- och ungdomspsykiatrin, där köerna har tredubblats sedan 2014. Antalet barn som väntat mer än 30 dagar på den insats från barn- och ungdomspsykiatrin som de faktiskt har rätt till är nu tre gånger så många. Samtidigt som barn som lider av depression, självskadebeteende eller i värsta fall självmordstankar möts av en kölapp har barnrättsorganisationen Bris rapporterat om läget i deras stödverksamhet under sommaren. De konstaterar att samtalen som har kommit in är fler än samtalen sommaren före och att 4 av 10 samtal handlade om psykisk ohälsa. Allvarsgraden i samtalen ökar också, svåra samtal om självdestruktivitet och självmord ökade med 46 respektive 41 procent. Bris berättar avslutningsvis om något som med all önskvärd tydlighet bekräftar den socialdemokratiska sjukvårdens haveri – samtal om hur barnen drabbas när stödinsatser inte fungerar eller inte är tillgängliga har fördubblats. Den sjukvård som vi borde kunna förvänta oss med ett skattetryck som verkligen sätter Sverige på kartan levererar inte. Inte ens till barn som ser självmord som en reell lösning på sina problem.

Vägarna in till sjukvården och särskilt till barn- och ungdomspsykiatrin måste bli fler. Den som behöver en hörapparat, en ny höft eller en synoperation på ålderns höst får ofta själv välja vem som ska utföra vården och behöver inte vänta särskilt länge. Det är givetvis väldigt bra och ett resultat av tydlig högerpolitik i såväl alliansregeringen 2006–2014 som i moderatstyrda landsting runt om i landet. Nu är det dags för den yngre generationen att få samma möjligheter till valfrihet, egenmakt och en tillgänglig sjukvård när den behövs. Inte bara för att det är rätt – utan för att det många gånger handlar om väldigt unga människor som inte har mer än en hjälplinje till en ideell organisation kvar när det inte längre finns några andra alternativ.

Samtidigt som rättsstaten sviker, sjukvården inte ens är tillgänglig för de allra mest utsatta och slöseriet med skattebetalarnas pengar slår nya rekord lever nästan en miljon människor i utanförskap. Mellan utanförskapet och självförsörjning står flera höga murar. Höga skatter, generösa bidragssystem och fackförbundens dominans över arbetsmarknaden hindrar varje dag människor från att lämna utanförskapet för arbete, självständighet och egenmakt.

Alliansregeringens skattesänkningar mellan 2006 och 2014 var ett systemskifte i svensk politik och svensk borgerlighet. Det blev väldigt mycket mer lönsamt att arbeta för väldigt många och hundratusentals nya jobb blev möjliga. Detta är ett arv som måste förvaltas av en ny regering. Kraftigt sänkta skatter på arbete och företagande, tillsammans med ambitiösa och modiga bidragsreformer, kommer att göra det ännu mer lönsamt att arbeta. En betydligt mindre offentlig sektor, som fokuserar på det som människor faktiskt är beredda att betala skatt för, minskar kraftigt det brutala slöseri med skattemedel som sätter Sverige på kartan lika mycket som det höga skattetrycket. När Socialdemokraterna näst intill har haft monopol på att styra det här landet krävs en ambitiös reformagenda och ett högt tempo för att ta tillbaka människors frihet och egenmakt.

Helena Nanne är 2:e vice förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet och kandidat till kommunfullmäktige i Malmö.