Det enda svenskar ofta vet om Falklandsöarna är att Margaret Thatcher sägs ha startat ett krig runt dessa öar för att kunna bli omvald. Men vad handlar egentligen konflikten om? Sveriges Argentina-expert Rutger Brattström reder ut.
I slutet av oktober 2024 utspelade sig en oväntad skandal i argentinsk politik. Allt började med att försvarsdepartementet lade upp en kommuniké på sin hemsida från ett möte mellan utrikesministern Diana Mondino och Röda Korsets internationella kommitté.
I kommunikén kunde man läsa att utrikesministern och organisationen hade diskuterat ”återupptagandet av förhandlingarna om den tredje planen för det humanitära projektet, som syftar till att identifiera argentinska stridande som föll på Falklands- eller Malvinasöarna under konflikten i södra Atlanten 1982.”
För ett otränat öga kan de torra mötesanteckningarna knappast innebära starten på en skandal, men i Argentina kallas Falklandsöarna för Islas Malvinas. Att försvarsdepartementet har använt det brittiska namnet, även om det är i kombination med det argentinska, anses vara förfärligt.
Det dröjde inte länge innan hård kritik, och avgångskrav, riktades mot utrikesministern. Mondino skjuter dock ifrån sig ansvaret. Det är inte hon som har författat kommunikén och hon lovar att hitta den ansvarige som genast ska få sparken.
Utrikesministerns kraftiga avståndstagande stillar knappast kritikerna. På sociala medier skriver en kongressledamot för radikalpartiet ”Madam: tvätta inte dina händer. Du är den person som bär det största ansvaret för utrikesrelationerna. Om du behöver sparka någon, börja med att packa din egen väska.” Den tidigare utrikesministern Santiago Cafiero från Peronistpartiet kommenterade också ordvalet. ”Det är inte ett misstag, det är att ge upp vår suveränitet.”
Att Falklandsöarna tillhör Argentina är en av få saker som det finns en bred konsensus kring i argentinsk politik. Det är olagligt att publicera kartor över Argentina utan öarna, och öarnas argentinska historia är ett obligatoriskt ämne i skolan. Varför ger några knappt beboeliga klippor ute i södra Atlanten upphov till så stora känslor?
Enligt museiguiden brukar argentinare komma ut från simulationen gråtandes av de översvallande patriotiska känslorna.
Escuela Superior de Mecánica de la Armada, ESMA, är en av Buenos Aires mest ökända platser. Området byggdes för och nyttjades tidigare av Marinens tekniska högskola. Under den senaste militärjuntan som styrde Argentina 1976-1983 kom det stora området att få fler användningsområden. Totalt internerade över 5 000 människor på ESMA och torterades under brutala förhör. Nästan alla de fängslade kom att mördas, ofta genom att kastas från flygplan långt ute till havs.
Byggnaden där tortyrförhören ägde rum är i dag ett museum över militärjuntans avskyvärda brott. Sedan 2014 ligger den granne med ett nybyggt museum som är fyra gånger så stort, Museo Malvinas e Islas del Atlántico Sur – Museet om Malvinas- och Sydatlantöarna.
Museet är delat i tre enorma våningar. På den första kan man uppleva en VR-simulation av att vandra på Falklandsöarna. Enligt museiguiden brukar argentinare komma ut från simulationen gråtandes av de översvallande patriotiska känslorna. Man kan också ta del av den argentinska historieskrivningen, med nedslag på varje, för Argentina, viktigt datum i Falklandsöarnas historia sedan dess att de upptäcktes på 1500-talet.
Det var fransmän som först koloniserade Falklandsöarna 1764 och namngav ögruppen Îles Malouines, efter Saint-Malo i Bretagne, vilket är ursprunget till det spanska namnet Malvinas. Året därefter startade även britterna en liten koloni på öarna. 1767 tog Spanien över den franska kolonin och efter några år av konflikter lämnade britterna 1774 av ekonomiska skäl. Efter sig lämnade de ett plakat som hävdade fortsatt brittisk suveränitet över öarna.
Den spanska kolonin kom att existera fram till 1811 då den övergavs efter att Napoleon invaderat Spanien. Även de lämnade ett plakat för att bevisa sin suveränitet. Åren efter Napoleons invasion av Spanien följde en kaotisk frihetskamp över hela Latinamerika och 1813 utropade Förenta staterna av Rio de la Plata, som senare skulle bli Argentina självständighet från Spanien. Falklandsöarna ingick i det spanska Vicekungadömet Rio de la Plata och trots att de för tillfället var obebodda ansåg den nya staten att öarna lydde under Buenos Aires.
Den 30 januari 1813 är ett av de viktiga datumen enligt museet eftersom en brittisk sjökapten då begärde om licens i Buenos Aires för att jaga sjölejon på Falklandsöarna. Enligt museet är det ”ett av de mest anmärkningsvärda bevisen på att argentinsk suveränitet på Malvinasöarna började utövas omedelbart efter revolutionen” (då den spanske guvernören skickades ut från Buenos Aires).
Under 1820-talet etablerade regeringen i Buenos Aires en koloni på Falklandsöarna. 1831 plundrades kolonin av en amerikanska stridsfartyget USS Lexington och 1833 kommer det mörka året i den argentinska historieskrivningen. Enligt museet lägger brittiska trupper olovligen beslag på ön den tredje januari och utnyttjar de skador som amerikanerna redan orsakat bosättningen.
Den 26 augusti 1833 sker så ett händelseförlopp som än i dag är omstritt. I den argentinska versionen ledde denna dag Antonio ”El Gaucho” Rivero ett uppror mot britterna. Tillsammans med en grupp argentinska patrioter dödade Rivero fem brittiska soldater, hissade den argentinska flaggan och tog tillbaka kontrollen över ögruppen. Buenos Aires misslyckades dock att skicka hjälp och fem månader senare erövrade britterna öarna igen och tillfångatog Rivero och hans kamrater.
Riveros uppror är centralt i den nationalistiska berättelsen om de argentinska Falklandsöarna. Den andra våningen av museet vigs nästan uteslutande åt legenden om ”El Gaucho”. Sedan 2015 pryder Rivero ena sidan av 50-peso-sedeln, den andra sidan visar en karta över Falklandsöarna. Samma karta finns i en enorm typologisk variant utanför museet. Runt om dessa öar finns en konstgjord damm i vilken fantaster kör radiostyrda båtar som är miniatyrer av fartyg som deltog under Falklandskriget, men vi kommer dit.
Det finns också en brittisk historieskrivning om händelserna den 26 augusti 1833. Enligt denna version berodde inte Riveros uppror på några nationalistiska motiv. Han och hans kamrater var helt enkelt förbannade över uteblivna löneutbetalningar. Våldet riktades inte mot brittiska soldater utan mot medlemmar ledningen i den argentinska expeditionen, varav fem dödades. Resten av kolonin fick fly från Riveros urskillningslösa mördande och kallade på hjälp från brittiska styrkor. Fem månader senare befriades kolonin av brittiska styrkor och kolonisatörerna kunde återvända hem.
Från det att HMS Challenger angjorde Falklandsöarna i början av 1834 och tillfångatog Antonio Rivero kom öarna att befinna sig under brittisk kontroll fram till 1982. Med tiden växte kolonin till omkring 2 000 personer, nästan alla med brittiskt ursprung. Under ett och ett halvt sekel protesterade argentinska regeringar högljutt mot den brittiska kontrollen över öarna, men vägrade i praktiken göra något åt situationen. Exempelvis erbjöd sig brittiska regeringar att ta frågan till den internationella domstolen i Haag 1947, 1948 och 1955. Argentina avböjde varje gång.
Museets tredje våning är vigd åt kriget.
I början av 1980-talet befann sig både Argentina och Storbritannien i djupa ekonomiska kriser. Populariteten för den mordiska argentinska juntan sjönk i samma takt som reallönerna. Samtidigt hade det brittiska imperiet demonterats bit för bit efter andra världskriget och Tory-regeringen under Margaret Thatcher behövde devalvera pundet och föra en hård åtstramningspolitik.
Militärjuntan drog inför 1982 slutsatsen att Storbritannien var försvagat och inte berett på att försvara de avlägsna öarna. Den brittiska flottans storlek minskade kraftigt under slutet på 70-talet och början på 80-talet, och landet var i full färd att avveckla båda sina hangarfartyg. Bland annat beslutades 1981 att HMS Endurance, isbrytaren som utgjorde den brittiska flottans enda permanenta närvaro på Falklandsöarna, skulle dras tillbaka av kostnadsskäl.
I ett försök att öka sin popularitet hos befolkningen invaderade militärjuntan Falklandsöarna den andra april 1982. Den minimala brittiska garnisonen kapitulerade efter några timmar. Invasionen fick dock inte alls den effekt som den argentinska militärledningen räknat med. Thatcher svarade med att snabbt sätta ihop en expeditionsstyrka för att återta öarna. Hangarfartygen fixades upp.
På väg ner mot Falklandsöarna sänkte en brittisk ubåt den argentinska kryssaren General Belgrano, och 323 argentinska sjömän omkom. General Belgrano hade varit på väg för att angripa den brittiska flottan, men vände om på grund av dåligt väder.
Enligt det argentinska museet utgjorde sänkningen ett allvarligt krigsbrott eftersom kryssaren befann sig utanför den exklusionszon om 200 sjömil runt om Falklandsöarna som britterna deklarerat. Exklusionszonen var dock främst en formell varning till neutrala länder och kommersiella fartyg att undvika området. Argentinska krigsfartyg ansågs vara legitima mål oavsett var de befann sig.
Den 21 maj 1982 landsteg britterna på Falklandsöarna och nära en månad senare hade man kämpat sig fram till huvudorten Port Stanley varpå de argentinska styrkorna kapitulerade. Totalt varade kriget i cirka 10 veckor och krävde 649 argentinska och 255 brittiska soldaters liv.
I Argentina blir Milei ofta kritiserad för att ha ”krigsbrottslingen” Margaret Thatcher
som en av sina politiska förebilder.
Efter krigsslutet kollapsade den argentinska militärjuntan och demokratiska val hölls 1983. Efter sina avskyvärda brott var militärens legitimitet hårt sargad och Argentina har sedan dess inte haft några militärkupper. 1976 blev den sjätte, och förhoppningsvis sista, kuppen. Viljan att återfå Falklandsöarna försvann dock inte med juntan. Varje argentinsk president har inlett sin mandatperiod med att deklarera att öarna tillhör Argentina och haft ett övertagande som ett prioriterat mål.
Den nye presidenten Javier Milei har den minst aggressiva Falklandspolitiken på mycket länge och är den första presidenten som sagt att de boende på öarna ska ha något att säga till om vilket land de ska tillhöra. 2013 genomförde öborna en folkomröstning och 99,8 procent vill fortsatt tillhöra Storbritannien.
I Argentina blir Milei ofta kritiserad för att ha ”krigsbrottslingen” Margaret Thatcher som en av sina politiska förebilder. Under en av debatterna inför presidentvalet gick peronistkandidaten Sergio Massa hårt åt Milei och anklagade honom för idoldyrkan av Thatcher. Milei svarade genom att förtydliga att hans beundran för Thatcher främst gäller hennes ekonomiska politik och ledarskap, inte hennes roll i Falklandskriget. Som är brukligt i Argentinsk politik tog han till en fotbollsliknelse: ”med målen som [Kylian] Mbappé gjorde i finalen [VM 2022], borde du förakta honom bara för att han gjorde målen mot oss. Det ena har inget att göra med det andra. Vi deltog i ett krig som vi förlorade, och vi måste göra allt vi kan för att återta öarna genom diplomatiska medel.”
Vad är då Mileis plan för att återta Falklandsöarna? Han tar ett blad ur Thatchers bok och menar att ekonomisk tillväxt är det viktigaste verktyget. I ett tal på årsdagen av krigsutbrottet sade Milei i våras att ”ingen lyssnar på eller respekterar ett land som bara producerar fattigdom” och ”det finns ingen suveränitet utan ekonomisk välstånd, och som all empirisk evidens visar, finns det inget ekonomiskt välstånd utan ekonomisk frihet.” Mileis förhoppning är att öborna ska välja Argentina när landet blivit rikare än Storbritannien, en process som kan ta flera decennier. Med tanke på Storbritanniens utveckling sedan Brexit kanske det faktiskt kan lyckas, exempelvis beräknas polackerna vara rikare än britterna omkring 2030.
Avslutningsvis vill jag poängtera att ordet Falklandsöarna används i texten eftersom de heter så på svenska. Personligen tar jag inte någon ställning i den här löjliga frågan.
Rutger Brattström är projektledare i Ideologi på tankesmedjan Timbro och ordförande emeritus i Geijerska Studentföreningen.