2024 var det första gången på över 50 år då Sverige hade en nettoutvandring. Att fler lämnar Sverige än kommer hit beror på aktiv politik från regeringen. Det är en bruten kontinuitet, förr brukade önskan vara den motsatta, skriver Johanna Trapp.
I augusti 2024 meddelade regeringen och Migrationsverket att Sverige för första gången på över 50 år hade en nettoutvandring, det vill säga att siffran för utvandring i folkbokföringen var högre än siffran för invandring. Detta berodde på att invandringen sjönk kraftigt, särskilt asylinvandringen som var på sin lägsta nivå sedan 1997, men även för att utvandringen registrerades till den högsta nivån som mätts under hela 2000-talet. En vinst för regeringen, konstaterade migrationsminister Johan Forsell (M).
Ministern var nöjd, men riktigt så enkelt visade det sig att det inte var. Under 2024 genomförde Migrationsverket, på uppdrag av regeringen, en stor kontroll av folkbokföringen. Det vill säga: en del av de 86 000 personer som registrerades som utvandrare 2024 packade inte nödvändigtvis väskan just det året, utan som hade uppehållstillstånd som gått ut eller som inte längre bodde i Sverige. Poängen är dock denna: är det inte 2024 lär det blir 2025 eller 2026. Trenden pekar mot nettoutvandring.
Då kunde man få stöd från den amerikanska staten för att man gjorde resan över Atlanten, i dag kan man få stöd från den svenska för att man reser över Medelhavet.
Statistiken visar att nettoinvandringen för personer födda i länder som Irak, Somalia och Syrien var negativ under 2023 och 2024. Det betyder att fler från dessa grupper lämnade folkbokföringen än vad som kom hit.
Under stora delar av svensk historia var invandringen snarare den motsatta: människor flyttade från Sverige för att söka sig ett bättre liv någon annanstans, inte minst över Atlanten till Förenta staterna. Då kunde man få stöd från den amerikanska staten för att man gjorde resan över Atlanten, i dag kan man få stöd från den svenska för att man reser över Medelhavet.
Mest kända för den resan är nog Karl Oskar och Kristina från Vilhelm Mobergs bokserie Utvandrarna (1949) som efter ekonomiska bekymmer och flera år av missväxt bestämmer sig för att sälja gården i Småland och resa till Amerika. Ifall det blev bättre för dem som åkte finns det delade meningar om, men i många fall blev det nog åtminstone bättre för deras barn.
Det vittnar den första wallraffaren Ester Blenda Nordström om i sin bok Amerikanskt (1923). Ungefär sjuttio år efter att Utvandrarna utspelar sig åker den unga författaren över samma hav för att beskriva hur svensk-amerikanerna har det. Det är enklare att tjäna mer pengar än hemma, konstaterar hon, och unga damer är mer fria att klä sig, tjäna pengar och styra sina egna liv än i Sverige. Men hon vittnar även om det mellanförskap som de svenskamerikaner hon träffar i början av 1920-talet lever i, något många som invandrat till Sverige pratar om i dag. Man är varken svensk eller amerikan fullt ut, alltid någonting däremellan.
Så har det också varit för många amerikaner fram till nu. Även om man är en stolt amerikan är man också medveten om sina europeiska rötter, och känner ett naturligt intresse för den så kallade “Gamla världen”. Åtminstone fram till vicepresidenten JD Vance höll sitt nu välkända tal i München förra året, där synen på den gemensamma historien tycktes som bortblåst. Tvära kast mellan Biden-administrationen och Trump-administrationen visade på den nya syn på nationalitet som tycks blåsa över västvärlden. Det känns igen från den svenska invandringsdebatten. Från “Öppna era hjärtan”- debatten under 2010-talet, till helomvändningen de efterföljande 10 åren.
Men på samma gång som regeringen skryter som ökningen i återvandringsgrad, höjs allt fler röster för en mer inkluderande invandringspolitik. Under 2026 har borgerlighetens eget förlag, Timbro förlag, släppt både “Invandrarna som byggde Sverige” av Anders Johnson och “Utvisad” av Fredrik Kopsch. Två böcker som båda belyser vikten av invadring och hur mycket förändrade regler kan påverka riktiga människors liv.
Människor har alltid emigrerat till nya platser. Färre bor kvar på släktgården, i byn eller till och med i landet som man kommer ifrån. Man flyttar till en ny plats och skapar sitt hem där. Det finns en rad problematiska delar av hur den svenska invandringen och integrationen skötts. Den politik som nu genomförs är på många sätt både behövlig och på tiden, men i den omställning som sker riskerar politiken att missa den mest mänskliga drivkraften: människor vill skapa en bättre framtid. Precis som Karl Oskar och Kristina, och de svensk-amerikaner Ester Blenda Nordström mötte, lever dagens människor i skärningspunkten mellan politiska beslut och personliga drömmar. Om trenden håller i sig kommer framtidens historieskrivning inte bara handla om dem som kom och gick, utan om varför Sverige återigen blev den plats man lämnade.
Johanna Trapp är viceordförande emerita och medlem i Svensk Linjes redaktion