Sommaren 2022 stupade Edvard Selander Patrignani i Ukraina. 2023 tilldelades han postumt Fria Moderata Studentförbundets Guldnål för extraordinära insatser för frihet och demokrati. I boken Aldrig mer på något sätt beskriver Rutger Brattström deras uppväxt, vänskap och kommunikation under Edvards tid i Ukraina. Detta är bokens första kapitel.
Det måste ha funnits en tid innan jag kände Edvard, men jag kan inte minnas den. För mig har han alltid funnits, tills den dag då han inte längre fanns. På dagis var vi bästa vänner och vi var ofta hemma hos varandra och lekte. Edvard bodde i en stor lägenhet på översta våningen på Övre Slottsgatan i Uppsala och hade ett eget rum där vi kunde vara ifred från föräldrar och småsyskon.
I vardagsrummet hängde ett porträtt av hans farfar Bengt Selander, överste av första graden och en gång i tiden kungens överadjutant. Från vardagsrumsfönstret skådade man ut över universitetshuset och Martin Luther Kings plan, men jag var mer intresserad av Edvards lilla bilbana med uppdragbara fjädrar som kunde skjuta i väg de små, små bilarna med en hisnande fart.
När vi lekte krig, vilket vi ofta gjorde, var jag Napoleon eller Karl XII. Historiskt komplicerade personer som i våra barnaögon var hjältar som hade blivit angripna av hela världen och ärorikt fortsatte strida långt efter att hoppet egentligen var ute. Edvard var min högra hand såsom marskalk Ney eller fältmarskalk Rehnskiöld.
I praktiken var han dock en urusel underordnad, han följde nästan aldrig order utan gjorde vad han själv fick för sig. Han gjorde det inte för att han behövde bevisa något utan för att han visste att han visste bäst. Vi var givetvis segerrika i alla vår slag och fälttåg trots oenigheten i befälstältet.
Under de här lekarna gick tiden på ett underligt sätt, vilket den nog gör för de flesta barn. Våra dagisfröknar brukade säga till oss när det var fem minuter kvar innan vi skulle lämna Vasaparken, vilket framstod som om en ocean av tid återstod innan vi ens behövde börja tänka på att plocka ihop våra saker. Det var nog inte så det var menat.
På somrarna anordnade min pappa Kenneth något som jag senare i livet insett att andra människor kallar lajv och bjöd in hela dagiset. Min roll var kungen av Djupviken, min familjs lilla torp utanför Uppsala, och de andra barnen var alla riddare i min elitstyrka. Edvard var självskriven som min högra hand.
Äventyren gick ut på att något ovärderligt objekt hade gått förlorat: en trollstav eller kanske till och med min älskade kanin Nusse – som jag bara fick ha under en sommar ute på landet, i lägenheten orsakade han en alldeles för stor allergisk påverkan på farsan. Givetvis var det de vedervärdiga snårskogsmänniskorna som hade stulit honom. De var varelser som strök omkring i skogen och drömde om att göra slut på Djupvikens lilla område av öppet landskap och låta snårskogen växa tät.
Kenneth spelade vägvisare och guidade mig och mina riddare genom det episka äventyret som gick ut på att återbörda det stulna objektet. Våra dödliga fiender, snårskogsmänniskorna, utgjordes av det övriga pappakollektivet som med hjälp av camouflagesmink, silvertejp, grenar och delar av halloweenkostymer gjort sig själva skräckinjagande.
Edvards pappa Marco brukade krypa in i en ghilliedräkt och förvandlas till ett stort buskage.
Efter långa strapatser genom skogen, episoder av smygande förbi vaktposter och små skärmytslingar slutade dagen alltid med en slutstrid där snårskogsmänniskorna blev så pass rejält påpucklade med träsvärden att man förstår varför min pappa gett sig själv rollen som vägvisare och därmed slapp misshandeln.
Edvard och jag var nog de största anledningarna till att lajven inte kunde fortsätta efter att vi fyllt sju år. Blåmärkskartorna som uppstod på papporna började bli alldeles för djupa i sina färgnyanser.
Redan på dagis hade Edvard någon form av underlig karisma som satte honom i centrum utan att han tog kommandot. Ett av mina tydligare minnen från dagis visar på den vördnad som man uppenbarligen kände för honom.
En dag gjorde vi en överenskommelse: vi skulle få hitta på varsitt smeknamn åt varandra som man var man tvungen att acceptera oavsett hur elakt eller fult det var. Jag valde att kalla honom för Pegasus. Varför vet jag inte, men det kan ha varit för att han hade samma mystiska dragningskraft som de mytologiska väsen som min pappa läste godnattsagor om; en annan tolkning är såklart att de bevingade hästarna var feminint kodade och namnet skulle påminna om de tjejbaciller som var ett stort bekymmer i våra liv.
Edvard valde att kalla mig Bajskorv, ett tydligt tecken på att vördnaden inte var ömsesidig.
Som tur är fastnade inget av smeknamnen vi uppfann. Själv har jag i stort sett varit skonad från smeknamn, Rutger brukar räcka gott och väl. Edvards bestående smeknamn blev inte heller Pegasus, utan Vadde, som uppkom eftersom han hade svårt att uttala sitt eget namn.
Edvard hade en ovana att bitas när han var riktigt liten. Det är ingenting jag minns själv, men mina föräldrar har berättat att jag ofta kom hem från dagis med flertalet tydliga bitmärken. En tolkning var att han använde bitandet som ett sätt att visa uppskattning och det var därför just jag var extra utsatt.
Ett annat alternativ är att jag var en jävligt jobbig unge, men det var det ingen som sa till mig. Som tur var vande han sig av med bitandet ganska snabbt.
Vi läste liknande saker vid denna period: grekisk och fornnordisk mytologi riktad till barn, historieböcker av olika slag och biografier av kända svenskar. I det avskedsbrev han skrev innan han åkte till Ukraina – som egentligen aldrig var tänkt att läsas – skrev han om den påverkan som Raoul Wallenbergs korta, barnvänliga biografi haft på honom.
Visst hade även jag läst den, och visst var historien om diplomaten inetsad även i mitt minne. Men för mig var det en tragisk berättelse om en man som försökte sitt bästa och visserligen gjorde mycket gott, men som i det stora hela bara räddade ett fåtal men fick betala det högsta priset.
I stället var det boken om Alfred Nobel som gjorde störst intryck på mig: uppfinnaren som förändrade världen och som valde att uppmuntra och belöna andra som gjorde gott i stället för att själv ta sig an det tröstlösa arbetet såsom Wallenberg.
Edvard tolkade nog böckerna annorlunda än jag. Jag kan tänka mig att han såg Nobel som en svag karaktär som försökte köpa sig ett gott eftermäle med pengar – en nyans som jag inte upptäckte förrän i vuxen ålder. Raoul Wallenberg, däremot, räddade tusentals judar undan nazismen – och tusentals människoliv är fortfarande tusentals, även om miljoner andra inte räddades.
Sjuttioåtta år efter att Raoul Wallenberg sändes till Budapest utbröt krig i Europa igen. För Edvard var det inte händelserna i Ungern 1944, utan de i Finland några år tidigare som utgjorde den bästa parallellen till Ukraina 2022. Likheterna mellan det finska vinterkriget och de tidiga skeendena i kriget i Ukraina är verkligen slående.
I oktober 1939 mötte den sovjetiska regeringen den finska och ställde flertalet krav. Under svepskälet att göra Leningrad säkrare krävde den ryska björnen att stora områden i södra Finland och flera öar i Finska viken skulle överföras till Sovjetunionen. I slutändan vägrade den finska regeringen att gå med på kraven och kriget var ett faktum.
Kraven på att Finland skulle ge upp buffertzonen kom ekande genom historien i en ännu extremare version vid årsskiftet 2021–22. Då krävde Putin att hela Ukraina skulle utgöra en buffertzon mellan Ryssland och Nato. Samtidigt samlades stora mängder ryska förband vid den ukrainska gränsen.
Enligt Putin har Natos expansion bland före detta öststater destabiliserat maktbalansen mellan stormakterna USA och Ryssland, vilket hotar Ryssland.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Gång på gång har den post-sovjetiska ryska ledningen visat att den är beredd att ta till övervåld för att kuva angränsande stater och regioner som söker frihet. Man har använt sig av krigets metoder i Moldavien 1992, i Tjetjenien 1994 och 1999, i Georgien 2008 och i Ukraina sedan 2014. Dessutom har ryska styrkor deltagit i konflikter i Syrien, Centralafrikanska republiken och Mali.
Att länder i Rysslands närhet har valt att gå med i världens mäktigaste försvarsallians beror inte på någon stor konspiration, utan på Rysslands eget agerande.
De orimliga ryska kraven på inflytande över den ukrainska utrikespolitiken avfärdades både av Ukraina och det internationella samfundet i början av 2022. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttryckte tydligt att Ryssland inte har något att säga till om vad gäller Ukrainas eventuella medlemskap i alliansen och att Ryssland inte har någon rätt att tvinga suveräna stater att bli buffertzoner. Den 24 februari bröt det fullskaliga kriget ut.
Både 1939 och 2022 räknade den sovjetiska respektive ryska ledningen med snabba segrar – som inte skulle komma. Trots de överlägsna militära styrkorna var de båda anfallskrigen dåligt planerade och utgjorde fullständiga logistiska katastrofer.
1939 var de sovjetiska styrkorna inte förberedda för de bistra vinterförhållandena. 2022 hade korruptionen i den ryska armén lett till att basala produkter som däck och bränsle inte fanns att tillgå. I båda fallen visade sig anfallstrupperna lida av bristande stridsmoral.
Krigen drog ut på tiden mycket längre än någon hade tänkt. De sovjetiska styrkorna lyckades inte ta sig förbi det finska försvaret längs med Mannerheimlinjen, och det inledande ryska anfallet mot Kiev misslyckades efter en månad, vilket ledde till att de ryska trupperna drog sig tillbaka med svansen mellan benen.
Efter sig lämnade de spåren av krigsförbrytelser i Butja och Borodjanka.
Det svenska stödet för de båda angripna länderna var starkt. Sverige är också ett litet land i Rysslands närhet och det som skett i Finland och Ukraina kan mycket väl hända här i ett senare skeende.
Att stå upp för andra små suveräna staters rätt till självbestämmande är att stå upp för vår egen. I december 1939 anlände de första svenska frivilliga till Finland och i april 2022 åkte Edvard och många andra till Ukraina.
*
Likt Wallenberg kom Edvard aldrig hem från den resa han kom att göra mitt under brinnande krig, nästan åttio år senare.
Rutger Brattström är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen