Musikalen Hamilton har inte bara förändrat den amerikanska historieskrivningen, utan också visat kraften i att äga och omforma en nations skapelseberättelse. Om den svenska borgerligheten ska kunna övertyga medborgare om värdet av rättsstat och handel kan inte skapelseberättelsen handla om Gustav Vasa och den svenska modellen, skriver Jonathan Lilja.
What is a legacy? Det är den återkommande frågan som driver succémusikalen Hamilton: an american musical. I Hamiltons fall visar sig svaret på frågan vara sidor av det amerikanska frihetskriget och USA:s grundande som tidigare inte framhävts, samt en nationell skapelseberättelse för USA som kan utmana den existerande. Hur lyckas en musikalproduktion med en sådan bedrift och vad går det att lära sig av det?
För att svara på dessa frågor är det en god idé att börja i själva musikalen. Hamilton är, som titeln antyder, en musikal centrerad runt Alexander Hamilton, Förenta staternas första finansminister och en av de mest bortglömda av landets “founding fathers” – grundlagsfäder. Det låter kanske lite torrt med en föreställning om en man som gått till historien för att ha skapat ett finanspolitiskt ramverk, men trots det har musikalen varit en fantastisk framgång. Hundratals miljoner lyssningar på Spotify, slutsålda föreställningar i varje produktion sedan premiären på New Yorks mindre teatrar 2015. Den har fått rekordmånga 16 nomineringar, och med elva vinster är den näst mest framgångsrik genom historien, på den amerikanska teaterbranschens Tony Awards. Det är bara några sätt att visa på det kulturella genomslag denna 2 timmar och 22 minuter långa historielektion har haft.
En del av framgången kommer från att Hamilton inte bara är en musiksatt historielektion, en kombination som endast borde attrahera de fåtal som gillar både historia och showtunes. I stället är Hamilton främst en hip-hopföreställning. Showen drar även starka influenser från RnB och annan modern musik, och har gjort en poäng att rollbesätta de homogent vita historiska karaktärerna med skådespelare som representerar dagens mångkulturella USA. Lin Manuel Miranda, musikalens upphovsman och första huvudrollsinnehavare, har sammanfattat det som “Amerika då berättat av Amerika nu”. Föreställningens moderna och progressiva ideal tar inte heller slut vid rollbesättningen. Återkommande teman i berättelsen om Hamilton och det tidiga USA är de bidrag som invandrare, kvinnor och minoriteter gjort i strävan mot en friare och bättre union.
Hamilton är således en musikal helt i tiden. Men USA:s grundlagsfäder är minst sagt mytologiserade personer. Särskilt i konservativa kretsar är det ett vanligt grepp att fråga sig “vad hade Washington eller Jefferson sagt om USA idag?”. Det är ett kraftfullt grepp, och det är kanske inte heller så konstigt. Frihetskriget och USA:s grundande ger landet en väldigt tydlig och övertygande skapelseberättelse om frihet, individualitet och den perfekta union som grundarna i sin visdom skapade. Den som ser till att politiskt äga hela sitt lands skapelseberättelse kan också äga syftet med att landet finns och utnyttja det politiskt.
Hamilton och hans vänner och allierade är tydliga protagonister, men också imperfekta karaktärer. Hamilton själv är impulsiv, frånvarande för sin familj och otrogen mot sin fru, och i slutändan ganska ensamt ansvarig för sin död och fall.
Traditionellt har det mest varit konservativa som sysslat med att använda historiska figurer som föredömen för hur politiken ska drivas. Men i Hamilton sätts unionens grundande och tidigaste historia i ett perspektiv som snarare beskriver början på en större frigörelse. Genom musikalen lyfts självständigheten och konstitutionen fram som det första steget i en rörelse som även skulle innebära kvinnors, slavars och andra utsatta gruppers frigörelse, snarare än en republik som vid sin födelse skulle vara perfekt.
Inte heller huvudpersonerna, USA:s grundlagsfäder, framställs i Hamilton som perfekta. Hamilton och hans vänner och allierade är tydliga protagonister, men också imperfekta karaktärer. Hamilton själv är impulsiv, frånvarande för sin familj och otrogen mot sin fru, och i slutändan ganska ensamt ansvarig för sin död och fall.
Det känns som en skarp kontrast mot de (oftast) konservativa som föredrar att framställa sina hjältar som gud- och helgonaktiga, utan större fel. Ronald Reagan är en typisk sådan karaktär, som trots många svagheter och motsägelser ofta framställs av dagens Maga-republikaner som den ultimata presidenten och människan. Höjden av verklighetsfrånvänd personporträttering finns just nu runt Donald Trump, som av sina egna fans inte sällan framställs närmast som Messias - utsänd och utvald av högre krafter för att rädda USA och allt landet sägs stå för.
I kontrast står att motsvarande beskrivning av personligheter på den demokratiska sidan i amerikansk politik blivit mycket mindre sektliknande. Centrala värden i beskrivningar av både Joe Biden och Kamala Harris verkar vara att framställa hur normala och vanliga de är, långt ifrån den messiasskildring som var gällande för både Barack Obama och Hillary Clinton. Möjligtvis är det en trend bland de mindre konservativa delarna av både kultur och politik, eller handlar det snarare om skillnader mellan individuella avsändare och personligheter.
Den svenska nationella skapelseberättelsen – Gustav Vasa och frigörelsen från den danska kronan – är för avlägset för att använda politiskt. I stället har Socialdemokraterna mycket effektivt lyckats bygga en skapelseberättelse om “det moderna sverige”, där den svenska modellen, allmän välfärdspolitik och andra hörnstenar i det socialdemokratiska samhällsbygget varit helt centrala, och som oavsett hur väl den stämmer är vad gemene svensk får lära sig. Där har svenska liberaler och borgerligheten misslyckats, men kanske går det att lära sig något om att ta större kontroll över sin politiska skapelseberättelse från Hamilton? Det är inte nödvändigtvis en rapmusikal om Kerstin Hesselgren, Anders Chydenius eller Louis De Geer som ska få svenskarna att förstå att deras välstånd byggts på rättsstat, frihandel och näringsfrihet, men det verkar inte heller vara tillräckligt med föreläsningar från Svenskt Näringsliv om hur handel och företagsamhet har skapat jobb och BNP-tillväxt.
Utöver att tänka sig fram till vad som är bäst vill de flesta också känna något för en ideologisk övertygelse, en världsbild eller ett politiskt projekt. Frihet, utveckling och egenmakt är alla värden som associeras till positiva känslor hos de flesta och som skulle kunna kopplas till den politiska borgerligheten, men för att på riktigt övertyga svenska folket om det behövs en sammanhållen skapelseberättelse om det moderna Sverige byggt på handel, reformer och ekonomisk frihet som kan utmana den socialdemokratiska. Och visst skulle det då inte skada om den kunde framföras på ett sätt som kan dominera ens Spotify wrapped året därpå?
Jonathan Lilja är statsvetare och ledamot i Liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse.