Recension av “Headstrong” som visades 30 januari till 17 maj på Louisiana Museum of Modern Art.
Till min barndoms mer morbida fascinationer hör ett intresse för 27 club, alltså artister som dött vid tjugosju års ålder. “Originaluppställningen” är Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison som alla dog inom två år, och mer sentida tillskott exempelvis Kurt Cobain och Amy Winehouse. Det är ett intresse som legat mer latent upp i vuxen ålder, men slår till med full kraft i samband med att jag ser utställningen Headstrong med målningar av huvuden signerade mannen, myten, varumärket Jean Michel Basquiat på Louisiana.
Kanske är det att jag gör det i samband med att jag själv precis passerat den magiska gränsen och fyllt tjugoåtta, och genomgående har svårt att skaka känslan att jag är äldre än konstnären någonsin blev. Kanske också för att hans verk känns så påtagligt ungdomliga, Basquiat kom ur graffitin och de verk som alla föreställer huvuden som visas tycks målade snabbt och med hög energi. Färgerna är starka, uttrycket är eget, den största anledningen att ogilla dem är att det är något lite störigt med tvättäkta underbarn som Basquiat. Som konstnär formades han av att få studera Gray’s Anatomy (referensboken, ej att förväxla med tv-serien) under en konvalescens och utbildade sig själv på New Yorks gator istället för att gå på konstskola.
Basquiat var lika hårt arbetande och ultrabegåvad som superkommersiell. Det är svårt att inte dras lite extra till huvudet som pryds av en krona, den kanske mest igenkännbara delen av Basquiats varumärke. Han samarbetade med Warhol. Nu pryder hans verk t-shirts från typ Uniqlo. Hans ansikte med förresten, för det skadar ju inte direkt hans oeuvre att han var bildskön själv, och genom sin för tidiga död evigt ung. Ett fotografi pryder en hel vägg mot slutet av utställningen.
Därefter tar videos med ett antal nu levande konstnärer som får förklara hans betydelse, ett grepp som misslyckas med att sätta de andra konstnärerna i ett sammanhang där de blir riktigt relevanta för den som inte redan vet vem det är – men som lyckas skissera konturerna av tomheten och effektivt pekar mot all konst som inte blev, på grund av en heroinöverdos.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är Svensk Linjes kulturredaktör.