Bibeln har aldrig varit mer lättillgänglig och kanske aldrig mindre läst. När förtrogenheten med dess berättelser, språk och tankevärld försvagas går också en avgörande nyckel till västerländsk litteratur och idéhistoria förlorad. Frågan är inte bara religiös, utan bildningsmässig.
En dag under tiden jag arbetade med den här texten gick jag, som man gör, och tittade på gamla biblar på second hand. En liten bunden röd volym med gulnade sidor innehållandes Nya Testamentet plus Psaltaren fick för tjugo kronor följa med hem. I den fanns, som det så ofta gör, förutom upplysningar om den gamla ägarens namn och konfirmation på försättsbladet även diverse lappar instuckna. På en av dem beskrivs den förlust jag har gått och funderat på och försökt formulera för mig själv:
“I avsevärda grupper av vårt folk har brukat av Bibeln praktiskt taget upphört. Aldrig har Bibeln varit så tillgänglig för alla som nu, men säkert aldrig har heller förtrogenheten med dess innehåll varit mer osäker.”
De flesta har åtminstone ett löst grepp om att Moses delade havet, att David besegrade Goliat, att Jona svaldes av en val och att Jesus föddes i ett stall.
Det enda förslag till datering som lappen erbjuder är 1939 skrivet i marginalen, något innan volymens tidigare ägare konfirmerades i en liten kyrka i Strängnäs stift den 31 maj år 1941. Tänk då hur illa ställt det är nu i vår tid, när Bibeln är än mer tillgänglig (bara att klicka in på bibeln.se eller knalla till närmaste second hand – Erikshjälpen ger ofta ut dem gratis) men de kunskaper om Bibeln som kan kallas allmängiltiga tunnats ut ännu mer.
Visst finns det delar av skriftens berättelser och bildspråk som fortfarande tillhör ett slags allmängods. De flesta har åtminstone ett löst grepp om att Moses delade havet, att David besegrade Goliat, att Jona svaldes av en val och att Jesus föddes i ett stall. Visst finns fortfarande bibelord som ringer en klocka för de flesta och bekanta fraser såsom “varde ljus”, “intet nytt under solen” eller “störst av allt är kärleken”.
Frågan är dock hur många som har ett grepp om vilka bibelböcker, olika ord, gestalter och berättelser är hämtade ur, och kring de långa linjerna, hur olika böcker hänger ihop såväl historiskt som teologiskt. Lika förvånad som jag hade blivit av att i ett samtal upptäcka att någon inte känner till uttåget ur Egypten, hade jag blivit av att kunna referera till den babyloniska exilen, guldkalven, syndabocken eller andra templets tid utan att förklara. Dummare är att behöva möta ateister som tar upp teodicéproblemet i försök att sätta troende på plats som om tanken på lidandets problem aldrig slagit dem, som om Jobs bok, ett stort antal psaltarpsalmer och självaste Jesus på korset inte brottades med lidandet och känslan av att Gud är likgiltig inför det, dold eller bortvänd.
När den tidigare svenskkyrkliga ärkebiskopen KG Hammar skriver i sitt förord till Pär Lagerkvists Barabbas att något har förändrats, så att det Lagerkvist skrev som agnostiker för en nutida läsare snarare lär uppfattas som kristet har han förmodligen rätt. Vissa nyanser förmår den lätt bibelanalfabeta samtidsmänniskan inte uppfatta.
Syftet med denna problemformulering är inte främst religiöst, även om undertecknad är en bekännande kristen. Det handlar om en vilja att förstå ett grundläggande stråk i den västerländska litteratur- och idéhistorien, som för en något tynande tillvaro men samtidigt blir mer relevant i en tid då vissa börjat kalla sig “kulturellt kristna”.
Bibeln är en oumbärlig nyckel in i ett otaligt antal verk från Narnia till Processen.
När jag i mitt vuxenlivs begynnelse studerade litteraturvetenskap i Stockholm fanns Bibeln visserligen med på litteraturlistan för den första delkursen i litteraturhistoria. Dock i ett något märkligt och skralt urval, bestående av dels de två skapelseberättelserna ur Genesis samt Höga visan. Visst är det texter som har litterära kvaliteter, men de utgör ensamma knappast mycket nog för att ge en vidare orientering i böckernas bok. Av kurslistor från grundkursen vid Lunds universitet, för jämförelse, framgår att man läser ett urval på 35 sidor, i Uppsala är omfånget något större – Första Moseboken, några psaltarpsalmer, återigen Höga Visan, samt Uppenbarelseboken.
Ingen förväntar sig att litteraturvetare ska bli fullfjädrade bibelvetare, men ett något rikare urval hade inte skadat, särskilt som Bibeln är en oumbärlig nyckel in i ett otaligt antal verk från Narnia till Processen. På SU förväntades man exempelvis läsa Brott och Straff i sin helhet, författad av Fjodor Dostojevskij som under sin fängelsevistelse i Sibirien ska ha haft tillgång till Nya Testamentet som enda bok.
Av äldre tiders studenter gick det sannolikt att förvänta sig grundläggande kunskaper i skriften. Att man skulle komplettera studierna i litteraturhistoria med egen bibelläsning brukade vara mer eller mindre underförstått på litteraturinstitutioner, mindre så för många nu aspirerande litteraturvetare. Att säga att Bibeln haft inflytande på västerländsk litteraturhistoria är en underdrift. Uppenbara exempel är giganter som Dante, Milton och Shakespeare, och Dickinson, Kazantzakis, Blake, Bulgakov, Tolkien und so weiter för en heltäckande lista låter sig inte skrivas.
Men det går djupare än så, ned i själva språket – lika stilbildande som King James Bible varit för engelskan har Gustav Vasas dito varit för svenskan, även om vi inte har egen inhemsk gruppering som menar att Biblia, Thet är All then Heliga Skrift på Swensko är gudomligt inspirerad i nivå med texten på originalspråk. (Just den språkliga kontinuiteten, hyfsat bevarad genom de statligt sanktionerade översättningar som bär kunganamn, är som parentes det som främst talar emot SOU:n mer känd som Bibel 2000, trots alla dess bibelvetenskapliga och stilistiska kvaliteter.)
Då det inte går att räkna med att den bibliska kunskapen sitter där den ska, skulle man kunna tänka sig att litteraturlistor skulle sättas för att kompensera för det. Den styvmoderliga behandlingen är dock begriplig, utifrån att det på sekulära universitet i ett sekulärt land kan upplevas som knepigt att föreskriva läsandet av en religiös urkund. Även om den förstås har en särställning i just den aktuella kontexten, i den västerländska kanon – ja rent av är den ursprungliga kanon.
Så får sekulariseringen en dubbel verkan, genom att som process gröpa ett hål ur bildningen och som idé hindra att det fylls igen. En annan tänkbar delförklaring är att litteraturlistor och uppfattningar om hur grundkurser ska bedrivas lätt går i arv, och när antalet undervisningstimmar gått ned över tid och gjort att det är svårare att hinna med samma innehåll även utan att börja peta in större partier ur Bibeln.
Riskerna med minskad bekantskap med Bibeln som text och dess tolkningshistoria, är förstås flera. En är att fundamentalister får ett absurt tolkningsföreträde, när enögd bokstavstro tas som intäkt för en högre grad av religiositet när allmänheten är mindre kunniga. Än mer allvarligt ur ett vetenskapligt perspektiv är att förståelsen för dess bidrag till såväl litteratur- som idéhistorien blir snedvriden eller missförstådd.
Bibelns bidrag till den västerländska civilisationen och dess tanketraditioner kokas ofta ned till tanken om att människan är skapad i Guds avbild, som i sin tur ligger till grund för tanken om alla människors lika värde och i förlängningen de mänskliga rättigheterna. Det är inte fel, men också långt ifrån hela berättelsen.
I boken Gud är ett verb skriver Ola Wikander, gammeltestamentlig exegetik vid Lunds universitet, om hur ett av Bibelns bidrag är synen på historien som kommer till uttryck i den. Skriften genomsyras av tanken att historien har ett rationellt mål och en mening. Det kallar Wikander för en filosofisk idé som är “bekant och inflytelserik och samtidigt alldeles avvikande” och “bra mycket märkligare och mer egenartad än vad vi kanske vanligtvis är medvetna om.” Det går sedan igen i Georg Wilhelm Friedrich Hegels idé om världsanden, vidare i Karl Marx historiematerialism, och mer nyligen i Francis Fukuyamas deklarerande av historiens slut, exemplifierar Wikander.
Därur härör sannolikt också en mer generell tro på Framsteget eller Upplysningen, och även Alexis de Tocquevilles syn på demokratin som ett oundvikligt resultat av Guds försyn och en historisk nödvändighet. Så även transhumanistisk historiesyn, soteriologi och eskatologi, där tekniken steg för steg fört människan ur hennes naturtillstånd, steg för steg mot en oundviklig AI-singularitet då mänskligheten bygger en gud av kretskort. Det västerländska tänkandet råkar gång på gång ta former som är, tja, bibliska.
För att förstå det räcker det alltså inte med antikens filosofi, som jämte det abrahamitiska arvet brukar pekas ut som ett av de två huvudsakliga trådarna som går genom den västerländska idéhistorien. Även det är en förenkling. Judendomen hade tidigt betydande hellenistiska inslag, se Filon av Alexandria. I delar av den tidiga kristenheten använde man tidigt en grekisk begreppsapparat för att formulera sin teologi vilket ledde till en språkförbistring som tidigt splittrade kyrkan, och Augustinus som är den utan tvekan viktigaste kyrkofadern för västkyrkan var förutom av Bibeln djupt influerad av nyplatonismen.
Men influenserna går längre tillbaka än så, och Wikander pekar ut att den gammaltestamentliga bibelbok som avviker från den framåtskridande historiesynen – Predikaren 1:4: “Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma” – är en av de mer sent tillkomna, från 300- eller 200-talet f.kr. då hellenismen redan var närvarande.
Det är alltså inte så lätt att göra ett rent snitt mellan filosofin och teologin, det grekiska kontra det abrahamitiska, och dess respektive påverkan på det västerländska tänkandet. De tvinnades tidigt samman. Även för den som helt saknar gudstro, utan bara vill framstå som beläst och bildad, finns all anledning att hörsamma den uppmaning som står som rubrik på lappen i den nötta röda boken jag hittade second hand: Tillbaka till Bibeln! Eller som Augustinus hade formulerat det: Tolle, lege.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är medlem i Svensk linjes redaktion