Genom historien har liberaler både förhållit sig positivt och negativt till militära interventioner med en rad olika argument. Markus Linder går på jakt efter svaret på den klassiska frågan: när är det rätt för liberaler att ta till vapen?
När soldater iklädda ökenfärgad kamouflage bröt sig fram genom Irak, understödda av stridsvagnar och tunga artilleripjäser, är det inte svårt att föreställa sig att majoriteten av lokalinvånarna tvivlade på att dessa kombattanter representerade friheten. Den invaderade amerikanska armén förkroppsligade snarare motsatsen. Det var den största militärmakten i världen, ett hierarkiskt strukturerat statligt krigsmaskineri, som syftade till att eliminera ett upplevt hot mot den nationella säkerheten. Utan att medföra den historiska kontexten som låg till grund för denna insats skulle majoriteten av liberaler ta avstånd från invasionen, samtidigt beskrev sig många av dem som möjliggjorde insatsen som någon form av liberaler. I efterhand är det få av de som ansluter sig till ideologin som på ett liknande vis skulle argumentera för invasionens frihetliga motiv. Det väcker dock en fråga som liberaler bör utforska: när är det rimligt för en liberal att ta till vapen?
Det är få liberaler som skulle kritisera Amerikas beslut att ansluta sig till de allierade under andra världskriget, efter den japanska attacken på Pearl Harbor och den tyska krigsförklaringen 1941. De många antikommunistiska konflikterna som präglade andra halvan av 1900-talet, likt Vietnamkriget, har dock lämnat en surare eftersmak. Vad är dock den egentliga skillnaden mellan dessa två? Både Axelmakterna och Warszawapakten representerade diktaturer med totalitära ambitioner, imperialistiska anti-demokrater som försökte expandera deras ideologiska kontroll och omkullkasta den liberala världsordningen.
Det finns två tydliga förklaringar till skillnaden mellan hur dessa olika konflikter har uppfattats: proportionalitet och konfliktens upphovsman. Proportionalitet syftar här till att Nazityskland och de andra axelmakterna hade förklarat krig mot världen. De ockuperade stora delar av dess landområden, från Frankrike i väst till Stillahavsöarna i öst, och ämnade att omkullkasta den liberala världsordningen. I ett sådant scenario är det inte orimligt, att trots en tilltro till ekonomiska friheter och minimal statlig kontroll, bruka våld för att hindra fienden. Sovjetunionen försökte på ett liknande sätt att utöka sitt globala inflytande. Kreml understödde rebeller i Zimbabwe, Vietnam, Kuba och en rad andra länder. De gav sig dock aldrig direkt på den fria världen. De konstruerade i stället murar för att hålla västvärlden ute.
Då kan det anses vara svårare att motivera liberala interventioner, synnerligen i de fallen då lokalinvånarna röstade på kommunistiska partier likt i Chile. Samtidigt bör det anses rimligt att intervenera om ett demokratiskt valt styre blir attackerat, inifrån eller utifrån, samtidigt som de ber andra liberala länder om militärt stöd. Det knyter an till den andra förklaringen angående konfliktens upphovsman då en liberal som värderar negativa rättigheter bör värdesätta den aktör som sist tar till vapen. En sådan stat agerar för att skydda självbestämmande och sina invånares negativa rättigheter, något som stämmer väl överens med den klassiska liberalismen.
Då liberalismens grundpelare vilar på individuellt engagemang finns det dock ytterligare en fråga som behöver besvaras för att utvärdera när en liberal bör ta till vapen. Nämligen, när är det rättfärdigat för individen att ta upp en egen kamp gentemot sin egen stat? Det pratas ofta om att stater blir mer auktoritära och inskränker individuella rättigheter, en utveckling som har kommit att drabba både öst och väst. Möjligheten att bedriva en sådan kamp skyddas till exempel av det andra tillägget till den amerikanska konstitutionen, en kontroversiell paragraf som garanterar medborgarnas rätt att bära vapen. Den historiska grunden till paragrafen var att skydda medborgarnas förmåga att organisera miliser för att motarbeta centralmaktens förmåga till förtryck.
Det kan dock knappast anses rimligt från ett liberalt perspektiv att agera insurgent gentemot en statsmakt som fortfarande har ett hyfsat fungerande demokratiskt system och ekonomiska förbindelser med resterande delar av västvärlden. I en sådan situation är det rimligare för en liberal att engagera sig på ett fredligt vis för att motarbeta utvecklingen. Rättigheten till att uttrycka sig och sprida sin världsåskådning möjliggör nämligen reform av samhället, men när ledarna slutar att lyssna och polisen tar över uppgiften, då legitimeras insurgentens aktioner.
Jag tänker inte längre på glögg när jag blir kall utomhus utan på de ukrainska soldater som nu erfarar sin tredje vinter i skyttegravarna.
I samband med att jag skriver den sista delen av denna text så dansar ett flertal snöflingor ner mot den frusna marken. Det är nu jobbigt att lämna lägenheten utan att rusta sig med en tjock jacka och varma sockor. Personligen har jag alltid tyckt om vintern, ett impopulärt påstående bland alla de som behöver borsta av bilen på morgonen, men under de senaste åren har den inte haft samma lockelse. Jag tänker inte längre på glögg när jag blir kall utomhus utan på de ukrainska soldater som nu erfarar sin tredje vinter i skyttegravarna. Deras tapperhet visar på en vacker vilja att skydda sin självbestämmelse men också de liberala och demokratiska värderingar som Kyiv strävar efter. Att påstå att den kampen, en försvarsaktion för en tolerant internationell gemenskap, skulle motsätta sig liberala värderingar är ett hårresande budskap. På ett liknande tema vill jag också uppmärksamma de som motsätter sig den ryska statsmakten internt. De som både brukar vapen eller fredliga metoder för att bekämpa en anti-demokratisk militärmakt. Ingen av dessa aktörer bör anses opponera liberalismen, utan de är hjältar som för att skydda universella rättigheter som hamnat i en situation där nödvärn är den enda kvarstående utvägen.
Markus Linder är redaktionsmedlem i Svensk Linje