Liberalerna kan känna stolthet över sitt historiska stöd för ett svenskt Natomedlemskap, men en robust utrikes- och försvarspolitik till försvar för den liberala demokratin kräver mer än bara ett enskilt ställningstagande.
Liberalerna har länge varit stolta över sitt internationella engagemang för mänskliga rättigheter, europeisk integration och västerländskt samarbete. Denna självbild har framför allt synliggjorts i samband med Sveriges inträde i Nato då Liberalerna stolt påpekade att partiet var det första svenska riksdagspartiet som förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap. Liberalernas utrikes- och försvarspolitiska historia är dock mer komplicerad än vad som ofta görs gällande och efter Rysslands invasion av Ukraina behöver partiets utrikes- och försvarspolitik utvecklas.
Det är föga förvånande att landsmötet 1999 är en viktig milstolpe i Liberalernas (dåvarande Folkpartiets) utrikespolitik. Genom att vara det första riksdagspartiet som tog ställning för svenskt medlemskap fattade Folkpartiet ett vågat beslut som bröt med det tidigare breda politiska stödet för svensk alliansfrihet. I efterhand är det uppenbart att landsmötesbeslutet var rätt och att den allmänna skepsisen gentemot Nato var missriktad. Landsmötesbeslutet var dock ett tydligt avsteg från den utrikes- och försvarspolitik som tidigare hade förespråkats av folkpartistiska politiker. Partiet hade förvisso länge förespråkat spridandet av liberal demokrati och folkpartistiska företrädare, som Bertil Ohlin och Per Ahlmark, hade under det kalla kriget gett uttryck för västvänliga utrikespolitiska åsikter.
Socialdemokraterna kritiserades exempelvis hårt för sin Vietnampolitik under 60- och 70-talen, eftersom de ansågs vara för välvilligt inställda till Nordvietnams kommunistiska styre. Med landmötesbeslutet från 1999 i åtanke är det dock anmärkningsvärt att partiledaren Bertil Ohlin kritiserade Olof Palmes deltagande i den USA-kritiska demonstrationen den 21 februari 1968 genom att hänvisa till Sveriges officiella neutralitetspolitik. Ohlin, tillsammans med Olle Dahlén och Sven Wedén, menade att Palmes deltagande i demonstrationen underminerade neutralitetspolitiken. Sådana uttalanden kan förstås ses som cyniska försök att snarare underminera den socialdemokratiska regeringen, men uttalandena vittnar ändå om dåtida liberalers villighet att öppet värna Sveriges (selektiva) neutralitet.
Det är starka allianser, artilleri och luftvärn som kommer att avgöra den liberala demokratins framtid, inte fina ord och mingel på FN:s högkvarter i New York.
Likaså har Liberalernas försvarspolitik genomgått många förändringar. Under de senaste åren har Liberalernas försvarspolitik kännetecknats av ett entusiastiskt stöd för ökade anslag till Försvarsmakten, stärkta försvarssamarbeten med våra allierade och mer pengar till den svenska försvarsindustrin. Många av dessa ställningstaganden är lovvärda, framför allt nu när det pågår ett omfattande mellanstatligt krig i Europa. Om det värsta möjliga utfallet av den ryska invasionen och kriget sprider sig till resten av Europa är det starka allianser, artilleri och luftvärn som kommer att avgöra den liberala demokratins framtid, inte fina ord och mingel på FN:s högkvarter i New York. Blickar man tillbaka skulle dock Liberalernas nuvarande försvarspolitik framstå som främmande för vissa av de tidigare generationernas framträdande liberala politiker. Under det tidiga 1900-talet var exempelvis många liberaler skeptiskt inställda mot militär upprustning. Den liberale statsministern Karl Staaff väckte kontroverser när hans regering valde att pausa de svenska planerna på att bygga nya pansarskepp. Även då kännetecknades stämningen i Europa av allvarliga spänningar som slutligen ledde till första världskrigets utbrott, men trots det valde dåtidens liberaler att gå en annan väg än dagens liberaler.
Med detta sagt har Liberalerna inte helt övergett sitt förflutna eller brutit mot sina principer. Tvärtom genomsyrar värnandet av mänskliga rättigheter och liberal demokrati Liberalernas utrikes- och försvarspolitik även i dag. Det svenska medlemskapet i Nato och den militära upprustningen är nödvändiga för att vi ska kunna fortsätta försvara dessa liberala värden. Den stora skillnaden är inte retoriken utan de medel och prioriteringar som bäst anses främja dessa värden. Inte heller var tidigare generationers liberaler och folkpartister nödvändigtvis naiva pacifister bara för att de ställde sig bakom alliansfriheten och motsatte sig vissa militära upprustningsprojekt. Dessa liberaler agerade i sin kontext och förespråkade politiska prioriteringar som var anpassade till sin tid.
Ohlin, Dahléns och Wedéns retoriska hänvisningar till vikten av att föra en konsekvent neutralitetspolitik på 60-talet var förståeliga eftersom socialdemokraterna underminerade denna politik genom sina tveksamma band till auktoritära kommunistiska rörelser. Att hänvisa till neutralitetspolitiken var därmed ett försök att hindra att Sverige gav stöd till rörelser som förkastade just de liberala värden som dåtidens och vår tids liberaler har kämpat för. Karl Staaffs nedrustningspolitik var förankrade i en liberal idétradition. Även om ett starkt försvar är nödvändigt för att säkra den liberala demokratin just nu, har så inte alltid varit fallet. Tvärtom har både Sveriges och Västeuropas försvarsmakter tidigare agerat som reaktionära krafter och har vid vissa tillfällen bidragit till att krossa liberala och frisinnade rörelser med våld.
Om vi ska kunna fortsätta att försvara den liberala demokratin räcker det dock inte att stirra sig blind på vad Liberalerna tycker och har tyckt. Det är även viktigt att Liberalernas framtida försvars- och utrikespolitik inte urholkas av triumfatorisk självbelåtenhet och feghet. Det är rimligt att Liberalerna är stolta över att ha varit det första riksdagspartiet som förespråkade ett svenskt medlemskap i Nato, men i utrikes- och försvarspolitiken räcker det inte med att göra rätt val vid ett tillfälle. I utrikespolitiken måste Liberalerna bli mer offensiva och arbeta hårdare för att se till så att Sverige agerar proaktivt för att motverka hot från Ryssland, men också andra expansionistiska stater som Kina. Att arbeta för att frikoppla Sveriges ekonomi från Kina i så stor mån som möjligt kan bli kortsiktigt smärtsamt, men den ryska invasionen av Ukraina visar att en sådan frikoppling kan bli ännu smärtsammare om den sker för sent. Likaså måste Liberalerna bli mer offensiva i försvarspolitiken och anslagen till Försvarsmakten måste öka snabbare. Sådana investeringar kan leda till att smärtsamma kompromisser måste accepteras på andra håll i den ekonomiska politiken, men kompromisser är nödvändiga om vi ska kunna försvara vår liberala demokrati framöver.
Robin Sällström är försvars- och säkerhetspolitisk talesperson för Liberala Studenter.