När Västeuropas länder reste sig ur ruinerna efter andra världskriget och de första stapplande stegen togs mot ett europeiskt samarbete som skulle förhindra krig och möjliggöra återuppbyggnad, var det svenska intresset tämligen svalt.

Inte för att kriget inte berört oss eller för att återuppbyggnaden inte var viktig, utan för att ledande krafter i svensk politik inte var särskilt intresserade. Neutraliteten spelade stor roll, men också den nationella politiken och föreställningen om en särskilt framgångsrik svensk modell.

Den värld som öppnade sig efter kriget erbjöd dessutom något annat. Det var inte bara de två europeiska krigen som härjat denna del av Europa, de inblandade länderna uppfattades som bakåtsträvande och omoderna. Europa hade inget att lära oss. Tvärtom hade vi mycket att lära européerna.

De steg som togs mot ökad västeuropeiska integration under 1950-talet möttes med betydande överraskning och skepsis i Sverige. Inte minst från Socialdemokraterna.

Men ointresset för Europasamarbetet var inte något specifikt socialdemokratiskt. Det var i hög grad svenskt. Världen och framtiden låg någon annanstans. Folkpartiledaren Bertil Olin skrev i Stockholmstidningen 1947 att de nordiska länderna hade ”ej blott lika mycket utan mera gemensamt med till exempel amerikanerna eller kanadensare än med italienare och greker”.

Herbert Tingsten ska ha viftat bott Europa som ”ett geografiskt begrepp”.

Det skulle dröja till 1961 innan Sveriges relation till Europasamarbetet aktualiserades på allvar. Och då som en reaktion på något som hände i London.

1961 befann sig Storbritannien i en av de många ekonomiska kriser som drabbade landet under decennierna efter andra världskriget. Samtidigt hade bildandet av EEC och fördjupningen av det ekonomiska samarbetet i Västeuropa accentuerat det brittiskt utanförskapet. Storbritannien behövde på en gång snabbt stärka sin ekonomiskpolitiska trovärdighet och komma på insidan av ett samarbete som började få upp farten.

Under förödmjukande former skulle den franske presidenten Charles de Gaulle avvisa den brittiske premiärministern Harold Macmillan. de Gaulle menade att Storbritannien i grunden var ett atlantiskt land och inte del av den kultur, de värderingar och de intressen som delades av samarbetets sex ursprungliga medlemmarna.

de Gaulle skulle 1967 säga nej en gång till (då stärkt av att den brittiska ekonomin om möjligt hade blivit än mer usel) och det var först efter hans död som det blev tredje gången gillt. Men det är en annan historia.

Macmillans besked 1961 skiftade de ekonomiskpolitiska styrkeförhållandena i Europa. En möjlig brittisk övergång från det mer lösliga EFTA till det betydligt större och djupare EEC satte fokus också på det svenska utanförskapet. När även Norge, Danmark och Irland sade sig vilja ansluta sig till EEC inskärptes allvaret ytterligare.

För första gången tvingades Sverige och den socialdemokratiska regeringen att formulera en position i skarpt läge. Frågan kom att avgöras i Tage Erlanders berömda tal (där Olof Palme och Sverker Åström ofta framhålls som författare) på Metallkongressen 22 augusti 1961.

Talet stängde dörren för medlemskap med i huvudsak tre argument:

· Vi kunde inte på grund av neutraliteten.

· Vi ville inte på grund av vår suveränitet och inte minst vårt ekonomiskpolitiska självbestämmande.

· Vi behövde inte på grund av att vi i ekonomisk och social utveckling låg betydligt före EEC-länderna

Inte minst den tredje poängen var viktig för Erlander, som med viss malis underströk att vi till skillnad från britterna hade ordning på ekonomin. Långt senare konstaterade Erlander att det var just detta – hans betoning av Sveriges ekonomiskpolitiska självbestämmande – som blev mest omdiskuterad i de omfattande reaktionerna på talet.

Metalltalets treenighet kom sedan att upprepas - med lite olika tyngdpunkt, fram till att Socialdemokraterna bytte uppfattning hösten 1990. I praktiken var det den tredje som var trumf. När vi väl behövde gå med var resten politiskt fotarbete.

Som den tysk-svensk historikern och mångårige medarbetaren på Arbetarrörelsens arkiv Klaus Misgeld konstaterat: den svenska frågan var ”Var ligger Europa – Vad kostar det?”.

Det är lätt att få bilden av att det socialdemokratiska motståndet var tämligen monolitiskt hela vägen och att de tre decennierna efter 1961 såg ungefär likadana ut. Men så är det inte.

I slutet av 1960-talet inträffar två saker som förändrar den europeiska och svenska spelplanen. Samtidigt som de Gaulle lämnar scenen inleds en vitaliseringsperiod i Europasamarbetet. Den handlar dels om utvidgningen – där de enträgna britterna inleder den process som slutligen landar i ett medlemskap och där de även har med sig Danmark och Norge. De senare kommer dock att rösta nej i en splittrande folkomröstning 1972.

Dels tas politiska initiativ för att förändra de institutionella förutsättningarna för ett fördjupat samarbete. Detta kommer till uttryck i den så kallade Wernerplanen om en monetär union och en gemensam valuta och i Davignon-rapporten om ett fördjupat samarbete på utrikespolitikens område.

Den andra förändringen sker i Sverige, där Olof Palme efterträder Tage Erlander som partiledare och statsminister. Palme var en annan typ av politiker. Mer internationell, men också mer rörlig i både tänkande och agerande. Han var djupt involverad i att formulera den svenska linjen 1961, men ser hur det rör på sig både vad gäller medlemskretsen och i samarbetets inriktning.

Palme inleder ett omfattande resande till Västeruropas huvudstäder och trivs utmärkt. Han är ”uppenbart tjusad av tanken att på jämställd fot kunna umgås med ledarna för de stora demokratierna.” konstaterar Kjell-Olof Feldt i sina memoarer.

Palme prövar möjligheten till medlemskap, utan att binda sig. Han möter ett stigande motstånd, inte minst från SSU. Men det är ändå på ungdomsförbundets kongress som han 1970 talar om att vi som européer behöver spela en roll i de europeiska sammanhangen. Och att ”ett ekonomiskt samarbete som syftar till avspänning och ett friare samarbete inom hela Europa är ett mål för vår säkerhetspolitik”.

Det är under dessa få år, 1969-1970, som frågan om Sveriges roll i Europa hyggligt förutsättningslöst prövas av ett socialdemokratiskt ledarskap. På ett sätt som markant avvek från hur det hade varit och från hur det skulle bli. Men det sker inte i en öppen bred debatt, utan i hög grad i Olof Palmes huvud.

Fascinerande nog verkar det inte utrett vad Palme ”egentligen” tyckte. I boken ”Tillhör Sverige Europa?” från 1988 av socialdemokraterna Jan Olsson och Olle Svenning, beskrivs hur vissa tjänstemän och politiker uppfattar att Palme tydligt är för medlemskap, medan andra (exempelvis Tage Erlander och Sten Andersson) är mer skeptiska.

Vingklippt efter ett svagt val 1970 och mot en hård inrikespolitisk och partiintern verklighet korrigeras Olof Palmes eventuella ambitioner. Wernerplanen och Davignon-rapporten blir som giftpiller för processen.

Suveräniteten spelar stor roll. Gunnar Sträng ska muttrande ha frågat sig – mot bakgrund av Wernerplanen – om hans budget skulle beslutas i Bryssel. Enligt Sverker Åström ska han vid en dragning om möjliga konsekvenser av ett medlemskap för den ekonomiska politiken kärnfullt ha yttrat ett ord: ”Nej”.

I mars 1971 stängde regeringen dörren, formellt med motiveringen att medlemskap inte var förenligt med neutraliteten. Om Palme hade större planer, så dog de där och då.

Under de femton följande åren är Europasamarbetet närmast helt utraderat från den svenska politiska agendan. Det finns enskilda undantag bland riksdagsmän och hos vissa partier. Men europadebatten var som elefanter på Grönland, konstaterar Carl Bildt i ”Hallänning, Svensk, Europé”.

Ulf Dinkelspiel beskriver i sin bok om Sveriges väg i Europa hur man först efter omfattande övertalningsförsök lyckades övertyga statsminister Fälldin om att överhuvudtaget träffa kommissionens ordförande Roy Jenkins när denne besökte Stockholm 1980. Fälldin besökte å sin sida aldrig Bryssel under sin tid som statsminister.

EEC/EG blir dessutom en alltmer demonisk symbol för en kritisk vänster, samtidigt som de storslagna samarbetsidéerna från det tidiga sjuttiotalet rinner ut i sanden.

Ser vi till treenigheten från Metalltalet så vare sig kan, vill eller behöver Socialdemokraterna ens tala om Europasamarbetet. Fokus flyttas utåt, till tredje världen och dess konflikter men också till vilken relation Sverige som neutralt land ska ha mellan stormakterna. Med majoriteten av EG-länder tydligt förankrade i Nato och med en alltmer ideologiserad svensk neutralitetspolitik ökar avstånden under 1970- och 1980-talen. Olof Palmes engagemang ligger i nedrustningsfrågor, i Södra Afrika och i framtiden för nyligen dekoloniserade länder. Han är långt ifrån var han eventuellt var under sin europeiska vår 1969-1970.

Samtidigt går hela västvärlden, inklusive Västeuropa och Sverige in i en rad på varandra följande ekonomiska kriser. Attraktiviteten i Europasamarbetet når en sorts nollpunkt

När Europafrågan i mitten av 1980-talet återigen kommer upp på agendan är drivkrafterna flera. Dels börjar det efter ett drygt decennium av europeisk förkalkning hända saker. Pådrivet av Margaret Thatcher och administrerat av den inte självklara alliansen av en fransk socialist (Jaques Delors, ordförande i kommissionen) och en brittisk konservativ (Arthur Cockfield, vice ordförande) inleds det gigantiska projektet att till 1992 skapa en gemensam europeisk marknad. Europa får momentum. EG blir hett.

Europasamarbetet blir från mitten av 1980-talet en central del i framför allt Moderaternas politiska budskap och framtoning. Till stor del handlar det om ett återväckande av Europatanken i svensk politik, om tillhörighet och samarbete. Men det finns också en dimension av europapolitiken som bredare reformmotor. Europeisering går som ett grundtema i det regeringsprogram presenteras efter regeringsskiftet 1991.

Socialdemokraterna är på efterkälken. Europasamarbetet uppfattas som ett borgerligt projekt, samtidigt som Metalltalets treenighet om att inte vilja, kunna och behöva inte bara förblir bestämmande – utan dessutom alltmer ideologiserad. Inom SSU och andra delar av Socialdemokraterna finns det vid den här tiden ett mycket starkt ideologiskt motstånd mot Europasamarbetet.

I ovan nämnda bok av Olsson och Svenning konstateras ”Den svenska socialdemokratin tycks ännu år 1988 hålla fast vid Metall-talet från 1961. Retoriken förändras, de tvingande ekonomiska skälen anmäler sig, som nu EGs inre marknad. Men ytterst är benägenheten till suveränitetsuppoffringar minimal, inom områden som gäller svensk välfärdspolitik.”

Längre ner sammanfattas vad som vid tiden nog var en förhärskande bild av den egna politiken, men framför allt av Europasamarbetet:

”Den svenska socialdemokratins EG-politik är varken skamlig eller heroisk, den är pragmatisk, nyttoinriktad och inställd på att så långt som möjligt försvara den svenska modellen mot ett, som det fortfarande uppfattas, tämligen efterblivet Europa med konservativa regeringar, hög arbetslöshet, ibland svagt utvecklad välfärdspolitik, låg facklig medvetenhet, åtminstone uttryckt i medlemssiffror.”

Det är mot denna bakgrund som beslutet om medlemskap ändå fattas. Inte för att man vill. Utan för att man måste. 1990 befinner sig regeringen Carlsson där Harold Macmillan befann sig trettio år tidigare. Och när beslutet om att söka medlemskap i EG till slut fattas är det som en fotnot i ett ekonomiskpolitiskt krisprogram.

Ledande socialdemokrater som Ingvar Carlsson och Allan Larsson har i efterhand hävdat att det är en nidbild att beslutet ska ha fattats på det sättet. Men det är svårt att befria sig från det intrycket, mot bakgrund av hur det presenterades och under vilka förutsättningar.

Under hösten 1990 stiger marknadsräntorna. Förtroendet för regeringens ekonomiska politik är kört i botten. Något behöver göras. Det är bakgrunden.

På eftermiddagen fredagen den 26 oktober 1990 kallar regeringen till presskonferens för att lägga fram ett åtgärdspaket. I en skrivelse till riksdagen meddelas:

”Under hösten har ett omfattande utflöde av svensk valuta förekommit. Som en konsekvens av den oro som rått på valutamarknaden har räntan i Sverige stigit och räntedifferensen mot utlandet ökat.

(…)

Regeringen har mot denna bakgrund beslutat att redan nu presentera ett omfattande åtgärdsprogram för att stabilisera den svenska ekonomin, förbättra ekonomins funktionssätt och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna.”

Åtgärderna var många. Sjukförsäkringen skulle stramas åt. Vattenfall bolagiseras. SJ effektiviseras. Byggnadsstyrelsen få ett nytt avkastningskrav. Den statliga administrationen bantas. Turistrådets verksamhet ses över.

Samt bomben:

”Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen.”

Journalisten Rolf Gustavsson beskriver motiven i raka termer:

”Man skulle kunna påstå att beskedet var förbehållslöst, inte genom ett förbiseende utan för att det bara var så som det skulle kunna imponera på marknaden.”

Hanteringen rymmer också betydande detaljer som det faktum att beslutet fattades i sådan hast att Finlands president Mauno Koivisto – på statsbesök i Portugal – inte hann informeras och än mindre konsulteras.

Återigen: ”Var ligger Europa? Vad kostar det?” Till slut handlade det om att imponera på marknaderna.

Det sätt på vilket detta beslut fattades och den bristande förankringen har kommit att prägla den socialdemokratiska inställningen till EU sedan dess. Det tog lång tid för att den ideologiska skepsisen att släppa. För Ingvar Carlsson och Allan Larsson stod striden på de internationella finansmarknaderna, medlemskapet i EG var – på samma sätt som medlemskapet i Nato tre decennier senare – nu helt nödvändigt. Debatten med de som i decennier utmålat EG som det stora hotet mot vårt självbestämmande hanns inte med.

Efter medlemskapet är det svårt att tala om en tydlig socialdemokratisk europapolitik. Den stora fråga där den svenska regeringen spelade en viktig roll var östutvidgningen runt millennieskiftet. En process som drevs av en tydlig övertygelse – inte minst hos Göran Persson – om att EU hade en unik uppgift i att stabilisera och stötta de nya demokratierna. Det var en viktig insats. Men i övrigt?

”Var ligger Europa? Vad kostar det?” Frågan förblir basen i politiken.

När Hans Dahlgren förra året presenterade den dåvarande regeringens EU-deklaration var hans utgångspunkt Magdalena Anderssons installationstal som partiledare. Ett tal som innehöll mycket litet om Sveriges EU-politik, men däremot att hon avsåg ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”. Det senare blev i EU-deklarationen en svensk Europapolitisk prioritering.

I strävan efter inrikespolitisk relevans gör man sig helt irrelevant.

Medlemskapet ifrågasätts inte längre. Tvärtom har man – av både politiska och taktiska skäl – reagerat kraftigt när ifrågasättandet kommit från annat håll, främst Sverigedemokraterna.

Det är sju decenniers socialdemokratisk EU-politik kondenserat i ett förhållningssätt: Man gör dygd av nödvändigheten.

Fredrik Johansson är skribent och kommunikationsrådgivare.

Att göra dygd av nödvändighet