Den tekniska utvecklingen rör sig framåt med en intensitet som både skapar möjligheter och hot. Det är just i denna gråzon vi måste navigera. Pontus Westerholm tar avstamp i filosofen Paul Virilio för att beskriva dagens högteknologiska krigföring.
Samhället utvecklas i takt med vapensystemen. Det är ett påstående som den franska filosofen Paul Virilio har argumenterat för. Betraktar man nittonhundratalets snabba teknikutveckling ur detta perspektivet är det svårt att inte se militära motiv till många av tekniksprången.
Radar, radio, signal- och styrsystem, flyg- och raketteknologi. För att inte tala om tekniken från Manhattanprojektet. Den intensiva teknikutvecklingen under andra världskriget resulterade i tekniska framsteg som förändrade världen. De kalla krigen mellan USA och Sovjetunionen sporrade ytterligare. Rymden skulle erövras, kärnvapenkrig utkämpas, eller undvikas, och i omloppsbana runt jorden sköts satelliter som övervakade världen.
Utforskandet av rymden har i efterhand setts som ett undantag från den militära dominansen över teknikutvecklingen. Nasa är trots allt en civil myndighet. Men välkänt är också att flera ur ledningen under kalla kriget gick från att utveckla interkontinentala missiler till interplanetära raketer. Få, om några, vattentäta skott har funnits mellan att skicka människan till månen och att leverera en atombomb till Moskva.
Vad ingenjörerna under nittonhundratalet kunde åstadkomma med räknesticka och handgjorda ritningar är ofattbart. Men som en del av att lösa allt svårare tekniska utmaningar krävdes beräkningsmaskiner. För att bistå Manhattanprojektet och robotutvecklingen byggdes mekaniska och senare digitala maskiner för att räkna ut nukleära processer i olika material, eller för att kalkylera en robots resa till sitt mål. Datorer, och senare internet, är produkter vars uppkomst är nära knutet till militära ändamål. Området som i dag kanske mest av allt förknippas med innovation, Silicon Valley, blev det som en följd av den försvarsindustri som där redan fanns etablerad långt innan uppfinnandet av mikrochippet.
Paul Virilio argumenterade för att det militära intresset är den drivande kraften i teknikutvecklingen.
Existentiella hot är visserligen en starkt motiverande kraft för innovation, men sedan kalla krigets slut har det perspektivet inte varit lika närvarande. I stället har kommersialisering av digitala verktyg satt takten för utvecklingen. Relationen mellan teknikinnovationer och militära målsättningar har blivit det omvända. I dagsläget finns ett omtalat behov av att dra nytta av civil teknologi och tekniska kompetens i det militära.
Försvarsforskning lyfts där fram på ett sätt som inte gjordes i tidigare försvarsbeslut. Vidare har den privata sektorns roll vid en konflikt blivit tydligare. Sedan Ryssland tog kontroll över Krimhalvön och inledde kriget i östra Ukraina 2014 har ordet gråzon sagts tusentals gånger i den svenska försvarsdebatten. Gråzonen är det tillstånd där distinktionen mellan krig och fred, eller mellan militära och civila sfärer, är suddig och otydlig. Det beskriver situationer där fientliga handlingar pågår utan att traditionella krigsförklaringar görs. Civila aktörer som är samhällsbärande behöver även i frånvaron av väpnad strid värja sig från angrepp. Digitala system är en måltavla för cyberattacker och fientliga aktörer försöker påverka eller utnyttja anställda för att skada verksamheten. Angrepp och sabotage är i dagens öppna och digitala samhälle svåra att spåra till sin källa. Även om den angripne ändå lyckas är det högst troligt att ansvarsutkrävande och rättskipning är praktiskt omöjligt.
När kalla kriget tog slut på början 90-talet och terrorismen började bli det stora hotet kommenterade Virilio att teknikutveckling bäddat för det han kallar ett orent krig. Komplexiteten i systemen gör dem sköra och lätta att angripa. Komplexa system medför också en risk för olyckor som är svåra att förutse. Kaskadeffekterna från små fel eller misstag är därmed omöjligt att helt bygga bort. Globaliseringen som följt den omfattande kommunikationen möjliggör för sådant som virus, både digitala och fysiska, kan sprida sig över världen. En epidemi blir till en pandemi. Regionala ekonomiska kriser får på liknande sätt skadeverkningar på andra marknader i världen.
Virilio har i böcker från 70-talet och framåt skrivit om att samhället har blivit beroende av hastighet. Allt ska ske snabbt. Kommunikationen och underhållning är idag konstant. I det civila samhället har det sedan han började skriva skett en omstöpning av samhället enligt den logiken. Han såg hur det också påverkade modern krigföring. Gulfkriget kunde följas i realtid på tv, och USA visade potentialen av sin krigsteknologi i mötet med en konventionell motståndare.
Det pågående kriget i Ukraina är en extrem version av detta. Mobilkameror, drönare, satelliter och olika sensorer bidrar till att göra slagfältet genomskinligt. Hastigheten med vilket man upptäcker och angriper sin fiende förblir en central aspekt av striden. Digital teknologi har massproducerats till ett lågt pris. Att drönare blivit billigare och samtidigt inte längre kräver centrala datorsystem för att styras har bidragit till teknologins breda genomslag på slagfältet. Samtidigt används signalstörande sändare och andra motmedel för att se till att ens egna förband förblir gömda från fiendens artilleri och missiler. För det är trots allt det sistnämnda som syvende och sist avgör striden. Men det råder en konstant brist på ammunition och robotar.
Att uppnå högre hastighet, men ändå hålla systemet så enkelt som möjligt,
det är den stora utmaningen.
De mest avancerade systemen finns bara i liten mängd. Även om det aldrig har producerats så mycket som det gör idag finns inte längre industrikapaciteten att förse militärerna med utrustning som ersätter det som förbrukas i strid. Kriget i Ukraina blev ett uppvaknande för många länder. En erfarenhet av hur snabbt material går åt i ett mellanstatligt krig har inte funnits på flera decennier. Flygplan, stridsfartyg, markfordon och robotar är dock dyra att införskaffa och tar lång tid att producera. Kostnaden och leveranstiden blir än mer smärtsam när produktionen avstannat eller flyttat till länder som Kina.
Beroendet vid höga hastigheter och komplexiteten i systemen är sammanbundet. Det första kräver det senare. Men dåligt utformat blir de motstridiga. Högteknologiska system skapar gråzonen genom konstant kommunikation och många sårbarheter. Den tekniska utvecklingen rör sig framåt med en intensitet som både skapar möjligheter och hot, och det är just i denna gråzon vi måste navigera. Framtiden ställer därmed krav på att vi förstår och förhåller oss till teknikutvecklingens dubbelhet. Det är en utveckling som, för att säkerställa samhällets hållbarhet och stabilitet, kräver balans mellan innovation och säkerhet. Att uppnå högre hastighet, men ändå hålla systemet så enkelt som möjligt, det är den stora utmaningen. Såväl i krig, som i fred.
Pontus Westerholm är konsult och teknisk skribent på Combitech. Han är ordförande emeritus för föreningen Heimdal.