Teknikutveckling skapar välstånd genom att våldsamt omvälva samhällen. För att vanligt folk ska stå ut med teknikens kreativa förstörelse behövs beständiga institutioner. Därför behöver innovativa samhällen konservativ politik, skriver Wilhelm Nyström.
Det finns pengar i Bayern.
Hushållen där är Tysklands rikaste och arbetslösheten är låg. Flera av de största tyska börsbolagen har sina huvudkontor i München i stället för huvudstaden Berlin eller finansmetropolen Frankfurt.
Rikedomen är dock ganska ny. Till skillnad från Ruhrområdets industriella Mordor fanns aldrig något brunkol under alpernas gröna sluttningar, och utan sådana naturresurser var Bayern under 1900-talets andra hälft ett bakvatten som andra förbundsländer tvingades hålla under armarna genom det federala utjämningssystemet. Förutom bilfabrikerna hängde ekonomin till stor del på bönderna.
Då som nu (för alltid?) styrdes Bayern av CSU – ett gäng stockkonservativa kristdemokrater som på många sätt liknar sitt federala systerparti CDU, men som ofta stuckit ut i frågor som familj och invandring. Lokal, folklig hårdhöger.
När 80- och 90-talens globalisering spöat västvärldens industrier ställdes Bayerns dåvarande ministerpresident, CSU-nestorn Edmund Stoiber, inför ett knivigt vägskäl. Å ena sidan ville han skaka om ekonomin för att få fart på tillväxten, men hans konservativa ådra ville samtidigt vårda lokala institutioner och gemenskaper.
Med strukturreformer och socialkonservatism skulle Bayern bejaka nya trender men bevara sina traditioner. Modernitet utan modernism.
Lösningen? Jo, den löd ”Laptop und Lederhosen”. Med strukturreformer och socialkonservatism skulle Bayern bejaka nya trender men bevara sina traditioner. Modernitet utan modernism.
Stoiber lät sälja av sklerotiska statliga bolag för att istället lägga resurserna på teknologi – till exempel subventionerat kapital till start-ups och infrastruktur för spin-offs kring tekniska högskolor och forskningsinstitut – men också på att starta nya muséer för att belysa det bayerska kulturarvet. Jämte raketforskning såg CSU dessutom till att främja stabila äktenskap och kärnfamiljer.
Än i dag vaktar bayrarna patriotiskt sin särart, och trots att västvärldens sekularisering glesat ur även bayerska kyrkbänkar hyser de relativt traditionella värderingar.
Samtidigt har förbundslandet haft en enorm teknikutveckling och enastående ekonomisk tillväxt. Bayern har förvisso länge byggt förbränningsmotorer, men är i dag dessutom världsledande på bioteknik och i nationell framkant inom IT. München har fler tillväxtbolag än Berlin, och de amerikanska techjättarna har sina tysklandskontor i Bayern. Sådana teknikcentrum lockar till sig smarta uppfinnare.
Från att ha varit bidragstagare står Bayern idag ensamt för hälften av inbetalningarna i det federala utjämningssystemet. Bayern har blivit den ekonomiska motorn i Tyskland, som i sin tur driver EU. Och den bayerska läxan är att teknikutveckling kan kombineras med konservativa ideal.
Man kan ta resonemanget ett steg längre och hävda att teknik inte bara kan kombineras med konservatism, utan rentav bör eller kanske till och med måste göra det.
Teknikutveckling är civilisationens kärna. Genom att förverkliga nya idéer kan vi människor göra allt större nytta med allt mindre resurser. Som riskkapitalisten Marc Andreessen skrivit i sitt så kallade tekno-optimistiska manifest finns principiellt inga problem – oavsett om de härrör från naturen eller från tekniken själv – som inte kan lösas med mer teknik. Om vi låter kapitalismen fördela resurser genom prissignaler finns det troligtvis ingen gräns för vårt välstånd. Tekniken behövs.
Den insikten riskerar dock att slå över i en progressiv politisk impuls att hålla jämna steg med den senaste tekniken. En datorvärld där alla måste kunna knacka kod kan tyckas behöva skärmdagis för att morgondagens moderna medborgare. På samma sätt skulle man kunna betvivla nationsgränsernas relevans när internets och lågprisflygets fria flöden ändå blandar allt på global nivå – människor, idéer, pengar.
Att rusa mot en spännande framtid kan kännas peppigt och visionärt, men det betyder inte att det är politikers roll att forma samhället efter teknikutvecklingen. Den biten klarar tekniken på egen hand. Pionjären Jan Stenbeck ska ha sagt att ”teknik slår politik”, och med Moore’s lag i ryggen lär digitala företag omdana samhället i allt raskare takt.
Det hotar människors leverne. Nu förutspår vissa att AI-bolagens språkmodeller kan ersätta 90 procent av IT-utvecklare, som tills nyligen sågs som ett bergsäkert framtidsjobb. Tekniken kastar också om folks privatliv – vilka medier de gillar, hur de dejtar, var de bor och vad de tycker.
När nya lösningar slaktar gårdagens affärsmodeller bör politiker hålla emot impulsen att skydda oproduktiva jobb och förlegade konsumtionsmönster. Strukturomvandling behövs, särskilt när den gör ont.
I stället bör folkvalda göra som Stoiber och försöka hålla en stabil sociokulturell kurs genom teknikutvecklingens stålbad. Eftersom folk mår bra i stabila kärnfamiljer bör politiker skapa förutsättningar för sådana, och eftersom kulturell mångfald sliter i samhällsväven bör man ta emot ganska få invandrare som kvickt assimileras i en tydlig nationell Leitkultur med gemensamt språk. Eftersom unga nog känner sig hemma i sina uppväxtmiljöer behövs förutsättningar för kontinuerliga, lokala generationsskiften – som ABB:s egen friskola i Ludvika som länge slussat in lokala ungdomar i den världsledande teknikfabriken.
För att hårdra det kan man säga att bygden klarar av att bruket läggs ner, men inte om det ersätts av en moské och kids flyttar till stan.
Frihetsvänner som bejakar livets äventyr – och som läser Svensk Linje – lär ta teknikens kreativa förstörelse med ro. Marknaden kommer ju göra oss både starkare och lyckligare. Men ute i stugorna oroar sig vanligt folk över att tappa fotfästet i ett samhälle som springer ifrån dem. Där ute odlar de en gnagande bitterhet över något familjärt som gått förlorat.
Teknikens ostoppbara utveckling lär revolutionera våra liv på sätt vi ännu inte kan föreställa oss. Politiker råder inte över den saken. Därför är det ännu viktigare att de i sina övriga gärningar försöker hålla i trygga, hävdvunna och säregna institutioner.
Folk orkar inte med för mycket röra på en gång.
Wilhelm Nyström är skribent och doktorand på handelshögskolan