Är det moraliskt fel att äta djur? Har de rättigheter? Liberala tänkare har länge brottats med denna fråga och det gör även denna texts upphovsman, Erik Johnsson.
Jag var vegan i flera år. Inte av hälsoskäl och inte för klimatet, utan för att jag tyckte det var moraliskt förkastligt att döda djur. Det började ungefär samtidigt som jag engagerade mig politiskt. Det var, kan jag se i efterhand, en del av samma uppvaknande. Sedan vacklade jag. Långa kvällssamtal med vänner som jag höll med om allt annat fick mig att tvivla. Var det egentligen så fel att döda djur? Jag slutade vara vegan.
Argumentet var att djur ändå inte är självmedvetna och därför inte kan värdera sitt eget liv på det sätt som krävs för att det ska räknas moraliskt. Det var ett bekvämt argument. Det visade sig också vara empiriskt fel. Och jag har sedan dess inte slutat fundera på frågan, för jag misstänker att jag, och med mig de flesta liberaler, lever i strid med våra egna principer.
Den som på allvar tror på naturliga, okränkbara rättigheter, liv, frihet, egendom, kommer förr eller senare att tvingas konfrontera en obekväm konsekvens: principen som säger att jag inte får döda min granne säger också att jag inte bör döda grisen i ladugården. Inte för att grisen och grannen är samma sak, utan för att den filosofiska grund som bär upp den ena rättigheten också bär upp den andra.
Det är en slutsats de flesta liberaler ogärna drar. Vi äter gärna kött, vi bär läder, och vi rycker på axlarna åt djurindustrins värsta avarter. Jag gör det själv. Jag är inte stolt över det.
Robert Nozick tog djurfrågan på allvar (typ), och var själv vegetarian stora delar av sitt liv. I Anarki, stat och utopi formulerade han en princip som går ungefär så här: utilitarism för djur, kantianism för människor. Människor har okränkbara skydd som inte får överskridas ens för att maximera den totala lyckan i världen. Djur har inte samma skydd, men de får inte heller offras hur som helst. De får, som Nozick uttrycker det, offras endast om vinsten är större än förlusten.
Det är en intuitivt rimlig hållning. Men Nozick utvecklar den aldrig. Han avslutar avsnittet med att medge att “djungeln av frågor skrämmer oss” och att djur antagligen har vissa naturliga rättigheter men säger inte vilka. Det är ungefär där liberalismens djurrättsdiskussion har stannat sedan dess. Skrämda av djungeln.
Den vanliga invändningen mot djurs rättigheter lyder: eftersom djur saknar fri vilja och inte är/kan vara moraliska aktörer kan de inte ha rättigheter. Det är sant att de inte kan det. Vi drar inte björnen inför rätta för att den åt blåbärsodlarens skörd. Den agerar på instinkt och saknar dessutom alla begrepp om ägande. Men att en varelse inte kan vara moraliskt ansvarig betyder inte att den inte kan ha rättigheter. Annars skulle inte heller spädbarn eller gravt funktionshindrade omfattas. Vi binder rättigheter vid moralisk hänsyn, inte vid moraliskt ansvar.
Och moralisk hänsyn är just vad forskningen om djurs medvetande tvingar oss till. Spegeltestet, där man målar en färgprick i ansiktet på djuret och ser om det undersöker sitt eget ansikte istället för spegelbilden, visar att flera arter är självmedvetna. Människan klarar testet vid ungefär två och ett halvt års ålder. Mentaliseringsstudier tyder på att åtminstone vissa djur förstår att andra varelser har egna inre tillstånd. Det var det här jag hade fel om när jag slutade vara vegan. Djur är inte stenar. De känner smärta, de upplever något, och i åtminstone några fall verkar de förstå att de gör det.
Lockes härledning av de naturliga rättigheterna utgår från artens grundläggande drift att överleva. Den driften har grisen lika väl som människan. Skillnaden är att människan kan reflektera över den. Men det är driften, inte reflektionen, som är det viktiga.
Du kan kasta en sten i vattnet och försöka få den att studsa på ytan utan att behöva göra någon moralisk avvägning. Stenen känner ingenting. Men om det simmar en svan i vägen för ditt stenkastande, måste du göra en avvägning. Är ditt nöje av att kasta stenen större än den smärta du skulle åsamka svanen? Och även om svaret är ja, är det rätt att kasta stenen? Du kan vänta. Du kan avstå. Som moralisk aktör måste du göra avvägningen, oavsett om svanen är kapabel att göra samma avvägning mot dig.
Ingen skulle tveka om exemplet i stället var ett spädbarn på en badring. Spädbarnet är inte heller en moralisk aktör. Den kan inte värdera sitt eget liv på det sätt en vuxen människa kan. Ändå ger vi den skydd. Skälet är att det är en kännande varelse vars existens har egenvärde och det skälet, om vi är ärliga, gäller även för svanen. Bara i lägre grad.
Djur är inte stenar. De känner smärta, de upplever något, och i
åtminstone några fall verkar de förstå att de gör det.
Man ska däremot inte likställa djurens naturliga rättigheter med människans. Djur har en delmängd, viktade efter vad arten faktiskt kan njuta av.
Frihet är nog den minst viktiga rättigheten för djur. En människa lider av att vara instängd även i en gyllene bur. Vi har ett begrepp om frihet som något i sig själv värdefullt. Det är därför mänskligheten byggt båtar när vi stött på vatten utan synlig kust på andra sidan, vi vill veta vad som finns där borta. Hästen vänder vid kustlinjen och fortsätter beta. Kossan är nöjd i sin hage så länge det finns gräs där. Att begränsa ett djurs rörelseutrymme är därför inte i sig ett rättighetsbrott, så länge djuret kan agera enligt sin natur. Att tillskriva djur vår egen frihetslängtan är ett av djurrättsrörelsens vanligaste misstag.
Egendom, i bemärkelsen självägarskap, gäller däremot. Ett självmedvetet djur som kan agera på sina impulser har en rätt att göra det. Det är därför industriella system, som hindrar djur från att bete sig som de är gjorda att bete sig, är omoraliska. Burhönan som aldrig får picka, suggan som aldrig får böka, kalven som separeras från sin mor. Det är exempel på kränkningar även om djuret aldrig dödas.
Liv är den starkaste rättigheten. Med exakt samma argumentation som Locke använde för människan: arten vill överleva, individen vill överleva, denna drift är moraliskt grundläggande. Att avsluta ett självmedvetet djurs liv kräver därför en motsvarande motivering. Strikt nödvändighet. Inte bekvämlighet. Inte njutning. Nödvändighet.
Köttkonsumtion är inte längre nödvändig för mänsklig överlevnad. Det fanns en tid då den var det, och då gick den att försvara. Den tiden är förbi. Att fortsätta döda självmedvetna djur i industriell skala för smakens skull är, om man menar något med rätten till liv, mycket svårt att försvara filosofiskt. Att jag skriver det med ett paket chorizo från Polen i kylskåpet gör det inte mindre sant.
Däremot finns ingen principiell invändning mot honung, ull, ägg eller mjölk förutsatt att produktionen sker under förhållanden som upprätthåller djurens rättigheter. En höna som lever ett liv minst lika gott som det vilda och får agera enligt sin natur kan rimligen lägga ägg åt oss. Ett får som klipps utan stress och får leva ut sin natur kan ge oss ull. Skillnaden ligger inte i produkten utan i produktionen och det är i produktionsvillkoren, inte i konsumtionen som sådan, som den moraliska striden bör stå.
Husdjur och välskötta djurparker är inte heller principiellt problematiskt. Det är fångenskap utan rätt behandling som är problemet, inte fångenskap i sig.
Den som tar negativa rättigheter på allvar har två val. Det första är att erkänna att djur omfattas av åtminstone en del av dem och dra konsekvenserna. Det andra är att hävda att negativa rättigheter bara gäller varelser som själva kan ge dem tillbaka vilket också innebär att vi måste skriva av spädbarn, dementa och svårt funktionshindrade från rättighetsskydd. Vilket är otänkbart.
Då återstår det första. Det betyder inte att alla måste bli veganer. Det betyder att vi måste ta konsekvenserna av vår egen filosofi på allvar, också när det blir obekvämt vid middagsbordet.
Jag är fortfarande inte vegan, eller ens vegetarian, igen. Men jag är lite obekväm i mitt köttätande. Det kanske du också borde vara.
Erik Johnsson är vice ordförande för Centerstudenter.