Att skriva detta ordförandeord blir min sista formella gärning som förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet. Faktum är, kan jag avslöja för läsaren, att på grund av tryckprocessens nycker, har jag i skrivande stund redan avgått – och det för över en månad sedan. Därför är det lätt att bli bakåtblickande när jag nu fått ynnesten att skriva några sista ord.
Mycket har hänt under de två år som gått sedan jag först fick förtroendet att leda detta förbund. Något jag har noterat hos mig själv är en tilltagande pessimism om samhällets utveckling och världen i stort. På en middag hos några vänner, kort efter att jag hade valts, framförde jag min då fasta övertygelse om att saker och ting kommer att bli bättre. Att utvecklingen går åt rätt håll. För sällskapet var det en frisk fläkt mot deras egen känsla av missmod. O tempora.
När jag läser igenom mina tidigare texter i Linjen är det knappast svårt att spåra en tilltagande misströstan. Inte minst då jag har återkommit till utvecklingen i Förenta staterna. Med lite perspektiv verkar jag nästan vara farligt nära stadiet att den amerikanska debatten lever hyresfritt i min skalle, som ungdomarna säger. Trots den etablerade sanningen att Sverige är som USA med tio års fördröjning, är vår politiska kultur inte samma som den amerikanska.
Vad som verkligen har oroat mig är den tilltagande radikaliseringen hos den politiska högern över hela västvärlden. Särskilt på sociala medier har den blivit som en spegelbild av vänsterns värsta sidor. Västfientlighet, antikapitalism och våldsromantik har blivit comme-il-faut, inte bara på den extrema ytterkanten, utan breda kretsar av vad som utgör den digitala tyckonomin.
Det är inte helt utan skäl som många lockas av radikala lösningar. Förra året fick jag tillfälle att skriva om framför allt unga mäns dragning högerut, i ett kapitel i antologin Efter Tidö (Timbro förlag). Historiskt har normen i Nordvästeuropa för unga vuxna varit att flytta hemifrån och tjäna egna pengar innan man bildar familj. Självförsörjning och självständighet har varit ledstjärnan – inte bara för materiellt välstånd, utan även själsligt välmående. Det har gett en känsla av värdighet och skapat mening.
När det i många västerländska länder är svårt för unga att hitta arbete, ha råd med stigande priser på basvaror och – inte minst – att kunna köpa en egen bostad, blir frustrationen mer begriplig. För den som saknar mening i tillvaron och inte ser möjligheter att skapa sig ett värdigt liv är det svårt att känna tillit till samhällssystemet.
Trots min egen misströstan över den stora världens utveckling bör vi därför tro, som det uttrycks i en klassisk studentförbundsaffisch, att det är våra idéer som bygger framtiden.
Att brist på mening skadar förtroendet för den liberala demokratin och liberalismen i stort är knappast en ny insikt. I den nyutgivna boken Liberalismen efter historiens återkomst (Timbro förlag) tar förbundsordförande emerita Catarina Starfelt ett samlat grepp om de senaste decenniernas kritik mot liberalismen. För de så kallade postliberala kritikerna har just liberalismens tomhet och oförmåga att säga någonting bortom statens legitima maktutövning legat i fokus.
Starfelt ger kritikerna rätt i att andra värden allt för ofta har saknats i den liberala idédebatten. Däremot innebär det knappast att de är främmande för liberalismen. Som Francis Fukuyama konstaterade redan 1989 är risken påtaglig att människan vid historiens slut antingen förfaller i apati eller kontinuerligt försöker skapa nya konflikter för att återskapa känslan av mening. Vi verkar tyvärr, konstaterar Starfelt, ha fått bägge delarna.
Lösningen är dock inte att överge liberalismen – eller, om jag skulle använda en bredare betäckning, det borgerliga samhället. Där bör det, som Starfelt slår fast, finnas utrymme för sådant som ger människor gemenskap och mening: familj, föreningsliv, kyrka, nation. Det är i ett borgerligt samhälle som medborgarna får friheten att söka mening i andra sfärer. Därtill är det liberal ekonomisk politik som ger bättre förutsättningar för människor, inte minst unga, att skapa sina egna liv genom studier och arbete. Liksom chansen att köpa ett eget hem.
Trots min egen misströstan över den stora världens utveckling bör vi därför tro, som det uttrycks i en klassisk studentförbundsaffisch, att det är våra idéer som bygger framtiden. Passande nog återvänder jag alltså till temat för mitt första ordförandeord. Det är i det lilla livet vi kan skapa vår egen mening. För min del har inte minst de tre gångna åren i studentförbundets presidium gett såväl glädje och erkännelse som mening. Inte minst alla otaliga möten med medlemmar, på pubkvällar, föredrag, förbundsseminarier och representantskap. Stort tack för de här åren!
Daniel Åkerman är (var) ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.
