En lokal kommunist häpnade en gång när jag sade att det är rätt bra att vi inte har smutsig textilindustri i vår stadskärna längre. Arbetsromantiken hade gått honom åt huvudet. Jag tror han pluggar historia nu. Inte i Norrköping, utan i Uppsala.
Skrönan säger att Linköpings Universitet först skulle förläggas i Norrköping men att lokalpolitikerna ansåg att ”det här är fan en industristad”. Ett par decennier senare öppnade LiU Campus Norrköping, ironiskt nog i det gamla Industrilandskapet. Andra byggnader återupplivades med museum, gymnasium, restauranger och teknikhubbar. Ett nytt konserthus smälldes också upp.
Innan detta återupplivande kunde man knappt ”gå där utan att bli knivhuggen”. Nu går man mycket gärna där (hett tips), och nu när Industrilandskapet är kulturkanoniserat förväntar jag mig rena rusningen.
Vattenfallen: kanoniserade. Broarna: kanoniserade. Strykjärnet, kullerstenen, Norrköpingsgult, det malplacerade lusthuset, Värmekyrkans skorstenar: kanoniserade hela rubbet.
Även Moa Martinsson, eller åtminstone hennes staty, kom på det här viset med på listan (i brist på annan arbetarlitteratur). Och det är väl just via henne man kan förstå vad detta kanoniserade världsarv har för stort att säga om Sverige. Vi brukade fan slita. På samma sätt som människor dör som flugor i produktionen i andra delar av världen idag brukade vi dö som flugor då. Idag symfoniorkester och fotoutställningar, då tuberkulos och barnarbete. Industrilandskapets förvandling är Sveriges förvandling under 1900-talet i miniatyr.
Eller?
Frågan vad vi borde göra efter att ha effektiviserat bort eller outsourcat den tunga produktionen fick ju faktiskt ett annat svar i Sverige i stort än i Norrköpings industrilandskap. Det tunga, själadödande, arbetet ersattes i industrilandskapet med kultur, vetenskap och mänskliga möten. I Sverige i stort jobbar vi istället på något sätt mer än vad vi gjorde när de sista textilindustrierna lämnade Norrköping - samtidigt som kulturen amerikaniserats, bildningen urholkats och fördumningen brett ut sig.
Mer än att gestalta historien borde vi kanske låta Industrilandskapet visa vägen in i framtiden. Fram tills dess är ni välkomna hit.
Marcus Hägglund