Varför är kriminaliteten högre i vissa områden? I denna text utmanar Douglas Thor det konventionella narrativet att allt beror på socioekonomiska faktorer.
Som uppvuxen på landet och engagerad i politiken hade jag en ryggmärgsreflex som gav utslag när vänstern, och många svenska kriminologer, angav socioekonomi som huvudförklaring till kriminalitet. I min omgivning i Vetlanda såg jag en fattig landsbygd som jag tyckte stod i paritet med många förorter. I skrivandet av min bok Nyckeln utanför dörren djupdök jag därför i bland annat frågan om varför landsbygd är tryggare än utanförskapsområden – trots liknande socioekonomi.
Tidigt kunde jag konstatera att mitt grundantagande var felaktigt. Det finns nämligen få platser på landsbygden som har samma låga socioekonomi som förorterna. Följer man ån från sjön där jag är uppväxt, Emån, ut mot havet kommer man till slut till en av Sveriges minsta och fattigaste landsbygdskommuner – Högsby. På deras lilla befolkning på drygt 5 000 personer hade de 2018 en medianinkomst om 285 000 kronor om året. Jämförelsevis var snittet för landets utsatta områden samma år 205 000 kronor. Fattig landsbygd är alltså fortfarande en bra bit rikare än utanförskapsområdena. Skillnaden blir än tydligare när man ser till de fattigaste förorterna. Där finner vi Lagersberg i Eskilstuna, Rosengård i Malmö och Tjärna Ängar i Borlänge, vilka har en medianinkomst på mellan 84-88 000 kronor om året.
Breddar man vyn från inkomst till socioekonomi blir det tydligt att de enda områdena i Sverige som når riktigt låga socioekonomiska nivåer är just utanförskapsområden. Det blir dock även tydligt att utanförskapsområden inte bara är ett storstadsproblem. Tvärtom finns det gott om utanförskapsområden i landets landsbygdskommuner. I min egen gamla hemkommun, Vetlanda, finns området Kantarellen som har en av landets sämsta socioekonomiska förutsättningar. Inte för att det är landsbygd, utan för att det – likt många förorter till storstäder – präglas av hyresrätter, brist på svenskar, låg utbildningsnivå, fattigdom och arbetslöshet.
Det går emellertid att konstatera att kriminaliteten trots det är lägre där och i andra utanförskapsområden på landet, jämfört med förorterna till större städer. Hur kommer det sig? Svaret stavas kriminogen exponering. Per-Olof Wikström, professor i kriminologi vid Cambridge universitet, har med empiri visat att de viktigaste förklaringsfaktorerna för kriminalitet inte är socioekonomi utan i stället vissa karaktärsdrag, moral och moralkontext. Karaktärsdragen kan vara biologiskt betingade, som exempelvis dålig impulskontroll eller empatistörning. Att förstå sådana biologiska risker är viktiga trots att de inte är särskilt påverkbara, eftersom insikterna ger oss förståelse och precision när vi ska utforma strategier som motverkar kriminalitet. Moral och moralkontext är däremot högst påverkansbara.
Om unga i ett område dras in i kriminalitet beror på om de utsätts för kriminella miljöer eller inte, miljöer som det finns färre av på landsbygden.
Människor är ett av de mest formbara djuren. Vi föds hjälplösa och ofullständigt utvecklade, oförmögna att ens ta egna steg förrän många månader senare. Till skillnad från de flesta andra djur är vi därför högst anpassningsbara efter den miljö och kultur vi exponeras för. Häri finns också förklaringen till människors kriminalitet. Forskarna kallar det kriminogen exponering. I vardagliga termer innebär det att utsättas för kriminella miljöer, normer och värderingar. Fattigdom gör dig alltså inte kriminell, din och din omgivnings uppfattning om rätt och fel gör däremot det.
Att kriminaliteten i Kantarellen i Vetlanda och Rinkeby i Stockholm är så olika, trots liknande nivåer av socioekonomiska problem, är alltså på grund av de redan etablerade gängen. Om unga i ett område dras in i kriminalitet beror på om de utsätts för kriminella miljöer eller inte, miljöer som det finns färre av på landsbygden.
Med denna förklaringsmodell blir även senare års fenomen med medelklasskriminella förståeligt. I boken Fallet Rusher skriver brottsutredaren Luay Mogabed om hur unga killar från välbärgade hem helt plötsligt dyker upp i brottsutredningar för grova brott. De tar sig an kontraktsmord och spränguppdrag efter att ha kommit i kontakt med den kriminella miljön. Den utvecklingen är svår att förklara utifrån socioekonomi, men med moral som avgörande faktor blir det en naturlig följd av gängens digitala närvaro, som spänner över klassgränser.
Det ger också fingervisning om vad som behöver göras. År 2019 skrev jag en rapport om den svenska skolans historia, nuläge och nödvändiga förändring framåt. Många ansåg då att det var omodernt av mig att föreslå att skolan skulle ta tillbaka sitt fokus på uppfostran och karaktärsformande. Förr var skolans uppgift nämligen både undervisning och uppfostran – kunskap och karaktär. Men med progressivismens intåg försvann först fokuset på karaktär, därefter fokuset på kunskap. Även från höger fick jag höra invändningar mot att skolan skulle syssla med uppfostran, det menade man var föräldrarnas ansvar. Och visst är det så att föräldrarna bär huvudansvaret, men eftersom vi genom skolplikt tvingar föräldrarna att lämna ifrån sig barnen en ansenlig del av deras vakna tid är det också rimligt att se skolans stora ansvar i barnens karaktärsutveckling.
Skolan är en otrolig institution. Tack vare äldre generationers tradering och hängivenhet har vi lyckats ackumulera och organisera 2 500 år av kunskap på ett sätt så att tolvåringar klarar av att förstå Newton och 16-åringar Einstein. Vi glömmer dock ofta bort att vi har tänkt lika länge på vad som är god karaktär. Skolan bör även här samla vår ackumulerade kunskap om karaktärsbyggande, och organiseras på ett sådant sätt att vi kan forma varje generation att bli så kapabla som möjligt att möta livet.
Självklart är det inte bara skolans och föräldrarnas uppgift att fostra våra unga – it takes a village to raise a child – men på frågan om vad politiken ska göra är skolan det absolut mest kraftfulla verktyget. Med en annan skola kan hela områden, såväl på landsbygden som i förorter till storstäder, lyftas. Förr byggde vi våra byar kring kyrkan – dåtidens uppfostrings- och utbildningsinstitution. I dag bygger vi dem kring skolan, men låter den bara göra halva jobbet. Det är dags att låta skolan göra hela.
Douglas Thor är förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet