För ungefär tvåhundra år sedan lade Charles Darwin fram vetenskaplig teori angående mänsklighetens varande: vi är inte resultatet av ett gudomligt skeende, utan av en lång utvecklingsprocess. Vi är en av alla varelser som kallas djur, men agerar inte därefter. Det skriver Harry Grauers.
I artikeln ”The Great Serengeti Land Grab” (The Atlantic, 2024:4) redogör Stephanie McGrummen med skärpa för hur naturen förstörs i naturvårdens namn. Massajfolket, som i århundraden bedrivit nomadliknande jordbruk i områdena Serengeti och Ngorongoro i norra Tanzania, har på senare år helt fördrivits från sin mark. Både rika kineser och araber som vill etablera lyxresorter och privata jaktmarker har haft fingrar med i spelet, men det främsta problemet är västerländska påtryckningar för olika former av naturbevarande. Inställningen är i sig god, men kommer med förödande konsekvenser.
Problemet är att politiken är kontraproduktiv. Den ovärderliga natur som man försöker skydda – både Serengeti och Ngorongoro är sedan länge utsedda till världsarv av UNESCO – har formats av just Massajfolkets roterande betesjordbruk. När jordbruket förbjuds, understött av västerländska aktivistorganisationer, propageras teorin att det naturliga inte kan vara mänskligt.
Beteendet syns i mycket av den politik som ämnar att skydda naturen. Men skydda mot vem och vilka? Mycket miljölagstiftning är både god och nödvändig. I vår eviga strävan efter framsteg har vi människor uppfunnit ett oändligt antal miljöskadliga processer som bör kontrolleras. Regleringar kan förvisso gå överstyr, men det är inte det stora problemet. Än värre är vår dikotomiska syn på naturen.
Svenska Akademiens Svensk ordbok definierar ordet natur som ”den del av den omgivande verkligheten som inte är skapad av människan”. I dag tolkar många naturen, och det naturliga, som något som människan aldrig har rört. Med det synsättet kan man på sin höjd tillåta människor att iaktta naturen på håll, men om vi förändrar den så försakar vi den. Medan en bävers fördämning kan definieras som naturlig, kan inte en mänsklig sådan göra det.
Ska vi upprätthålla det faktumet att vi är djur, då faller begreppet natur.
Akademin gör förvisso en distinktion i sin ordbok. Begreppet natur innehåller växter och mineraler, och ibland även djur. Men vad är naturen om vi räknar bort alla djur? Den skulle inte existera längre. Utan pollinatörer kommer inget att växa, utan nedbrytare hade inte marken haft någon näring. Livet på jorden bygger på en symbios mellan allt levande, av alla dess sorter. Det håller planeten levande.
Synen på naturen som något evigt och beständigt är dessutom historielös. Naturen är under konstant förändring, även från oss. Efter att inlandsisarna dragit sig tillbaka efter den senaste istiden kom människor att snabbt befolka den skandinaviska halvön. Mycket långsammare var träden. De första jägar- och samlarsamhällena levde på en mark där träd var något ovanligt.
Alla djur är dessutom destruktiva. Människan må vara det mer än andra. Men vi måste inse att den faktiska naturen, den vi upplever i vår vardag, kommer av en hållbar relation mellan människan och vår omgivning. Den politik som i dag drivs för att skydda naturen – den som aldrig existerat såsom vi inbillar oss – bortser från denna princip.
Dagens miljöpolitik behandlar naturen som något distant, nästan som en artefakt. Vi kan återställa naturen och bevittna den på ett museum, men vi får aldrig ta del av den. Bara titta. Människan ses som en invasiv art. Varför skulle vi då vilja skydda den? Inom psykologin är det sedan länge etablerat att vi har en större koppling till saker som vi äger eller som befinner sig i vår närhet. Det gäller även naturen. Vi har en större emotionell koppling till platserna och naturen runt omkring oss än något avlägset.
Dagens miljöpolitik har ett top-down perspektiv. Situationen i Serengeti är resultatet av en modern tappning av Rudyard Kiplings The White Man’s Burden. Vi, västerlänningar, tror oss veta bäst hur dessa folk ska bedriva sin miljöpolitik. De vet det inte själva. Vi måste skydda dem från sig själva. Som Kipling skriver:
And when your goal is nearest
The end for others sought,
Watch Sloth and heathen Folly
Bring all your hopes to nought.
När västerlänningen är som närmast sitt mål kommer dess subjekt att förstöra för en. Miljöpolitiker är minst lika farliga som shejker och turister för miljön.
Vi ser samma situation här i Sverige. Här sitter myndigheter och länsstyrelser och avgör hur enskilda ska bedriva sitt skogsbruk, eller vilken specifik mark som ska skyddas. Att myndigheter besitter information, och delar med sig till medborgarna, är bra. Men att de ska detaljstyra ens egendom är i slutändan en inskränkning av äganderätten, och en skadlig sådan.
En natursyn där människan inte får plats ligger till grund för vad jag vill kalla den totalitära omställningen. Miljöförstöring och klimatförändringar är skeenden som måste hanteras, det inser varje rationell individ. Dock tar sig åtgärderna tidvis extrema proportioner. I dag framställs ofta dessa hot som överordnade allt annat, vilket tillräckligt motiverar extraordinära, och i vissa fall icke-demokratiska, åtgärder.
Men klimatet är inte liktydigt med miljön, och miljön är inte klimatet. De två frågorna är förvisso besläktade, med liknande orsaker och ackumulerande konsekvenser, men de kräver olika åtgärder. Klimatförändringarna är en global fråga, och bör lösas därefter. Miljöpolitiken, däremot, är lokal. Den påverkar endast dess omgivning. Frågor kring naturrestaurering – rewilding – kan förvisso motiveras ur en klimathänsyn, men jämfört med exempelvis utsläppshandel eller stöd till koldioxidinfångning har det en lokal, och på det stora hela marginell, påverkan. Det finns bättre åtgärder.
Våra traditionella kulturlandskap, där människan brukar jorden i århundraden, är just de platser där den biologiska mångfalden är som störst. Inte i de områden vi avsatt för rewilding. Forskning visar dessutom på att de platser där vi människor avlägsnat oss, vare sig det är på grund av urbanisering eller naturskydd, minskar den biologiska mångfalden. Att människor överger naturen motverkar just det man vill uppnå.
Ulf Lundells Öppna Landskap är inte en steril återvuxen plats, utan ett levande samspel mellan natur och kultur. “Där lärkorna står högt i skyn och sjunger underbart”, men där “tuppar gal på avstånd” och man i natten “kan höra festens skratt”. I vår inofficiella nationalsång lever naturen och människan i ett. Det är där, och inte i en återvuxen monokultur, som Lundell trivs bäst.
Vi kan likna hela detta resonemang med den filosofiska behandlingen av begreppet natur. För tänkare som Jean-Jacques Rousseau eller Thomas Hobbes har den mänskliga evolutionen genomgått ett naturligt stadie, innan samhället utvecklades. För Rousseau är utvecklingen linjär, medan Hobbes menar att man kan gå fram och tillbaka. Även om de ser olika på processen sätter de båda naturen och samhället i ett motsatsförhållande.
Borgerligheten måste kunna bry sig om klimat och miljö, utan att falla i marxistiska resonemang, trädkramare-retorik, eller helt enkelt strunta i klimatet.
Problemet är att det naturliga stadiet aldrig har existerat. Det finns inget tillfälle då vi människor var djur, men sedan utvecklades till att inte bli det (Rousseau och Hobbes kan dock ursäktas med att de levde före Darwin). Det var inte så att vi plötsligt kom på att vi ville äga saker och ting – den mänskliga tendensen till ägande är naturlig och har alltid existerat. Den orörda naturen är däremot ett koncept som människan skapat. John C. Calhoun drar det ett steg längre: ”Instead of being the natural state of man, it is, of all conceivable states, the most opposed to his nature.” Det naturliga stadiet är egentligen det mest onaturliga.
Rousseau är trots det ändå något på spåren. Hans kanske mest kända ord inleder också hans mest kända politiska skrift Om samhällsfördraget (1762): ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Citatet kan dock inte bara förstås som en kritik mot civilisationens, enligt Rousseau, inskränkande äganderätt, utan som en kritik mot oss själva. Det är vi själva som har lagt band på oss. I stället för den totalitära allmänvilja som Rousseau menar ska styra det rättvisa samhället, bör vi göra oss fria från våra självpålagda bojor. Inte minst inom miljöpolitiken.
Borgerligheten har fortfarande ett stort jobb att göra. Vår enda lösning på klimat- och miljöfrågan kan inte vara ett ensidigt fokus på kärnkraft – det är bara en annan sorts totalitär omställning.
Det måste finnas en medelväg. Borgerligheten måste kunna bry sig om klimat och miljö, utan att falla i marxistiska resonemang, trädkramare-retorik, eller helt enkelt strunta i klimatet. I stället för att hela tiden se bakåt, såsom socialister, de gröna, och den nya högern, måste borgerligheten se framåt. Vi kan inte återskapa det förgångna, vi kan bara förbättra det som kommer.
Låt då de som vet bäst, de som faktiskt befinner sig i miljön, besluta. Miljöfrågan är inte en fråga som kan lösas av en central ordning – det kan ingen fråga. Friedrich Hayeks decentraliserade kunskapssyn går att applicera lika bra på miljöpolitiken som ekonomin. Elinor Ostrom har visat att det är möjligt.
I slutändan behövs en mer realistisk politik. En politik som sätter människan främst. Och denna människa är, oavsett hur mycket vi vill det eller inte, ett djur. Politiken hade presterat bättre om vi såg oss själva som en del i det samspel som naturen är. Det finns en annan väg.
Börja se dig som ett djur, i stället för en invasiv art. För miljöns skull.
Harry Grauers är vice ordförande i Geijerska studentföreningen.