Gränsen mellan skurkar och hjältar är inte alltid självklar. Det visar historien om kommunistledaren Hu Yaobang, som blev en osannolik symbol för frihet år 1989. Om detta skriver Marcus Björk.
Historien tycks ha en förkärlek för tydliga roller. När den skrivs så blir hjältarna ädla och skurkarna tyranner. Verkligheten är däremot mer motsägelsefull. Ibland kan en människa vara en del av ett brutalt system och ändå, genom sina handlingar eller sitt öde, bli en symbol för något bättre. Hu Yaobang är ett sådant fall.
Hu föddes 1915 i en fattig bondefamilj i Hunanprovinsen i Kina. Redan som tonåring anslöt han sig till kommuniströrelsen och deltog senare i Den långa marschen 1934–35. Efter Folkrepublikens grundande gjorde han politisk karriär och kom att inneha kommunistpartiets högsta formella ledarpost mellan 1981 och 1987, först som partiordförande och därefter som generalsekreterare.
Han hade gjort karriär i en organisation som efter 1949 etablerat en brutal diktatur och som gjort politisk lojalitet till en fråga om liv och död.
Man kan inte beskriva Hu som en demokrat i västerländsk mening. Han var ingen dissident, utan en veteran i Kinas kommunistparti. Han hade gjort karriär i en organisation som efter 1949 etablerat en brutal diktatur och som gjort politisk lojalitet till en fråga om liv och död. Hu stod inte utanför denna ordning, utan tillhörde dess absoluta toppskikt. Om berättelsen hade stannat där hade hans roll varit enkel att definiera: han var en av maktens män och en del av en brutal förtryckarapparat. En skurk.
1980-talets Kina var dock ett samhälle där även små avvikelser inom makteliten kunde få stor betydelse. Efter Mao Zedongs död försökte Kinas nye högste ledare Deng Xiaoping modernisera landet ekonomiskt utan att släppa partiets politiska monopol. Inom denna ram kom Hu att representera en mer reformvänlig linje. Han arbetade för att rehabilitera människor som hade förföljts under kulturrevolutionen och tidigare kampanjer, visade större tolerans mot intellektuella och var mindre benägen än partiets konservativa falang att möta varje krav på förändring med repression. Han talade om öppnare diskussion och kom inte minst att förknippas med tanken att ekonomiska reformer kanske också krävde politiska förändringar.
Det gjorde honom inte till liberal demokrat. Hu förespråkade aldrig något avskaffande av enpartistaten, fria val eller en västerländsk konstitutionell ordning. Hans reformism förhöll sig huvudsakligen inom kommunistpartiets egen referensram. Frågan är hur mycket friare Kina faktiskt hade blivit om Hu fått sin vilja igenom. 1987 tvingade Deng Xiaoping och andra konservativa partiveteraner bort Hu från posten som generalsekreterare för kommunistpartiet. Hu ansågs ha varit för eftergiven mot de studentprotester som spridit sig till flera kinesiska städer under 1986, med krav på större politisk frihet.
Hu hade knappast kunnat eller velat skriva under på de krav som framfördes av de studenter som samlats på torget i Peking. Ändå användes hans namn av just dessa.
Hans fall gav honom dock en ny politisk betydelse. För många studenter och intellektuella blev han inte främst ihågkommen som den högt uppsatte kommunisten Hu Yaobang, utan som mannen som straffades för att han inte varit tillräckligt hård mot dem. Två år senare, den 15 april 1989, avled Hu efter att en vecka tidigare ha drabbats av en hjärtattack. Han blev 73 år gammal. Studenter samlades för att sörja honom, vilket blev gnistan till protesterna på Himmelska fridens torg. Jämte blommor och kransar, minnestexter och hyllningar, växte också kraven från studenterna att partiet skulle omvärdera sin behandling av Hu. Dessa krav urartade också snabbt till att även omfatta andra frågor: som den utbredda korruptionen, yttrandefrihet och politiskt ansvar. Den omedelbara katalysatorn för protesterna på Himmelska fridens torg var alltså inte en ädel frihetshjältes död eller verk, utan en kommunistisk toppolitikers.
Hu hade knappast kunnat eller velat skriva under på de krav som framfördes av de studenter som samlats på torget i Peking. Ändå användes hans namn av just dessa. När regimen till slut beordrade armén att slå ned protesterna i en brutal massaker, natten mellan den 3 och 4 juni 1989, hade Hu blivit något större än vad han någonsin hade varit i livet. Han hade blivit en symbol.
Detta säger något om hur hjältar skapas. De som betraktas som hjältar är inte alltid så ädla som de framställs. Ibland uppstår de snarare i kontrasten mellan två ofullkomliga alternativ. Hu blev inte en symbol för frihet därför att han varit en konsekvent frihetskämpe, utan därför att han förkastades av dem som förespråkade ett ännu mer repressivt system. Hans begränsade reformvilja kom, ställd mot de krafter som ville öka repressionen, att framstå som en möjlighet.
Det var kanske just avståndet mellan vad Hu själv förespråkade och vad hans eftermäle hypotetiskt hade kunnat rymma om hans reformvilja burit frukt, som gjorde honom användbar som symbol för en bredare rörelse. Att sörja honom krävde inte att studenterna enades om ett färdigt politiskt program. Hans avsättning gav dem en gemensam berättelse om hur möjligheter till politiska reformer hade ryckts ifrån dem av kommunistpartiets mer hårdföra falang. Hu Yaobangs död blev ett tillfälle att kräva att de möjligheter som hägrat skulle återges.
Här finns också en intressant parallell till Sovjetunionens sista år och motsättningen mellan Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin. Gorbatjov ville reformera det sovjetiska systemet genom glasnost och perestrojka, medan Jeltsin så småningom kom att förespråka dess avskaffande. Båda hade gjort karriär inom kommunistpartiet, men där Gorbatjov försökte rädda systemet genom att förändra det, lämnade Jeltsin partiet och bidrog till Sovjetunionens upplösning 1991. De kom därmed att representera två olika vägar för reformer: att försöka förändra det kommunistiska systemet inifrån eller att, när reformerna visade sig oförenliga med dess grundvalar, bryta med det helt och hållet.
Hu Yaobang stod i detta avseende betydligt närmare Gorbatjov än Jeltsin. Han ville göra den kinesiska kommunismen mänskligare, inte avskaffa den. Ändå kom Hu att bli en symbol för människor vars politiska ambitioner sträckte sig långt bortom hans egna. Till skillnad från Jeltsin fick Hu aldrig chansen att göra en liknande resa bort från kommunistpartiet. I stället tvingades han bort från makten av Deng Xiaoping och kommunistpartiets gamla garde.
I Sovjetunionen, precis som i Kina, försökte de mer konservativa krafterna inom kommunistpartiet stoppa liberala reformer. I augusti 1991 genomfördes ett kuppförsök mot Gorbatjov i syfte att hejda reformerna och bevara det gamla sovjetiska systemet. Men där Deng och hans allierade hade lyckats tvinga bort Hu långt innan det eskalerade, misslyckades de sovjetiska kuppmakarna med att återta kontrollen. Jeltsin, som vid denna tid redan hade lämnat kommunistpartiet, kunde i stället ställa sig i spetsen för motståndet. Kuppens misslyckande stärkte hans ställning och påskyndade Sovjetunionens upplösning. Vad hade då hänt om Hu gick segrande ur maktkampen mot den konservativa falangen inom partiet, på samma sätt som Gorbatjov och Jeltsin gjorde?
Historikern Stephen Kotkin framhåller ofta en grundläggande motsättning i alla kommunistiska reformprojekt: man kan inte vara hälften kommunist. Ett kommunistiskt enpartisystem kan tillåta begränsade ekonomiska reformer, men varje form av politisk liberalisering riskerar att undergräva själva grunden för partiets maktmonopol. När människor får större frihet att kritisera makten kan de också börja ifrågasätta varför just kommunistpartiet ska ha ensamrätt att utöva den.
Om man som kommunist börjar förespråka viss politisk konkurrens, vilket i sig är vad politisk liberalisering i praktiken innebär, överger man därmed också proletariatets diktatur som grundläggande ideologisk princip. Det som börjar som ett försök att reformera kommunismen riskerar således att sluta med att man avskaffar själva grundförutsättningen för hela det kommunistiska projektet.
Om Hu hade fått genomslag för sin reformpolitik hade det kinesiska kommunistpartiet således kunnat hamna i samma dilemma som Gorbatjov. Kanske skulle hans försök att rädda kommunismen i Kina genom reformer i slutändan undergrävt den på samma sätt som Gorbatjovs försök gjorde i Sovjetunionen. Kanske hade en politisk liberalisering i Kina också gett upphov till en egen Jeltsin, en person som börjat sin karriär inom systemet men som med tiden hade kommit att kräva dess avskaffande.
Frågan är kanske snarare vad som egentligen gör en människa till hjälte eller skurk: hennes dygder och handlingar, eller vad hon kommer att symbolisera för andra? Hu Yaobangs öde visar att dessa två saker inte nödvändigtvis sammanfaller. Som människa var han en del av det system som studenterna kom att protestera mot, men som symbol representerade han en hypotetisk möjligheten till ett friare Kina. Hans hjältestatus säger därför kanske mindre om hans egna övertygelser och dygder, än om de förhoppningar som andra människor kunde tillskriva honom.
Skurkar och hjältar är kanske därför mindre stabila kategorier än vi vill tro. En människa kan ha tjänat en förtryckande ordning och ändå i ett avgörande ögonblick bli en samlingspunkt för motståndet mot samma ordning. Hu Yaobang var verkligen ingen frihetshjälte, han var något betydligt mer motsägelsefullt. En kommunist vars begränsade reformvilja, fall och lägliga död gjorde honom till en osannolik frihetssymbol.
Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion



