De ledande franska existentialisterna såg sig själva som radikala kritiker av det kapitalistiska systemet. Men deras filosofi tog form och utvecklades i de alternativa kommersiella sammanhangen i Paris, på jazzbarer, kaféer och klubbar. Framförallt realiseras deras filosofi också bäst i marknadsekonomiska samhällen.
Långt innan Raymond Aaron i boken De intellektuellas opium försökte få existentialisterna att stänga dörren till Sovjetunionen gav han samma personer nyckeln till en annan dörr. Tre unga filosofer satt på ett kafé i Paris och pratade. Aaron pekade på en av deras aprikosdrinkar och berättade att det fanns en filosofisk strömning, fenomenologin, där man kunde bedriva filosofi samtidigt som man pratade om den cocktailen. På andra sidan bordet satt Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Den senare sprang direkt till en boklåda och slet upp en bok för att lära sig mer. Från den dagen började de utveckla vad som kom att bli den mest kända grenen av fransk existentialism.
Scenen på kaféet är typisk för dessa existentialismens fixstjärnor. De arbetade på kaféer, bodde på hotellrum, åt ute – levde offentligheten snarare än bevistade den. Till skillnad från nidbilden av en filosof som likt Immanuel Kant lever sitt liv instängd i huset, med tankarna och böckerna som enda sällskap, drogs såväl de Beauvoir som Sartre till människorna. Gärna dem som levde i samhällets utkant.
Att umgås med andra var inte bara en läggning, utan sågs närmast som en uppgift. Det kan skönjas i Sartres debutroman, Äcklet, där han låter gestalten Antoine Roquentin göra narr av en så kallad humanist som säger sig älska människor: “Människorna… i varje fall förefaller det inte som om ni bekymrade er mycket om dem: ni är alltid ensam, alltid hänger ni med näsan över böckerna.” Så ville Sartre aldrig leva. Och ska man umgås med människorna är det de kommersiella sammanhangen i det offentliga livet som är mest intressanta. Där finns spontanitet, och oftast något nytt och utmanande. Och det nya under deras tid, det kom från USA.
Som ung fantiserade Sartre om New Yorks skyskrapor. Det var inte så konstigt, Paris och deras egen bakgrund var konservativt. Det kommersiella från USA framträdde som moderniteten. Sartre och de Beauvoir älskade västernfilmer och kiosklitteraturs-deckare. Men störst blev nog förhållandet till jazzen, som växte fram i Paris främst efter andra världskriget, efter att ha introducerats av afroamerikanska soldater. Jazzklubbarna uttryckte något alldeles för spännande för att kunna undvikas.
Men det var inte bara det att det var i rökiga jazzklubbar som intellektuella slog sina huvuden ihop, även om det var en del (det ryktas om att den mest trendiga klubben – Le Tabou – gärna släppte in alla som verkade ”intressanta, det vill säga hade en bok under armen”. Där myntade sångerskan Juliette Gréco (även kallad la Muse de l’existentialisme), vad som blev känt som det existentialistiska modet, helt klädd i svart. Och där kunde dåtidens fixstjärnor, filosofer som skådespelare, bryta av diskussioner om ond tro med att lyssna på ett trumpetsolo). Och det är inte bara det att jazzen och existentialismen växte fram under samma tid i Frankrike, möjliggjorda av radikal samhällsomvandling och tankefrihet i det Europa som behövde uppfinna sig självt efter världskriget. Nej, det är inte bara de sakerna. På flera sätt var jazzen den perfekta musikstilen för existentialismen. I stället för att hålla sig till rigida mönster tillåter jazzmusik utövaren att experimentera, skapa och bryta regler – förhålla sig fri till nuet. Om detta överförs på en människa skulle det i existentialistiska termer kallas autentiskt.
Autenticitet kan också beskrivas med Sartres kanske mest kända exempel, som föga förvånande utspelar sig i restaurangmiljö. Tankefiguren är en kypare som är riktigt bra på sitt jobb. Ned till varje rörelse, varje min, ser personen sig som en kypare. Det här tyder, menar Sartre, på att han inte förstår att han är fri, eftersom människor egentligen inte har någon essens från början. Kyparen försöker vara en kypare, en sak. Vilket är själva antitesen till att vara människa.
För även om man spetsigt kan säga att även den som är fastkedjad är fri, eftersom hen är fri att välja hur den vill betrakta situationen, så är det en frihet som betyder mindre för en person än faktiska handlingar.
Ett autentiskt leverne innebär att leva efter vad man anser är rätt, att erkänna sin frihet och inte ge bortförklaringar på grund av börd, plats i samhället eller spårbundenhet.
Ett autentiskt leverne innebär att leva efter vad man anser är rätt, att erkänna sin frihet och inte ge bortförklaringar på grund av börd, plats i samhället eller spårbundenhet. Kyparen måste förstå att han kan ta upp en gaffel och stoppa i någons öga om han vill, helt enkelt. Eller att ta ett annat jobb, bete sig på ett annat sätt. Man är inte kypare, det är någonting man gör.
Om man ser till livet på den plats och under den tid som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir utvecklade sina tankar så är det alltså lätt att se likheten mellan en kulturradikal miljö i omvandling – där gamla sanningar och institutioner gav vika för andra genom kreativ förstörelse och aktiv kommersiell uppfinningsrikedom – och de sakerna som existentialismen ser som normativt gott.
I ett land med, säg, planerad ekonomi är det svårare att leva autentiskt eftersom din insikt av att vara fri svårare kan omsättas i handlingar; om företag inte tillåts att gå omkull för att folk vill ha färre av en viss produkt någon gång kommer det krävas att folk fortsätter arbeta i fabriken. Samma sak gäller ett skråsamhälle. Om kyparen ska vara en möjlighet snarare än ett ting så kräver det att han lever i en värld som inte gör människor till objekt. Fritt handlande kräver fri ekonomi. Att förgrundsgestalterna för tankeströmningen allt mer allierade sig med marxismen under sitt liv ändrar inte på det. Man kan säga så här: Man behöver inte vara kapitalist för att vara existentialist, men det underlättar.
Existentialismen växte fram i de kommersiella miljöerna, den spreds genom dem och genom den livsstil de levde som var stadens, det fria livets. Att vara existentialist blev à la mode, i Frankrike liksom USA som i stora delar av världen. En rörelse för frihet som vill få med sig människor har mycket att vinna på att inspireras av existentialismens närhet till den levda erfarenheten. Snarare än att hålla sig till ekonomisk-teoretiska argument kan frihetskampen börja med en drink, några vänner och försöket att väcka varje individs egen frihetssträvan.
Max Hjelm är ledarskribent på Dagens Nyheter och ordförande emeritus för studentföreningen Verdandi.