Generation efter generation i Sverige har fått det bättre, men den kontinuiteten riskerar att brytas. På politikområde efter politikområde har äldre gynnats över yngre. Välfärdsstaten har byggts ut utan en tanke på vem som ska stå med notan. Man borde sett vad det skulle leda till, men när Fredrik Reinfeldt skrek ut sin varning 1993 kallades han för högerextremist, skriver Max Bundell.
Skrifter kan lämna avtryck på olika sätt. Vissa genom spridning och förundran, andra genom avsky och en plötslig frånvaro. Det sovande folket (1993) av Fredrik Reinfeldt tillhör den senare kategorin. Skriften har med åren kommit att inta en närmast mytisk position i modern svensk politisk litteraturhistoria. Inte trots, utan kanske just tack vare sitt omstridda eftermäle.
Boken släpptes under brinnande finanskris och en tid präglad av stora budgetunderskott. Reinfeldt hade två år tidigare trätt in i rollen som riksdagsledamot och var nybliven ordförande för Moderata ungdomsförbundet efter falangstiden i Lycksele 1992. Verket utgör en form av radikal stridsskrift, en blandning av dystopisk fiktion, politiskt program och moraliska reflektioner. Kontroversiella citat som ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” kom att gravera sig fast i offentligheten.
Boken inleds i en dystopisk värld där allt fler faller offer för 2000-talets värsta epidemi – välfärdsdöden – fullt jämförbar med pest, smittkoppor och AIDS. Medborgarna i denna framtid lever i total passivitet, ligger i bekväma och sängliknande fåtöljer, styrda av staten, med en universalfjärrkontroll som blivit en naturlig del av den mänskliga anatomin. Reinfeldt kallar dem sovhjärnor.
Men förutom de sovande finns de vakna medborgarna. Dessa representerar författarens idealbild av en medborgare. Personer som vaknar före väckarklockan, tränar, äter nyttigt, källsorterar, hjälper gamla damer över gatan och tackar nej till bruk av narkotika.
För att väcka sovhjärnorna förespråkar Reinfeldt att den offentliga sektorn måste avmonopoliseras och släppa in mer marknadskrafter, en ifrågasatt åsikt 1993, men som helt skulle överskuggas av bokens mest kontroversiella förslag: att inget offentligt stöd utöver svältgränsen bör skattefinansieras.
Bokens huvudtes är därmed enkel: att ”välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion” som genom bidrag och omhändertagande har hjärntvättat folket till passivitet och tagit bort den enskildes initiativkraft.
Skriften skapade stor debatt redan på 1990-talet. I tv sattes den unge Reinfeldt för att försvara sina tankar mot hårda angrepp. En motdebattör kallade till och med skriften för ”högerextremistisk, kapitalistisk smörja” – ett omdöme som vittnar om hur boken ideologiskt utmanade folkhemsidealet.
Verket förblev en ständig skugga över Reinfeldt, ibland som bevismaterial för hans ideologiska övertygelse, ibland som verktyg i motståndarnas kritik.
I ljuset av statsministertiden fick Det sovande folket legendarisk status. I takt med att Reinfeldt närmade sig regeringsmakten i Rosenbad blev skriften allt svårare att få tag på. Den försvann plötsligt från butiks- och bibliotekshyllor. Söker man i dag efter boken i Uppsala universitets bibliotekstjänst möts man av det något kryptiska meddelandet: ”Inte tillgänglig. 0 på hyllan av 1 exemplar.” Ett bevis på skriftens mytomspunna aura som författaren inte kunnat sopa under mattan. Boken fortsatte dock att utgöra en referenspunkt på olika kultur- och ledarsidor.
Verket förblev en ständig skugga över Reinfeldt, ibland som bevismaterial för hans ideologiska övertygelse, ibland som verktyg i motståndarnas kritik. I sitt inledningstal på Socialdemokraternas kongress 2009 rekommenderade dåvarande partiordförande Mona Sahlin till läsning av boken. Inte som inspiration, utan som ett medel för att förstå den borgerliga ideologin.
Kritiken var så stor att Reinfeldt under perioder förnekade sitt författande av skriften. Senare gömde han sig bakom skämskudden och tog avstånd från delar av innehållet. Han avfärdade boken som en ”ungdomssynd” och markerade därmed att han gått vidare från den ungdomliga polemiken. Den uppmärksamme noterar dock att Reinfeldt faktiskt var närmare trettio vid utgivningen.
Med skriftens märkliga berättargrepp, och en stor dos av nyliberal och ungkonservativ entusiasm, sätter Reinfeldt ord på sin uppfattning att välfärdsstaten inte bara är ekonomiskt betungande, utan en existentiell fälla för den enskilda människan. Han varnade för en inlärd hjälplöshet där medborgarna slutat ta ansvar för sina egna liv. Men bortom de polemiska beskrivningarna av välfärdsdöden fanns en varning som i dag ekar med förnyad styrka: risken för generationsövervältrade kostnader.
Ett av skriftens centrala teman är Reinfeldts kritik av välfärdsstatens systemlöften över generationer. Ett system av statliga löften som om de inte finansieras direkt, innebär intecknandet av framtida generationers skapade resurser. För varje år som går blir dessa problem allt tydligare. Efter närmare ett sekel av allt mer utbyggda välfärdssystem ser det ut som om kontinuiteten kommer tvingas att brytas.
Reinfeldts idéer om statligt subventionerad passivitet är fortfarande kvar i politiken, och på flera områden har han fått rätt i sina varningar av generationsövervältrade kostnader. I dag lever unga i en verklighet där en prekär känsla av att vara född i fel generation slår allt fler i ansiktet. Man lever med känslan att systemet som påstås ska gynna alla, i själva verket inte gynnar dem. Dagens välfärdsystem och dess kostnader, har istället utvecklats till ett system som de yngre inte får samma chans att ta del av, samtidigt som det är dem som i framtiden ska stå för notan.
Ett exempel på detta är pensionssystemet, något som allt fler yngre känner oro över. I dag skulle det lika gärna kunna kallas pensionsorättvissystemet. Ett system där unga tvingas betala in för att direkt gynna de äldre, trots att de själva, på grund av den demografiska utvecklingen, inte kan förvänta sig motsvarande pensionssummor i framtiden. I januari 2026 förändrades också riktåldern för pensionen till 70 år, och mycket tyder på att denna siffra endast kommer stiga. Samtidigt kan de unga förvänta sig att deras pension kan sjunka till så lågt som 40 procent av slutlönen, jämfört med dagens pensioner som ligger runt 65-70 procent.
En annan verklighet de unga möter är bostadsmarknaden, som upplevs som riggad till de äldres fördel. En verklighet där vissa bostäder känns reserverade för enskilda åldersgrupper om man inte sitter på tillräckligt mycket kapital att investera i en bostadsrätt, eller åtminstone få hjälp att göra det. Samtidigt har politiken som drivits, med regleringar och subventionerade lån, och den generation som köpte bostad billigt, hindrat de yngre från att kunna göra samma sak.
Men att som ung lyfta dessa synpunkter är inte lätt. De som i dag vågar ta bladet från mun och peka på de riggade system blir lätt avvisade och anklagas för ålderspopulism. Men de riktiga utövarna av denna ålderspopulism är inte de som påpekar systembristerna – det är de politiska partierna som tävlar om att gynna den köpstarka äldre generationen på de yngres bekostnad.
Våra gemensamma system är dock inte det enda problemet vi unga har. I en orolig omvärld med hot om krig, klimatförändringar, inskränkningar i demokratiska institutioner, utvecklingen av AI och andra existentiella hot, måste vi yngre axla ett ansvar inför vår egen framtid som ingen annan generation har behövt göra. Hur kommer framtiden att se ut? Kommer jag hinna leva till min pension? Kommer min utbildning att bli värdelös och tas över av AI? Dessa frågor lever ständigt i oss ungas bakhuvuden. Med detta i hänsyn är det inte konstigt att allt fler unga ser negativt på sin framtid.
Frågan som därmed måste ställas är: hur ska vi unga känna tilltro till något, när inte ens systemet som sägs gynna alla inte gör det?
Det Reinfeldt efterlyser med sin skrift är ett medborgarskap präglat av självständighet, eget ansvar, kunskap, egna normer och medmänsklig omtanke. Det är något som vi kan bära med oss. Vad det dock innebär i dag, särskilt när det gäller självständighet och eget ansvar, är inte att frigöra sig från det offentligas tyglar, utan att klara sig själv från ett system som vänt ryggen åt en – och det redan från start.
Reinfeldts tanke var att egenskaper som dessa skulle väcka de sovande genom att den politiska sektorn tagit ett steg tillbaka. Som en sann borgare stod han på individens sida mot systemet. Men när texten läses med dagens glasögon framträder en annan bild. Hela folket har inte somnat in, men det tycks finnas en del som faktiskt har gjort det – och det är de som blundar för de ungas problem. För hos den yngre generationen finns en frustration över att verka i ett system där exempelvis turordningsregler på arbetsmarknaden och en låst bostadsmarknad gör att ”vem som jobbat längst” alltid väger tyngre än ”vem som jobbar hårdast”.
Det sovande folket kan läsas både som en produkt av sin tid och som en tidig varning för en borgerlig kritik av välfärdsstatens ohållbarhet. Mycket av skriftens retorik är överdrivet polemisk med absurda bilder av apatiska medborgare som genom välfärdssystemet döms till döden. Men samtidigt rymmer boken ett embryo till flera argument som får allt större relevans i den ekonomisk-politiska debatten.
Frågor om systemlöften, demografiska förändringar och de gemensamma åtagandes långsiktiga finansiering är på agendan i dag. Det som dock skiljer 1990-talet från 2020-talet är tonläget. 1990-talets polemik talade om ett moraliskt förfall och medborgerlig passivitet. I dag formuleras kritiken i termer av budgetbalans, försörjningskvoter och generationsrättvisa.
Välfärdsstaten har alltså inte lett till den totala passivitet som Reinfeldt målade upp, men hans varning om framtida, intecknade resurser har i dag fått en ny relevans. Beteckningen sovhjärnor kan istället tillskrivas förvaltarna av systemet som ständigt tvingar de unga till passivitet. Frågan som återstår är om systemet kan genomgå de drastiska förändringar som tycks krävas, innan allt trillar ihop. För ska det verkligen vara nödvändigt för att den generation som missgynnat den yngre ska vakna på allvar?
Max Bundell är ledamot i Geijerskas studentföreningens styrelse