Fredrik Reinfeldts politiska gärning tenderar att sammanfattas med en fras: “öppna era hjärtan”. Erik Daunfeldt skriver att hans tid som statsminister var mer omfattande än så och förtjänar att bedömas på ett bredare vis.

”Öppna era hjärtan.”
För många svenskar sammanfattar dessa tre ord Fredrik Reinfeldts politiska eftermäle. De yttrades under hans sommartal på Norrmalmstorg den 16 augusti 2014, mindre än en månad före riksdagsvalet.
För kritiker av Sveriges migrationspolitik under 2010-talets första hälft har orden blivit en symbol för naivitet och en ovilja att se invandringens konsekvenser. För andra har de blivit en symbol för en statsminister som i en tid av krig och flykt försvarar öppenhet och humanism.
Bakgrunden till talet var ett snabbt försämrat omvärldsläge. Kriget i Syrien hade pågått i flera år och Islamiska statens framryckning i Irak tvingade människor på flykt. Reinfeldt bedömde att detta innebar att fler skulle söka sig till Europa och Sverige för att söka skydd.
”Nu vädjar jag till det svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan”, sade Reinfeldt i talet och bad svenskarna att visa öppenhet och tolerans när människor flydde till Europa och friheten. Han påminde om att tidigare flyktinggrupper som kommit till Sverige hade fått arbete och varit med och byggt landet. Detta är vad de flesta kommer ihåg från talet.
Men det var bara ena halvan av budskapet. Vid pressträffen inför talet hade Reinfeldt samtidigt talat mycket konkret om kostnaderna. ”Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor”, konstaterade han. Kostnaderna skulle enligt honom begränsa utrymmet för andra offentliga utgifter. Slutsatsen var närmast brutal i en valrörelse. ”Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen”, sa Reinfeldt.
Han varnade också för att det ökade mottagandet av flyktingar kunde skapa irritation och spänningar i det svenska samhället. Uppmaningen att öppna hjärtana byggde alltså inte på föreställningen att mottagandet saknade ekonomiska eller sociala konsekvenser. Tvärtom var poängen att konsekvenserna skulle bli betydande, men att Sverige enligt Reinfeldt ändå borde ta det ansvaret.
Kritiken från delar av vänstern och ledande socialdemokrater var att Reinfeldt beskrev människor på flykt som en kostnad och att han kopplade migrationen till ett minskat reformutrymme. Det fanns en oro för att statsministern därigenom legitimerade Sverigedemokraternas problemformulering och gjorde migrationens kostnader till en huvudfråga i valrörelsen.
Sverigedemokraterna använde sig av Reinfeldts resonemang för att hävda att statsministern bekräftade det som deras parti länge sagt om mottagandets ekonomiska konsekvenser. Det är därför märkligt att det som i efterhand har blivit sinnebilden för ett naivt tal om invandring, i sin samtid kritiserades för att det talade alltför tydligt om invandringens kostnader och påfrestningar.
Moderaterna hade länge uppfattats som arroganta, kalla och distanserade från många svenskars vardag. För att nå nya väljargrupper behövde därför bilden av partiet förändras minst lika mycket som själva skatte- och ekonomipolitiken.
Reinfeldts tal om att öppna era hjärtan ses inte längre i sitt historiska sammanhang. Talet hölls under en tid då majoriteten av de politiska partierna stod för en generös flyktingpolitik. Och även om det går att vara kritisk till Reinfeldts migrationspolitik, och den syn på migration som präglade Moderaterna under hans sista år som partiledare, så bör den kritiken inte skymma allt annat som Reinfeldt åstadkom under hans tid som partiledare för Moderaterna.
Under Fredrik Reinfeldts ledning genomförde Moderaterna en av de största politiska förflyttningarna i partiets moderna historia. Efter katastrofvalet 2002, då partiet fick 15,26 procent, det sämsta resultatet i ett riksdagsval sedan 1973, växte Moderaterna till 30,06 procent i valet 2010. Det skilde då bara 0,6 procentenheter mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.
Reinfeldt lyckades förändra bilden av Moderaterna som ett överklassparti – ett parti förknippat med höginkomsttagare och de mest välbeställda grupperna i samhället. Förändringen handlade inte bara om politiska sakfrågor, utan också om attityd, språk och framtoning. Moderaterna hade länge uppfattats som arroganta, kalla och distanserade från många svenskars vardag. För att nå nya väljargrupper behövde därför bilden av partiet förändras minst lika mycket som själva skatte- och ekonomipolitiken.
Resultatet blev ett bredare och mer pragmatiskt parti, med större förståelse för frågor som arbete, välfärd och människors ekonomiska trygghet. Det handlade i hög grad om att anpassa partiets budskap till värderingar som hade ett starkt stöd bland svenska väljare, snarare än att försöka få väljarna att i grunden förändra sina uppfattningar.
Som Aron Etzler sammanfattar förändringen i boken Reinfeldteffekten:
”Istället för att övertyga svenskarna om att de skulle tycka som Moderaterna försökte de nu övertyga dem om att Moderaterna tyckte precis som de flesta svenskar.”
Och det fungerade. Reinfeldt blev inte bara en partiledare som lyckades bredda Moderaternas väljarbas. Han byggde också upp ett starkt personligt förtroende. Efter valet 2010 uppgav drygt sju av tio svenskar att de hade stort eller mycket stort förtroende för honom. Förtroendet försvann inte när regeringsåren blev fler. Så sent som sommaren 2014, efter nästan åtta år som statsminister, uppgav omkring hälften av väljarna att de hade stort förtroende för Reinfeldt.
Moderaterna blev under Reinfeldt ett parti som nådde långt utanför sina traditionella väljargrupper. I valet 2010 röstade ungefär var femte arbetare på Moderaterna och partiet hade tydligt stärkt sitt stöd bland TCO-anslutna och statligt anställda. Förvandlingen till de Nya Moderaterna var mer än ett nytt språk och en ny logotyp. Partiet hade på allvar börjat nå väljare som tidigare inte sett Moderaterna som ett möjligt val för dem.
Valresultat och partiledarförtroende är förstås inte allt. Vad ett parti gör med regeringsmakten är minst lika viktigt. Alliansregeringen genomförde ett stort antal reformer, särskilt under den första mandatperioden. Skatten på arbete sänktes kraftigt genom jobbskatteavdragen, förmögenhetsskatten avskaffades och den statliga fastighetsskatten ersattes av en kommunal fastighetsavgift. Viktiga reformer av arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen genomfördes, apoteksmonopolet avskaffades och flera marknader öppnades för ökad konkurrens. Under den andra mandatperioden infördes dessutom investeringssparkontot, ISK.
Man behöver inte betrakta Reinfeldt som en hjälte för att erkänna att hans politiska arv är betydligt större än migrationspolitiken. De tre orden ”öppna era hjärtan” säger något om Fredrik Reinfeldt. Men de säger långt ifrån allt.
Erik Daunfeldt är vice ordförande i Fria moderata studentförbundet


