Miljöpolitiken angår alla människor som vistas på jorden, samtidigt som den har blivit ett spelkort för innovationsskeptiska radikaler. Markus Linder resonerar om hur liberalismen bör förhålla sig till den tekniska utvecklingen och miljörörelsens metoder.
Det finns ett flertal högljudda skaror av aktivister som önskar förhindra den kraft som driver samhällsutvecklingen. Rörelserna opponerar ofta kapitalismen men det är teknikutvecklingen som blir till den egentliga fienden; marknaden förstör arbetarnas liv, men det är fabriken som riskerar att utplåna världen. Dessa ångestdrivna människor limmar fast sig mitt på gatan, kastar färg på kända konstverk och demonstrerar mot vanliga lantbrukare för att sprida sitt budskap. De beter sig på ett sätt som får svensson att känna avsmak gentemot deras vision, de förorenar helt enkelt sin egen image. Det är en av politikens stora tragedier, att klimat- och miljödebatten kretsar kring de som vill nedmontera framtiden. De som dikterar narrativet önskar förstöra allt det som tekniken och maskinerna frambringat. Därför behövs fler liberala perspektiv i miljödebatten, något som skulle eliminera de radikala perspektiven och frambringa en rörelse som kan medföra optimism angående tekniken och innovationens möjligheter.
Bristen på den illiberala miljörörelsens karisma vittnar om hur genomrutten deras handlande är, i synnerhet då deras mål är det mest sympatiska, att mänskligheten ska kunna fortsätta leva på jorden. De propagerar dock för antiliberala principer för att frambringa den hållbara världen. Radikalerna anser att konsumtionen är ondskefull och drar slutsatsen att rörelsens moral ska diktera skattesatser och förbud. Det kan anses rättfärdigat då man omställde från de skadliga materialen som förstör Ozonlagret, men kanske inte när man önskar chockhöja priset på bensin, vilket hade skadat alla svenskar som inte bor i centrala Stockholm, Göteborg eller Malmö.
Det är en statusfråga, då många av de nya elbilarna kräver sällsynta metaller, något som ofta gör dem farligare för klimatet än bensinbilarna. Miljöradikalerna kan därmed anses ha mycket gemensamt med religiösa fanatiker. De ämnar visa hur goda de är genom att försvåra andra människors liv. Det spelar ingen roll för dem att miljontals människor lyfts ut ur fattigdomen, utan det enda som finns för dem är den förutspådda apokalypsen.
Radikalerna önskar dock också införa auktoritära principer för att krossa kapitalismen, det som upplevs som ondskan. Våldsam revolution kommer inte att locka någon som njuter av allt som den trygga världen har att erbjuda. Miljörörelsens radikala slutsatser hade helt enkelt handikappat mänskligheten. De hade i en maktposition infört tullar, krossat innovationskraften och därigenom frambringat fattigdom i utvecklingsländer. Politiken riskerar därtill att bli extremt auktoritär, då människans liv bortrationaliseras för att säkerställa den gemensamma säkerheten. Viljan till att eliminera friheter för att garantera säkerheten påminner om den nuvarande vurmen kring övervakning. Till vilken utsträckning kan vi säga upp friheten för att förhindra att något hemskt inträffar?
Samtidigt har miljöradikalerna en poäng, vilken alla utom klimatförändringsförnekare bär med sig, att vi måste agera för att säkerställa en behaglig framtid. Liberaler och konservativa kan också känna ångest inför teknikens inverkan på jorden. Alla hot vi hittills kunnat ta itu med har dock lösts i samband med nya tekniska revolutioner. Sjukdomar har utrotats då vi utvecklat nya vaccin och tekniska verktyg kan förutspå eventuella stormväder.
Trots att liberalismen handlar om konkurrenskraft, att säkerställa att fria människor ska ha möjligheten att handla och bedriva verksamheter, så känner nog många liberaler en liknande ångest inför klimatet som radikalerna. En liberal kan dock inte hänge sig åt samma politiska medel som radikalen. Att förstöra andras egendom, vare sig det är en bil eller målning, hade kränkt en medmänniskas negativa frihet. Att förhindra innovation och nya tekniker hade därtill utgjort ett hot mot konkurrenskraften som frambringat allt det goda med kapitalismen. Samtidigt är tekniken det som riskerar att orsaka de farliga miljöförändringarna. Det är nya jordbruksmetoder, ökade mängder industri och ökad produktionskapacitet som historiskt gett upphov till utsläppen. Vi ser dock hur nya ekologiska metoder utvecklas och hur rikare befolkningar önskar ta del av mindre skadliga initiativ. Om något visar det på hur liberalismen först tillfredsställer våra behov och sedan ger oss kraften att anpassa oss efter andras.
Det sägs att en liberal är liberal om allt utom det hon bryr sig om. Hon avsäger sig politisk kontroll i förmån för den individuella friheten, men om hon skulle känna en oro för kulturen är det helt plötsligt i statens intresse att skydda kulturella institutioner. På ett liknande sätt rättfärdigar många miljöskydd. Om något är dock detta mer liberalt förankrat eftersom avgaser kan göra en direkt skada gentemot din medmänniska, något som skulle kräva kompensation enligt liberala principer. Det finns därmed ett prejudikat för en liberal att ägna sig åt miljöpolitik.
Klimatet kan därmed anses som en relevant politisk fråga inom liberalismen, men primärt är det fortfarande något vi kan hantera genom fortsatt innovation. Tekniken kan tämjas av människan, och därmed kan vi skapa nya metoder för att till exempel återplantera skogarna. Det kommer att medföra indirekta vinster till alla när innovationen gör Sahara till bördig mark, alla från amerikanska företagare till bönder i globala syd kommer ta nytta av en sådan expanderande marknad.
En liberal kan dock aldrig acceptera att klimatet används som ett argument för att permanent förstatliga, nedmontera industrin och förhindra den tekniska utvecklingen. Friheten måste alltid stå henne närmast hjärtat, för det är den som har räddat oss förut och det är den som kan rädda oss igen. Stagnation innebär blott misär. Friheten och kapitalismen innebär att hänge sig åt tekniken och utvecklingens underliga förmåga att hantera de hot vi som mänsklighet vill ta oss an.
Markus Linder är redaktör för Svensk linje, viceordförande i Fria moderata studentförbundet och masterstudent i modern historia vid Uppsala universitet.