Europa har i århundraden varit den dominerande spelaren på världsarenan. I dag är läget ett annat. Nu krävs det åtgärder för att återetablera Europa som en relevant aktör, skriver Harry Grauers.
”Lamporna slocknar över hela Europa”, konstaterade den brittiska utrikesministern Sir Edward Grey vid Storbritanniens inträde i första världskriget, ”vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid”. Orden är välciterade, men de tål att användas igen, inte minst i dag. Bara att lamporna i dag verkar släckas över hela jorden, och att vi i Europa, tack och lov, står tämligen enade. Samtidigt blir vi ifrånsprungna. Kontinenten som format jordklotet de senaste trehundra åren, har i dag hamnat på efterkälken.
Ena halvan av 2025 års – så kallade – Nobelpris i ekonomi gick till Joel Mokyr, ekonomisk historiker vid Northwestern University. Han har i sin forskning visat varför den ekonomiska utvecklingen tog fart just i Europa. Hur vår Asiens lilla svulst till kontinent kunde dominera världen. Svaret finner han i upplysningen.
I sin bok A Culture of Growth (2016) redogör Mokyr för hur Europa kom att se hur vetenskapen kunde möjliggöra utveckling. Kombinerat med en intellektuell öppenhet för förändring, ett nytt vetenskapligt tänkande, i synnerhet det hos Isaac Newton och Francis Bacon, och med en värld som blivit allt mindre, tack vare tryckpressen och global sjöfart, satte den industriella utvecklingen snart fart. Öppenheten är alltså grundläggande. Samma tes driver Johan Norberg i sin senaste bok Civilisationens topp (2025). Att med intellektuell öppenhet följer ekonomisk, vetenskaplig och kulturell utveckling.
Dessa förändringar kom att ge effekt. Den värld vi lever i i dag är ofrånkomligen europeisk, oavsett om du kommer från Strasbourg eller Karachi. Att lista inflytandet vore omöjligt – det är så stort.
På bara några hundra år kom kontinenten, som endast utgör åtta procent av jordens yta, att kontrollera 80 procent av den. Historiens två mäktigaste imperium, Kina och Indien, kuvades av ett folk från en liten ögrupp utanför Frankrike. Samma nation satte stopp för den globala slavhandeln. Tillsammans styrde europeiska nationer i praktiken över hela Amerika och Afrika, majoriteten av Asien, och kontrollerade det globala handels- och informationsflödet. En förkrossande majoritet av alla innovationer inom vetenskap och kultur de senaste 500 åren står Europa också bakom. Men den utvecklingen har börjat avstanna. Vi har blivit mindre innovativa.
Visserligen använde européerna sig av tvivelaktiga metoder för att cementera sitt världsherravälde. De ryggade inte tillbaka för krig, slaveri och diktatur. Samtidigt kan man inte ifrågasätta det inflytande Europa hade, och fortfarande har. Men de senaste hundra åren har världen dominerats av en annan makt: USA. I praktiken har det inte gjort någon skillnad, ty landet bygger på ett europeiskt tankegods, och har spridit det ut i världen. Fram tills nu.
Som världspolis har USA tidvis tummat på internationella spelregler, men man har alltid konstruerat svepskäl för att framstå som att man följer folkrätten. Idag bryter man aktivt, närmast med en stolthet, mot den. För det nya USA står folkrätten i vägen för amerikansk makt. Kvar står Europa.
De århundradena när Europa var planetens avgörande spelare är i dag över. Inflytandet är brutet.
För nu är världsläget ett annat. Världspolitiken bestäms över våra europeiska huvuden. När detta århundradets mest avgörande europeiska konflikt – kriget i Ukraina – ska avgöras, sitter inte ens europeiska företrädare vid förhandlingsbordet. Det bordet verkar tvärtom befinna sig antingen i Florida, eller i den gulfstat som för närvarande är Donald Trumps favorit. Europa får stå vid sidan av och vid varje global händelse fylls mitt flöde av en fikande Anthony Bourdain – symbolen för ett Europa som verkar ha tagit siesta. Europa, genom den europeiska unionen, måste göra sig relevant igen.
Den europeiska nedgången har inte kommit av en stor katastrof eller civilisatorisk kollaps. I stället har den kommit genom tusentals hinder, lagar och regleringar.
Anledningarna till den europeiska unionens uppkomst är flertalet. Många har också varit involverade i processen. För Robert Schuman var det viktigaste att kombinera det franska stålet och kolet med det tyska, det skulle enligt honom förhindra framtida krig. För Réne Pleven var det avgörande att det bildades en gemensam europeisk armé. Det senare förverkligades aldrig. Amerikanerna hade sin egen syn på unionens bildande. För dem var det viktigast att Europa åter kunde bygga upp en ekonomi för att konkurrera med Sovjet. I dag är det emellertid USA och Kina vi har fallit bakom ekonomiskt.
Den europeiska nedgången har inte kommit av en stor katastrof eller civilisatorisk kollaps. I stället har den kommit genom tusentals hinder, lagar och regleringar. Grandiosa idéer, som en federation eller en europeisk armé, är frågor som åter måste diskuteras, men det är också processer som kräver arbete och tid. Här och nu finns det i stället många mindre reformer att implementera.
Grunden inom det europeiska samarbetet är den inre marknaden och dess fria rörlighet. I teorin ska varor, kapital, personer och tjänster kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna. Så är det inte i praktiken. En stor diskrepans existerar mellan medlemsstaternas olika lagar och regleringar, samt i implementeringen av EUs direktiv. Inom många sektorer innebär regelbördan kostnader flera gånger högre än Trumps olika tullsatser.
Ökad konkurrenskraft brukar vara europeiska ledares medicin när frågan om Europas bristande tillväxt kommer upp. ”Europa måste stärka sin konkurrenskraft”. Ordet har fått en sådan spridning att ingen längre vet vad det innebär. Och inte kommer det med så mycket förändring heller. Snart två år efter att Draghi- och Lettarapporterna presenterades, har inte mycket hänt. Parlamentet och kommissionen stoltserar med att man avskaffar regleringar, men trots det tillkommer fortfarande fler lagar än de hinner göra av med.
För Friedrich Hayek, som själv skisserade på ett europeiskt samarbete på 30-talet, var det viktigt att administrationen inte blev för stor, ty då skulle protektionismen mellan medlemsstaterna återuppstå. Vi riskerar att hamna där i dag. En genomgripande harmonisering av regleringarna är nödvändig. Vidare krävs stora förändringar i unionens beslutsprocess. Mer makt bör flyttas till det folkvalda parlamentet, och färre beslut tas med enhällighet. Främst inom utrikes- och säkerhetspolitiken, där den mesta makten fortfarande ligger hos medlemsstaterna. Detta för att säkra det demokratiska stödet i en tid av växande populism, samt uppnå ett mer effektivt beslutsfattande.
Samtidigt får ett fördjupat europeiskt samarbete inte innebära en övercentralisering. Det grundläggande projektet måste fortsatt ligga i en gemensam utrikespolitik och en fullständig inre marknad. Annars riskerar utvecklingen fortsatt stävjas.
I sin essä Ett kidnappat Västerland eller Centraleuropas tragedi (1983) skriver den tjeckisk-franske författaren Milan Kundera bland annat om skillnaden mellan Europa och Ryssland. Medan Europa är en pluralistisk arena av små och stora stater, har Ryssland alltid varit ett centralstyrt totalitärt imperium, där oliktänkande och öppenhet kvästs. Som Mokyr och Norberg visat är det inte så konstigt att den industriella revolutionen inte började i St Petersburg. Mokyr gör dessutom liknelsen till Kina. Mittens rike har historiskt varit jordens främsta makt, ofta mer teknologiskt utvecklat än Europa. Men den industriella revolutionen uppstod inte där, för att centralstaten där enligt Mokyr motverkade oliktänkande.
Ett stärkt EU ska inte stå i vägen för pluralismen. Tvärtom ska unionen främja den. Unionens officiella motto är trots allt In varietate concordia, förenade i mångfalden. Endast genom vidare centralisering kan pluralismen flöda. Små stadsstater och furstendömen är utspelade – nationalstaten likaså – i en globaliserad värld där aktörerna är stater på hundratals miljoner eller miljarder människor. Europa måste kunna tala som enad röst utåt, samtidigt som den inre marknaden är förutsättningen för en sprudlande pluralism. Om inte idéer fritt kan utvecklas och spridas, på samma gång som vi står upp för dem globalt, kommer vi att förslavas under Kina och USAs maktkamp.
Europa står alltså inför ett val: att följa, eller att leda. Eller som den franske författaren Paul Valéry, efter första världskriget, formulerade det:
”Kommer Europa att bli vad hon i realiteten är, det vill säga: en liten halvö på den asiatiska kontinenten? Eller kommer hon att fortsätta att vara vad hon förefaller vara: den ädla delen av ett jordiskt universum, planetens pärla, hjärnan i en väldig kropp?”
I mångt och mycket är det upp till oss själva.
Harry Grauers är ledamot i Geijerska studentföreningens styrelse