Olof Palme gick från att vara en ung och borgerligt sinnad antikommunist till att bli en av den internationella vänsterns mest framträdande gestalter. Elias Nilsson skriver om den socialdemokratiska statsministerns resa från Östermalmspojke till Kubakramare.
Under våren och sommaren har jag haft ett projekt: att läsa Henrik Berggrens mastodontverk Underbara dagar framför oss (Norstedts) om den mördade statsministern Olof Palme.
Projektet har bitvis lidit av min ovilja att läsa dryga 700 sidor folkhemsromantik och mjukpornografiska beskrivningar av Palmes intellekt och patos. Men min uthållighet lönade sig. För i bitar är Palme en högst sympatisk man, särskilt i sina tidiga år.
Sven Olof Joachim Palme föddes den 30 januari 1927 i ett besuttet hem på Östermalmsgatan i Svea artilleriregementes församling, en icke-territoriell församling för artillerister som upplöstes bara tre månader senare. Familjen hade, som församlingens namn antydde, starka militära traditioner.
Farbrodern med samma namn stupade för de vita i finländska inbördeskriget och fadern Gunnar var också han finlandsvän. På spinnsidan stammade modern från den balttyska adelsätten von Knierim genom modern Elisabeth, mer känd som Müsi. I detta kosmopolitiska hem talade den unge Olof Palme franska med barnsköterskan, tyska med Müsi och ryska med sina balttyska kusiner som förblev i öst efter ryska imperiets fall. Somrar och högtider tillbringades växelvis på godset Skangal några mil norr om Riga och Ånga herrgård utanför Nyköping.
Med denna högborgerliga uppväxt och spinnsidemässiga förbindelser med adeln vore det märkligt om den unge Palme inte åtminstone inledningsvis hyste borgerliga sympatier.
Så var också fallet. Redan som 17-åring blev Palme kulturrecensent under pseudonymen SOJ (Sven Olof Joachim) i Svenska Dagbladet, som då mer än i dag var en utpräglat moderat tidning, även på kultursidan. Strax därefter ryckte han in vid Norrlands dragonregemente, där han så småningom blev fänrik i kavalleriets reserv. Militärtjänstgöringen väckte en vilja att fortsätta inom försvaret, om än som skrivbordsnisse på Försvarsstaben.
Efter mucken i november 1948 blickar Palme västerut. Sverige är vid det här laget, tre år efter andra världskrigets slut, i inledningen av americana-romantiken. De första privatimporterade amerikanarna brummar omkring på svenska gator och rock n’ rollen skapar moralpanik hos de äldre generationerna. USA står för frihet och svenskar och européer känner en tacksamhetsskuld till de ungefär 183 500 amerikanska soldater som stupade i kampen mot Nazityskland. Så även Palme.
Med ganska begränsad erfarenhet av den amerikanska kontinenten skrev han in sig vid Kenyon College i Ohio. Det blev något av ett ideologiskt uppvaknande. Palme hade anlänt till USA med en tämligen borgerlig världsbild, men mötet med det amerikanska samhället fick honom att se sådant han tidigare inte hade ägnat särskilt mycket uppmärksamhet åt: fattigdom, ojämlikhet och rasdiskriminering. Särskilt när han bilade omkring bland delstaterna som Jack Kerouac, om än tio år senare än i On the road.
Det är lätt att i efterhand göra Kenyon till platsen där Palme blev socialist. Så enkelt var det inte. Snarare såddes kanske bara fröet till den progressiva modernist som han senare skulle utvecklas till. Han intresserade sig för den amerikanska arbetarrörelsen och skrev sin uppsats om fackförbundet United Auto Workers och dess ordförande Walter Reuther. Samtidigt skrev han kritiskt om Friedrich Hayeks Vägen till träldom. Den unge Palme hade alltså inte övergett borgerligheten över en natt, men han hade börjat betrakta världen genom andra glasögon.
Det Palme såg var den moderna demokratin som självständighetsförklaringen garanterade genom life, liberty and the pursuit of happiness. Men han såg också segregationen och klasskillnaderna i den tidiga efterkrigstidens USA.
När Palme återvände till Sverige senare under 1948 var han fortfarande blott 21 år. Han läste juridik och blev aktiv i studentpolitiken. Och här följer en av de märkligare episoderna i hans politiska utveckling. Den blivande symbolen för den radikala socialdemokratin var nämligen under sina första politiskt aktiva år en konsekvent och stridbar antikommunist.
. Den unge socialdemokraten hade fortfarande mycket gemensamt med den generation som byggt efterkrigstidens Sverige. Han var officer i reserven, jurist, statssekreterare och en del av den väloljade statsapparat som Erlander ledde.
Som ordförande för Sveriges förenade studentkårers (SFS) internationella utskott reste Palme till Prag och mötte studenter som levde under det kommunistiska systemet. Det gjorde ett starkt intryck. Han såg ett samhälle där den politiska friheten var kraftigt beskuren och där Sovjetunionens inflytande var högst konkret. När den internationella studentrörelsen försökte organisera sig efter andra världskriget hamnade Palme därför på den västliga sidan av en konflikt som då var mycket mer konkret än den kan förefalla i dag.
Det är en viktig detalj eftersom den säger något om hur mycket Palme faktiskt förändrades. Den politiker som senare skulle förknippas med Hanoi, Havanna och tredje världen började sin internationella politiska bana med att bekämpa kommunistiskt inflytande.
När Tage Erlander 1953 rekryterade honom till Regeringskansliet hamnade Palme mitt i den svenska socialdemokratins maktcentrum. Han blev Erlanders sekreterare och arbetade sig successivt upp genom regeringsapparaten. Samtidigt var han engagerad i SSU och ABF, om än inte lika entusiastiskt som i SFS, och valdes 1958 in i riksdagen.
Palme såg befrielserörelserna i Afrika och Asien som en del av en större historisk kamp mot kolonialism och för nationellt självbestämmande. Och denna politiska kompass ledde honom in på betydligt mer kontroversiell mark.
Det är här som Palmes politiska utveckling börjar bli särskilt intressant. Den unge socialdemokraten hade fortfarande mycket gemensamt med den generation som byggt efterkrigstidens Sverige. Han var officer i reserven, jurist, statssekreterare och en del av den väloljade statsapparat som Erlander ledde. Men under ytan förändrades hans politiska perspektiv – till det sämre, ska sägas.
1965, som konsultativt statsråd, höll Palme ett uppmärksammat tal där han kritiserade USA:s krigföring i Vietnam. Tre år senare gick han tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör i en demonstration i Stockholm. Det var ett mycket långt steg från den unge studenten som några år tidigare hade arbetat för att hålla den internationella studentrörelsen utanför Sovjetunionens inflytande.
Men Palme blev aldrig kommunist. Det är en viktig distinktion. Han fortsatte att kritisera de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa och fördömde Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968. Han stod alltså inte på bokstavsvänsterns sida. En snäll läsning är att han drog mot en antikolonialistisk, internationalistisk och radikal socialdemokrati som såg USA:s maktutövning som likvärdigt med eller värre än Sovjetunionens dito. En mindre Palmevänlig person hade kallat detta för tredjevärldism.
Palme såg befrielserörelserna i Afrika och Asien som en del av en större historisk kamp mot kolonialism och för nationellt självbestämmande. Och denna politiska kompass ledde honom in på betydligt mer kontroversiell mark. I sitt jultal 1972 liknade han även bombningarna av Hanoi vid bland annat koncentrationslägret Treblinka och Einsatzgruppens avrättningar av ukrainska judar i Babij Jar, vilket kritiserades av både svensk och internationell press.
I juni 1975 reste Palme till Kuba. Han blev därmed den förste västeuropeiske regeringschefen att göra ett officiellt besök på ön efter revolutionen. I Santiago de Cuba framträdde han tillsammans med Fidel Castro inför ett folkhav. Palme talade om den kubanska revolutionens kamp mot Batistas diktatur och avslutade med att hylla vänskapen mellan Sverige och Kuba.
Den unge Palme hade betraktat kommunismen med misstänksamhet och arbetat för att hålla den sovjetiska maktsfären borta från den internationella studentrörelsen. Nu stod han på Kuba bredvid en diktator och talade om revolution och solidaritet.
Samtidigt finns det en paradox här. Palme fortsatte att vara kritisk mot de kommunistiska diktaturerna i Europa. Han fördömde Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien och senare Afghanistan. Han kritiserade också diktaturer på högerkanten, från Franco till Pinochet. Hans utrikespolitik var därför inte konsekvent prokommunistisk. Den var snarare konsekvent tredjevärldistisk, vilket titt som tätt sammanföll med Sovjets intressen.

Det märktes kanske tydligast i samband med Kuba. Under Palmes besök talade de båda ledarna om ”stor sympati och ömsesidig förståelse”. I samma kommuniké beskrevs de vietnamesiska och kambodjanska folkens befrielse som en seger. Vid denna tid hade Röda khmererna redan tagit makten i Kambodja och påbörjat det folkmord som skulle kosta nära två miljoner människor livet.
Kanske är det just därför Palme är så mycket mer intressant än de karikatyrer som både hans beundrare och hans motståndare ibland har tecknat av honom. Han föddes in i den svenska borgerlighetens gamla värld. Han fascinerades av det moderna Amerika. Han blev antikommunist. Han blev socialdemokrat.
Och någonstans på vägen blev fänriken från Östermalm den Palme som än i dag väcker både beundran och avsky.
Elias Nilsson är redaktionssekreterare för Svensk Linje



