Seoul är streetfood, selfies och shopping. Men under ytan döljer sig ett mörker. Margareta Barabash slås av Koreas nationella trauma när hon betraktar Nordkorea i ett teleskop.
”Smile!!! Cheese!!!”
Vi sitter i gondolen och tittar förvånat på den unga kvinnan med kameran. Med en psykotisk blick och ett amerikanskt leende knäpper hon av en bildserie. Vi blir informerade om att vi kan köpa bilderna för bara 12 000 won (motsvarande 100 kronor), som ett trevligt semesterminne. Därefter tillåts vi åka vidare.
Scenen må i sig inte vara särskilt märklig. Kruxet är bara att vi inte befinner oss vid en normal turistattraktion, utan i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea.
I anslutning till gränslinjen mellan fiendenationerna, som sedan kriget för över 70 år sedan aldrig formellt slutit fred, har sydkoreanerna byggt upp en hel turistindustri. Här finns lite allt möjligt. Krigsmonument varvas med Dunkin’ Donuts, som varvas med en minnesvägg med böner om Koreas återförening, som varvas med VR-upplevelser.
En kort bussresa bort till en annan del av gränsen rinner en flod mellan de två länderna. På den sydkoreanska sidan finns ett observatorium. På den nordkoreanska en by. I teleskopet syns en banderoll som prisar Juche-ideologin och den store ledaren Kim Jong-un. En känsla av absurditet hänger i luften. Vi tittar på nordkoreanerna som djur på zoo. Det gör inte saken bättre att militärens högtalare spelar högljudd K-pop i riktning mot byn. Det är en formell del av Sydkoreas propagandakrig mot grannen. En ung amerikanska delger glatt att hon känner igen låten.
I 5000 år var koreanerna ett enat folk som tvingades uthärda invasioner från japanerna, kineserna och mongolerna. Den sista fullskaliga ockupationen inleddes av Japan år 1910. I samband med det fallna imperiets villkorslösa kapitulation 1945 blev amerikanerna regionens nya herrar.
När den nya världsordningen målades upp var den amerikanska statsapparantens Asienexperter satta på att lösa den mer brännande Japanfrågan. Därmed dumpades Koreafrågan i famnen på ett par unga oerfarna tjänstemän. Utrustade med en linjal och en National Geographic-atlas drog de ett pennstreck längs den 38:e breddgraden. Så föddes en av de svåraste geopolitiska konflikterna i modern tid.
Det fanns en logik bortom stormakternas kraftmätning att Nazityskland klövs itu och därmed försvagades. Klyvningen av Korea saknade all sådan. De var själva ett offer för Japans mordiska imperialism. När USA, Storbritannien och Sovjetunionen fattade beslutet att införa ett stormakternas förmyndarskap fanns inga koreaner närvarande i rummet.
1950 invaderade Nordkorea sin sydliga granne, med stöd från Kina och Sovjetunionen. Målet var ideologiskt drivet: att ena halvön och införa kommuniststyre. Sydkorea kämpade tillbaka, med uppbackning från USA och FN. Många vänligt sinnade nationer skickade trupper och resurser. Sverige skickade exempelvis ett fältsjukhus och över tusen vårdarbetare, en insats som hedras med den svenska fanan i det stora krigsmonumentets flaggparad i Seoul.
Nordkorea är världens mest totalitära stat, där den kommunistiska regimen hållit folket kedjat i svält och förtryck i över 70 år. Ingen lättnad eller liberalisering finns i sikte.
Kriget som varade i tre år blev brutalt. I dag har det delvis hamnat i skuggan av Vietnamkriget, men med nära tre miljoner dödsoffer räknas det som en av kalla krigets blodigaste konflikter. Om det till en början fanns hopp om att klyvningen av halvön skulle förbli en parentes i det koreanska folkets flertusenåriga historia kom nu insikten att återföreningen inte skulle komma på ett bra tag. Om ens någonsin.
I dag tycks de två länderna representera varsin sida av två extremer. Nordkorea är världens mest totalitära stat, där den kommunistiska regimen hållit folket kedjat i svält och förtryck i över 70 år. Ingen lättnad eller liberalisering finns i sikte. Tack vare utvecklingen av kärnvapen har landet dessutom blivit hela världens huvudvärk.
Sydkorea är hyperkommersialiserat. Den demilitariserade zonen som turistjippo tycks inte höja de inhemska ögonbrynen. Shopping och selfies definierar storstadskulturen. Idoldyrkan av K-popstjärnor är psykotisk och sträcker sig inte bara till tonårsflickor, utan innefattar en stor del av den vuxna befolkningen. I Seoul finns butiker i flera våningsplan som enbart säljer K-pop-merch – posters, gosedjur, pappfigurer i naturlig storlek – där ingen i klientelet är under 18. BTS, den mest framgångsrika popgruppen, hade 2019 enskilt en omsättning som motsvarade 0,3 procent av Sydkoreas BNP.
Den upplösta gränsen för barn- och vuxenkultur kan ta sig an komiska och lätt groteska former. Som att alla offentliga verksamheter har en gullig maskot. Resultatet: vid stranden i staden Busan finns en affisch där en storögd docka i polisuniform informerar badgästerna om att smygfoton kan straffas med sju års fängelse.
Kanske behöver tjusningen över att plötsligt ha pengar på fickan få utlopp på något sätt. Rikedomen som finns i landet har knappt ens funnits i två generationer. På 1970-talet var Sydkorea ett av världens fattigaste länder. Tack vare en omfattande kolindustri och kreativa reformer, som att exportera arbetskraft för att få in utländsk valuta i landet, blev man på bara några decennier ett av världens rikaste. Detta är i sig ytterligare en faktor som talar emot en koreansk återförening. Allt fler sydkoreaner inser att kostnaden för integrationen av det ekonomiskt och demokratiskt efterblivna grannlandet kommer att bli omfattande. Och att göra avkall på det hårt förvärvade välståndet, det vill man inte gärna.
Men kanske är det inte för sent. Klyvningen av Korea är ett nationellt trauma som går bortom det ekonomiskt rationella och sträcker sig över generationer. Kanske är det en starkare politisk kraft än vad man kan tro.
Jag tänker på en berättelse som vår guide, Moon, delade med sig.
Under Koreakriget kidnappade nordkoreanska soldater tiotusentals sydkoreanska civila, inklusive barn. En av dem var Moons farbror som bara var fem år gammal. I princip ingen av de kidnappade fick någonsin återse sina familjer. Med få undantag. Många decennier senare började nämligen en sydkoreansk tv-kanal systematiskt kartlägga offren, vilket ledde till samhälleliga påtryckningar från deras familjer. Tack vare tillfälligt upptinade relationer och en stor portion diplomatiskt finlir fick man till ett antal möten mellan familjemedlemmarna.
Så fick Moons sydkoreanska farmor träffa sin nordkoreanska son som numera var en vuxen man. Mötet var hårt övervakat och varade i 30 minuter. Som gåva hade hon med sig en påse ris – en symbol för all den maten hon skulle ha lagat till honom, men aldrig fick chansen.
Margareta Barabash är medlem av Svensk Linjes redaktion.