Valfrihet inom välfärden har åter hamnat i centrum för den politiska debatten. Särskilt beträffande den svenska skolan är valfrihet och privata aktörer starkt ifrågasatta. Liberalernas partiledare Johan Pehrson meddelade som nytillträdd utbildningsminister i en intervju att han är beredd att förbjuda privata ägare av friskolor från att alls ta ut vinst.
Uppenbarligen saknas det självförtroende att försvara borgerliga principer.
I grunden handlar frågan om medborgarnas frihet och huruvida det ska finnas alternativ till offentlig verksamhet.
Visserligen berör debatten ofta specifika frågor om hur valfrihetssystemet konkret ska utformas. Hur ska skolpengen beräknas? Vilka krav ska ställas på enskilda huvudmän? Vilket är det bästa sättet att göra urval till skolor? Dessa kan mycket väl vara berättigade att ställa. Inget system är perfekt och uppenbarligen finns förbättringspotential hos den svenska skolan.
Skrapar man lite på ytan hos många kritiker av friskolesystemet blottläggs dock ett fundamentalt annorlunda synsätt på det offentligas roll och värdet av privata företag.
Linnea Lindqvist är en framstående debattör och kritiker av friskolesystemet. Själv framhåller hon ofta att hon principiellt är för valfrihet och friskolor, men att dagens system fungerar illa. Hon fokuserar särskilt på hur kommunala skolor påverkas av friskolor. Det är självklart viktigt att den kommunala skolan har goda förutsättningar att uppfylla sitt uppdrag – särskilt då den ska verka kompensatoriskt åt barn med sämre förutsättningar.
Lindquist vill alltså bara tillåta friskolor i vilka ingen vill gå
Hos Lindquist framkommer dock en syn på offentlig verksamhet som ett självändamål – snarare än samhällsservice till medborgarna. I ett inlägg beklagar hon ”att enskilda huvudmän får grönt ljus att expandera eller etablera sig, “trots att det inte behövs skolor”, eftersom alla elever redan har plats på kommunens skolor. Som om det faktum att vissa elever väljer att byta inte spelar någon roll. Att elever tar de möjligheter som finns visar att friskolorna visst behövs – åtminstone för de eleverna.
Lindquist går så långt att hon bara vill ”tillåta att enskilda huvudmän etablerar sig där de inte kommer att påverka elevantalet negativt i kommunala skolor”. Det enda sättet som elevantalet i kommunala skolor inte påverkas negativt är om ingen byter skola. Lindquist vill alltså bara tillåta friskolor i vilka ingen vill gå. I praktiken innebär det så klart inga friskolor alls. Det viktiga tycks vara att kommunens tjänstemän får styra utbildningen i lugn och ro.
Denna systemkramande syn är precis vad som drev fram kraven på valfrihet från första början. Som maktutredningen konstaterade 1990 hade den välfärdsstaten skapat en utbredd känsla av vanmakt inför den offentliga sektorn. Människor var utlämnade till byråkraters godtycke kring vilken skola deras barn skulle gå i eller vilken läkare de kunde träffa för sina besvär. Därmed saknade de inflytande över sina egna liv. Valfrihet är att ge människor större egenmakt.
På liknande sätt avslöjas en principiell motvilja mot privat företagande hos många friskolekritiker. Linnea Lindquist har många förslag som hon menar skulle åtgärda de skadliga incitamenten på skolmarknaden. Ändå vill hon helt förbjuda aktiebolag från att vara huvudmän. Ännu tydligare är Marcus Larsson, som skriver på den friskolekritiska tankesmedjan Balans. Han har kallat friskolekoncerner för ”parasiter” och ”samhällsskadliga”.
Det är ett alltför välbekant vänsterperspektiv att företagare bara är giriga utsugare som inte på något sätt bidrar till samhället. Trots att det är uppenbart på alla andra marknader att fri företagsamhet både är grunden för vårt välstånd och det bästa sättet att tillmötes gå människors behov. Tyvärr får denna motvilja mot privata företag allvarliga konsekvenser.
I Stockholm har de socialdemokratiskt ledda styrena i både kommunen och regionen aktivt börjat motarbeta privata vårdgivare inom sjukvård och omsorg. Kliniker har tvingats lägga ned enbart på grund av att de var privat drivna. Detta trots att det offentliga inte har haft möjlighet att ersätta de indragna vårdplatserna. I kläm lämnas patienter och brukare som nu måste vänta månader på behandling – om de alls får den i tid.
Självklart är det viktigt att ställa höga krav på välfärdens aktörer – även de privata – liksom att identifiera och åtgärda problem. Vi kan dock inte låta motståndarna lura oss att överge våra grundprinciper. Dessa måste alltid vara att människor förtjänar valfrihet och att privat företagsamhet är något gott.
Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.