I Fria Moderata Studentförbundet anser vi att argumenten är viktigare än åsikterna. De flesta av oss landar också i att liberalismen har de bästa argumenten. Rutger Brattström har besökt en plats där liberalismen inte bara handlar om argument utan om konkreta möjligheter att leva sitt liv utan att drabbas av förtryck och korruption.
Längst upp i Argentinas nordvästra hörn ligger den avlägsna provinsen Jujuy. För Argentina är det en liten provins, bara lika stor som Sveriges näst största län, Västerbotten. Här bor det 800 000 invånare, de absolut flesta i området kring provinsens huvudstad San Salvador de Jujuy. Större delen av provinsen är täckt av berg som reser sig tusentals meter över havet. Den gränsar både till Chile och Bolivia, och har ganska nära (med argentinska mått) till Paraguay.
I Jujuy vann Javier Milei stort redan i första valomgången i 2023 års presidentval, trots att 20 procent av rösterna då gick till den andra högerkandidaten Patricia Bullrich. I den andra omgången besegrade Milei peronistkandidaten Sergio Massa med siffrorna 58-42. En tydlig seger, även om den inte var riktigt lika förkrossande som 74-26 i Córdoba och 71-29 i Mendoza.
Emanuel möter mig och Carissa Düring i en centralt belägen park i San Salvador de Jujuy. Parken och dess överdådiga staty är tillägnad general Belgrano, stadens store hjälte, som enligt legenden hissade den argentinska flaggan för första gången just här. Emanuel, som nu är 23 år gammal, har varit engagerad i Mileis libertarianska parti La Libertad Avanza sedan det grundades 2020. Han tar med oss till en restaurang som serverar de lokala rätterna Humitas och Tamales. Båda rätterna består av gröt inlindad i majsblad och som sedan kokas som en dumpling. Den här fattiga bergsprovinsens matkultur är avgrundsskild från den överdådiga asadon som har sitt ursprung på pampas slätter – men mättande är det.
Emanuel berättar varför han engagerade sig i La Libertad Avanza:
När jag var tolv år gammal behövde jag och min syster börja jobba för att försörja familjen, hon var sju. Min pappa förlorade jobbet och vi borde ha fått bidrag, men hur vi än försökte så fick vi inget. Mamma och pappa bakade bröd som jag och min syster gick runt hela dagarna och försökte sälja. Om vi fick något att äta berodde på försäljningen. Vissa dagar åt vi bara ett ägg var.
Till slut lyckades Emanuels pappa få ett nytt jobb och Emanuel kunde gå klart skolan, men han har fortsatt jobba extra ända sedan tolvårsåldern. Just nu säljer han kläder för att finansiera sina juridikstudier.
Peronismen är historiskt sett arbetarnas parti, det gör dock inte att akademin är förskonad från vänsterns politiska inflytande. Likt peronisterna är det andra stora etablerade argentinska partiet radikalerna en bred kyrka, i generella termer kan det beskrivas som socialdemokratiskt eller socialliberalt. Vissa radikala företrädare samarbetar med Milei, men dess studentorganisation Franja Morada befinner sig långt till vänster och står i centrum av studentpolitiken på de flesta av Argentinas offentliga universitet. De kontrollerar allt från vem som får använda skrivare till vilka som får hyra lokaler för att ha aktiviteter. Sätter man upp affischer för La Libertad Avanza riskerar man att bli rånad och affischen kommer omedelbart att rivas ned. Att Students for Liberty, den liberal studentrörelsen som är Argentinas motsvarighet till FMSF, skulle få använda lokalerna är otänkbart.
Utöver politisk övertygelse finns det flera anledningar för studenter att engagera sig i Franja Morada eller dess peronistiska motsvarigheter. Det är en bra karriärväg för framtida politiker (radikalerna har inte haft presidentmakten på 20 år men har många guvernörer), men det finns också fördelar här och nu. Emanuel berättar:
I höstas åkte hela Franja Morada i Jujuy på en resa till Buenos Aires och bodde på femstjärniga hotell. Officiellt var de där för att kampanja inför valet, men alla vet att det var en festresa betald med skattepengar. Samtidigt är det många i Jujuy som inte kan värma sina hus. De festar för mina och min familjs pengar.
Det är också förväntat av de stora grupper som lever på bidrag att de ska engagera sig för de politiker som gett dem stöd – annars riskerar bidragen att försvinna. De flesta som är engagerade i Franja Morada behöver inte jobba vid sidan av studierna som Emanuel.
Många bidrag och stöd i Argentina administreras inte av statliga myndigheter utan skickas ut via mellanhänder. Det handlar om välgörenhetsorganisationer som finansieras av staten, men som kontrolleras direkt av politiker och fackförbund. Exemplen på korruption är många. I bästa fall beläggs bidragen med krav på gentjänster. Bidragstagarna förväntas demonstrera på befallning eller betala tillbaka delar av sina bidrag till sina ”välgörare”. I värsta fall finns välgörenhetsorganisationerna bara på pappret. När Mileis regering tillträdde skapade de en hotline för tips om bidragsfusk och började granska utbetalningarna. Över tusen utbetalningskontor och soppkök har visat sig inte existera i verkligheten.
Enligt Emanuel visar röstsiffrorna i Jujuy hur många det är som lever på staten och röstar därefter.
Bidragen går inte till de som behöver dem, utan till politikernas vänner. Jujuy borde vara rikt, vi har stora tobaksodlingar och många gruvor – men pengarna hamnar bara hos politikerna som lever fett.
Men det finns ett mörkertal.
Jag känner flera personer som kampanjade för radikalerna eller peronisterna för att få behålla sina sociala program, men som sedan röstade på Milei.
I La Libertad Avanza är det dock ingen som engagerar sig för pengarna, berättar Emanuel. Det finns nämligen inga. Partiet kan inte betala sina kampanjarbetare med bidrag som peronisterna och radikalerna. Samtidigt som han säger det dyker en till politiskt engagerad ung man upp.
Gonzalo är 21 år gammal, pluggar statsvetenskap och är ungdomskoordinator för La Libertad Avanza i Jujuy. Hans pappa är polis, men lönen räcker inte för att försörja familjen. Både pappan och Gonzalo jobbar extra med att köra Uber trots att det är förbjudet i provinsen.
Gonzalo berättar om hur taxibranschen är fylld av korruption. Bara bolag med tillstånd får köra, men för att få tillstånd måste bolagen gå med på att slussa stora andelar av vinsten tillbaka till de styrande politikernas fickor. Korruptionen går dock djupare än så. Det är inte ovanligt att taxibilar medvetet försöker krocka med Ubers. Provinsens trafikinspektörer som undersöker olyckorna är med i härvan och sätter aldrig dit taxiförare. Uberförare behöver däremot betala 800 dollar, motsvarande en hög argentinsk månadslön, för att hämta ut sina kvaddade bilar från polisen.
Enligt Gonzalo finns det en ännu mörkare sida:
I vissa fall har taxichaufförerna dragit ur tänderna på uberförare. Taxibolagen hatar verkligen konkurrens.
Ibland kör Gonzalo till Bolivia och handlar stora mängder däck, kläder och ris som han sedan kan sälja med vinst i Argentina. Sedan devalveringen i december är de flesta varor billigare i Chile och Bolivia än i Argentina. Genom att privatimportera kan han också undgå tullarna och skatterna på valutaväxling samt slippa använda sig av de reglerade växelkurserna.
Mileis regering har legaliserat privatimporten, men det har inte nått fram till gränspoliserna som tjänar stora summor på att vara övernitiska och kräva mutor för att släppa in lagliga importer. Turligen nog är gränspoliserna också lata och bara på plats några timmar om dagen – vilket Gonzalo har full koll på och kör förbi med sina laster utanför gränskontrollens öppettider.
Gonzalo har bara varit engagerad i La Libertad Avanza i ett år, sedan Milei lanserade sin presidentvalskampanj, men Gonzalo har känt till Milei sedan ända 2018. Han såg Milei mycket på TV och läste Mileis böcker, men det verkliga politiska uppvaknandet kom när Gonzalo var arton år gammal.
Min mamma blev sjuk i cancer. Hon och pappa behövde åka flera månader till Buenos Aires, arton timmar bort med bil, för att få vård. Jag fick ta hand om och försörja alla mina syskon på egen hand, och min yngsta bror var bara sex månader gammal. Varför finns inte vården här i Jujuy? Varför har inte politikerna sett till det? Då bestämde jag mig för att engagera mig i politiken om Javier Milei ställde upp som presidentkandidat.
2023 hände det.
De var bara fyra personer som startade upp La Libertad Avanzas gräsrotsrörelse i Jujuy. De fick jobba dygnet runt med att distribuera valsedlar till alla vallokaler runt om i provinsen under höstens valsäsong med primärval, guvernörsval, kongressval och presidentval i två omgångar. De lyckades, och de fick bra betalt med en senator, en kongressledamot och den tydliga vinsten i presidentvalet.
Var var det då som fick två unga killar som blivit svikna av staten att engagera sig för liberalismen? I andra länder hade de kanske blivit Trumpanhängare eller EPA-dunkare. Till viss del handlar det om Javier Milei som person, hans entusiasmerande energi och hans aggressivitet mot la Casta – de etablerade politikerna som har lovat guld och gröna skogar men inte hjälpt Emanuel och Gonzalo när de verkligen behövde det. Men det handlar lika mycket om att liberalismen faktiskt har lösningarna på Argentinas problem.
Emanuel och Gonzalo ser bara en lösning på det korrupta bidragssystemet i Argentina – avskaffa det. Den sönderpolitiserade universitetsmiljön finns bara på de offentliga universiteten, inte på Argentinas många framstående privata alternativ. Argentinarna borde självklart ha rätt att skjutsa varandra mot betalning utan att vara rädda för att få tänderna utdragna. Gonzalos smugglarverksamhet skulle visserligen gå i graven om handelspolitiken skulle liberaliseras, men han skulle ändå välkomna det:
Jujuy har mycket att vinna på gränshandel om man tog bort importskatterna.
På sätt och vis är Sverige och Argentina väldigt lika i sin ekonomisk-historiska utveckling, men Argentina har under lång tid legat före oss. Båda länderna hade en lång period av tillväxt under slutet av 1800-talet och in på 1900-talet. Argentinas framgångsperiod inleddes med undertecknandet av landets konstitution år 1853 – kanske världens mest liberala rättshandling som stadfäster fri invandring, platt jämlik skatt och principer för frihandel. Vid 1920 var landet ett av världens absolut rikaste. Vissa ekonomhistoriker menar till och med att det var det rikaste landet av alla.
Sveriges välståndsresa började 1870 efter en rad liberala reformer under ledning av den liberala finansministern Johan August Gripenstedt mellan 1856 och 1866. Mellan 1870 och 1970 hade Sverige högst tillväxt av alla länder utom Japan, ett land som startade som ett feodalsamhälle. Faktum är att Storbritanniens BNP per capita var 172 procent högre än Sveriges 1870, men hundra år senare var Sverige 18 procent rikare än Storbritannien.
Argentinas stjärna dalade dock under 1900-talet. 1930 genomförde general José Félix Uriburu en militärkupp som kastade landet in i en lång period av politisk instabilitet. Från 1950-talet och framåt, då den auktoritära arbetarrörelsen peronismen blivit den dominerande politiska kraften, har Argentina rasat i BNP-rankningar i takt med att man gång på gång genomfört omfattande nationaliseringar, skapat enorma handelshinder och fått stödlån från IMF i genomsnitt var tredje år. Javier Milei har en unik förmåga att diagnostisera och förklara för sin argentinska patient vad som behöver göras. Men han har inte skapat medicinen – liberalismen har funnits länge utan att Argentina har tagit sin dagliga dos.
Vem vet, om 20 år kanske Sverige får sin första klassiskt liberala statsminister.
Svensk politik är på alla sätt mindre extrem än Argentinas. Det finns mängder av olikheter mellan länderna, vilket inte är överraskande med tanke på hur långt ifrån varandra de ligger. Men det finns överraskande många likheter. Sverige har likt Argentina haft en dominerande politisk vänsterrörelse under 1900-talet. 1932 inledde Socialdemokraterna sin långa period av maktinnehav. Snart skulle också vår rikedom relativt andra länder börja dala. Än idag pratar vi om 1950- och 1960-talen som ”rekordåren” fastän den stora svenska välståndsresan redan hade ägt rum och dessa årtionden snarare präglades av höga skatter och växande byråkrati. Därefter har vi långsamt halkat efter och tappat i välståndsrankingen sedan 1970 och framåt. 2023 var exempelvis alla amerikanska delstater utom Mississippi rikare än Sverige sett till BNP per capita.
Jämför man istället med vårt närområde i Nord- och Västeuropa är det enbart fransmännen och österrikarna som har en lägre nettoinkomst. Vi ligger inte bara efter alla våra nordiska grannar utan även efter Beneluxländerna, Schweiz, Tyskland samt Storbritannien och Irland. Dessutom ligger vi också efter många andra OECD-länder som Australien, Kanada och Nya Zeeland. Dessutom är levnadskostnaderna i de flesta av dessa länder lägre än i Sverige, vilket gör att vi egentligen är ännu fattigare än siffrorna visar. Vi är helt enkelt sämst i klassen i vår del av världen.
Liksom politiken inte är lika extrem i Sverige som Argentina har inte heller välståndstappet varit lika drastiskt, men på sitt eget sätt har Sverige följt efter Argentina. Om då Argentina kan hjälpa oss att se in i vår framtid, hur ser den då ut? För 20 år sedan valde Argentina en ganska extrem vänsterregering. De höjde skatterna med över 50 procent, delade ut stora bidrag och hindrade importer. De nationaliserade flyg- och oljebolag samt försökte inskränka yttrandefriheten och lägga vantarna på den största tidningen. Snart gick budgeten inte ihop, och regeringen kunde inte låna mer från internationella långivare eftersom den vägrade betala på sina tidigare skulder. Staten snodde människors privata pensionssparanden. De lät penningpressarna gå varma – inflationen och fattigdomen steg, skolresultaten dalade och människor köpte alla dollar de kan få tag på.
Det finns vissa tecken på att Sverige kan börja vandra en liknande väg som Argentina gjorde för 20 år sedan. Om statliga investeringar hade gjort ett land rikt, hade Argentina fortfarande varit världens rikaste land. I det ljuset är det mycket oroande att politiker från höger till vänster pratar om att luckra upp vårt strikta finanspolitiska ramverk och börja låna till ”investeringar”. Andra tecken i tiden är att Socialdemokraterna nu vill reglera hyrorna även på andrahandsmarknaden trots att det står över 800 000 människor i Stockholms bostadskö. De vill också förkorta arbetstiden till 35 timmar trots att Sveriges tillväxt är bland de lägsta i hela Europa.
Utöver de förslag som läggs fram nu har Sverige redan flera problem som liknar dem i Argentina. Exempelvis har vi enorma bidragsprogram som infiltrerats av organiserad brottslighet och en permanent grupp bidragstagare. Även i Sverige försöker det etablerade taxiförbundet skapa trösklar och hålla konkurrenter utanför marknaden. Våra problem är som vanligt mindre extrema i omfattningen och inte lika genomsyrade av korruption. Men fortsätter det så här är det inte otänkbart att Sverige är i nästan lika skriande behov av liberalismen som Argentina om 20 år.
En sak kan vi dock vara säkra på – de som utsätts för socialismens förtryck söker sig till nya idéer. När välfärdssystemens falluckor och korruption kommer fram i ljuset, när människor som erbjuder eftertraktade tjänster på en marknad hindras av regleringar och maffior, när handelshindrena gör att människor själva reser över gränser för att smuggla vanliga varor som kläder och däck, då blir argumenten till slut viktigare än åsikterna för allt och alla. Då kan vi inte låta beredskapssocialiser och frihandelsförnekare styra debatten. I praktiken är det liberalismen som gör samhället bättre.
Vem vet, om 20 år kanske Sverige får sin första klassiskt liberala statsminister.
Rutger Brattström är projektledare inom ideologi på Timbro.