Som ung revolutionär såg Lasse Diding Jan Myrdal som en intellektuell förebild och vägvisare. Nu skriver han om sin livslånga relation till den kontroversielle författaren, vars inflytande över en hel generation av svenska vänsterintellektuella var svårt att överskatta.

Sjutton år gammal skrev jag ett handskrivet brev till Jan Myrdal med en önskan om att få mig tillsänd en bibliografi över mästarens verk. Jag bad om en fullständig bibliografi och bara denna lilla precisering indikerade att han redan då hade mig i sitt våld. Efter att ha stiftat bekantskap med honom bara några månader tidigare hade jag ändå fått mig inpräntat att man måste läsa allt av honom för att ha någon rätt att uttala mig. Planen var nämligen att jag som gymnasist i andra ringen, som man då sa, ville skriva ett specialarbete om hans skriftställarskap. Hittills hade jag mest läst hans veckokrönikor i Aftonbladet som kommit under mina ögon samtidigt som jag tagit initiativ till Varbergs FNL-grupp, som blixtsnabbt flyttat mitt fokus från den ytterligt långtråkiga skolan till den explosivt spännande yttervärlden. Jag var ett något senkommet barn av 68-rörelsen, men dess svallvågor i mitt liv skulle ändå komma att gå höga under hela det kommande 70-talet. För varje dag, vecka och månad tycktes världsrevolutionen komma närmare och jag var en del, en kugge i denna oemotståndliga rörelse och jag behövde vägledning. I backspegeln 50 år senare är det rätt lätt att se att ingen ung revolutionär på vänstersidan därefter i Sverige upplevt tillstymmelsen till samma framgångar, som jag då i min nyvunna entusiasm tog för både självklara, och eviga. Det var rätt att göra uppror, som Mao sa och världen låg vidöppen och mottaglig för frihet, jämlikhet och broderskap. Det var syd mot nord och världens förtryckta stod i begrepp att en gång för alla göra upp med kolonialism, imperialism och kapitalism.
Jag fick vänligt svar med vändande post från den tidens intellektuella gigant och med brevet följde den efterfrågade bibliografin som av någon anledning samtidigt efterfrågats av Sveriges Radio. Listan med Jan Myrdals verk sträckte sig fram till våren 1971 och omfattade då bara cirka en tredjedel av det livsverk om mer än 90 böcker han sammantaget skulle komma att skriva. För mig blev den under de kommande åren mitt eget universitet som jag helt kom att uppslukas av. Att jag snabbt skaffade egna exemplar av alla titlar var naturligtvis självklart för hur skulle jag annars i min studerkammare kunna göra anteckningar, stryka under och kompendiera på det sätt vars nödvändighet mästaren själv ideligen predikade. Att gå till läggen och läsa allt var som sagt det som gällde. Att på detta sätt läsa och läsa om Jan Myrdals dittills utkomna 30-tal böcker gick naturligtvis med min iver mycket fort, men Jan var inte bara en särdeles övertygande predikant vad gällde såväl samtiden som historien utan alla hans utsagor åtföljdes oftast också av en namedropping av sällan skådat slag. Listan över de grundläggande historiska verk som var absolut nödvändiga att läsa växte exponentiellt för var sida jag läste och således blev dessa mina ständigt växande läslistor något som gjorde att allt annat i mitt liv fick stå tillbaka för den helt uppslukande läsningen. Jag hoppade av skolan, flyttade till Göteborg och kom under några år framöver att leva ett eremitliv med en snabbt växande boksamling som då för en billig peng på den tiden kunde införskaffas i stadens många välförsedda antikvariat, vars ägare snabbt blev mina nya, och nästan enda, vänner.
Det skulle ta olika lång tid och olika vägar för att bryta denna förtrollning, men spåren av Jan Myrdal hos en hel generation 68-maoister skulle ofta komma att bli livslånga.
Det första stora samhällsvetenskapliga verk jag som 17-åring kom att läsa ordentligt var självfallet Karl Marx Kapitalet. Jag kan fortfarande återskapa den känsla av berusning denna läsning förmedlade och samtidigt nu skratta åt de uttryck denna tog sig då jag konstaterar att i princip alla rader i den första nästan tusensidiga volymen är understrukna. Precis allt var lika viktigt och måste memoreras. Utan att riktigt vara medveten om det hade jag placerat det intellektuella arbetets giganter på en piedestal och högst upp på själva tronen satt förstås Mästaren Myrdal själv. Eftersom denna värld av intellektuella blev mitt alltuppslukande universum, såg jag självklart också mig själv som en framtida tillhörande beståndsdel. I mitt fall skulle det visa sig alls inte bli på det viset utan livet skulle ta sig en fundamentalt annan bana, där mina eventuella förståndsgåvor fick visa sig inom helt andra fält, men det är nu en annan historia. Tills vidare satt jag under rätt många år framåt fast i en illusion om att en gång inte bara ha läst allt utan också framför allt bli författare. Läsningen kom att bli en livslång närmast tvångsmässig följeslagare men av författardrömmarna blev intet under den allt tyngre bördan av att först måsta läsa allt Jan Myrdal en gång läst. När jag nu ser mig omkring och minns de politiska kretsar i vilkas utkanter jag rörde mig kan jag konstatera att jag måhända hörde till de mest fanatiska, men vi var faktiskt ganska många som under några starkt formande år läste och förtrollades av Mästaren. Det skulle ta olika lång tid och olika vägar för att bryta denna förtrollning, men spåren av Jan Myrdal hos en hel generation 68-maoister skulle ofta komma att bli livslånga.
Jan föddes som ett mycket efterlängtat barn som tyvärr tidigt kom att skadas på sedvanligt överklassmanér.
Många av de hos mig ovan beskrivna dragen var också tidigt starkt närvarande i Jan Myrdals egen karaktär och föreställningsvärld om också än mer grandiosa. Man skulle kunna säga att hela hans författarskap bara kan förstås mot bakgrund av föräldrarnas i offentligheten manifesterade livsgärningar. Pappa Gunnar blev som ekonom och samhällsforskare en av 1900-talets absolut främsta, med världsrykte som renderade honom såväl Nobelpris som ett 20-tal hedersdoktorat på de främsta universiteten världen över. Mamma Alva blev, som Gunnars bollplank, först oumbärlig i den gemensamma ideologiska uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten och därefter i egen rätt en politiker av världsformat, som med sitt internationellt respekterade arbete även hon blev nobelpristagare. Det var mot dessa giganter Jan tidigt fick mäta sina krafter i ett författarskap, som redan från början inte bara var reformistiskt socialt progressivt som föräldrarnas, utan fundamentalt systemkritiskt i den revolutionära kommunistiska traditionens anda. Allt måste först störtas i gruset och innan en helt ny värld kunde skapas från grunden.
Jan föddes som ett mycket efterlängtat barn som tyvärr tidigt kom att skadas på sedvanligt överklassmanér. Föräldrarna hade snart tagit språnget till samhällets professorliga överskikt där barnens uppfostran vanemässigt lämnades över till tjänstefolk och släktingar, något vi idag vet ger djupa traumatiska skador under resten av livet. Det var denna Jans klyvning som sent skulle redovisas när han i 60-årsåldern skönlitterärt såg tillbaka på sitt liv i de nu klassiska barndomsskildringar, som så hårt slog mot de då ålderstigna föräldrarna och ledde till oöverkomliga motsättningar i denna redan så hårt drabbade dysfunktionella familj.
Jan hade tidigt av mamma Alva blivit intensivt uppmuntrad att välja ett annat verksamhetsfält än det vetenskapliga, nämligen skönlitteraturen och kulturdebatten. Jan blev då tidigt och alltid med hänvisning till de redan då berömda föräldrarna Sveriges mest refuserade författare trots sin tidiga enorma produktion. Först många år senare kunde han till slut debutera på eget förlag för att därefter under resten av 50-talet ge ut några rätt obetydliga romaner för att sen äntligen få fin och positiv kritik först 1960 med en resebok om Afghanistan. Snart därefter skulle han slå igenom som vänsterprofil, och på 60-talet nå ikonstatus i breda intellektuella kretsar och därtill visa föräldrarna att han i alla avseenden kunde stå på egna ben. Vägen dit hade gått över årslånga resor i Asien till Afghanistan, Kina och Indien, resor som därefter kom att redovisas i böcker där kritiken mot väst och Europas historiska roll stod i centrum. Dessa skildringar kom att inte bara förnya reseskildringen som genre, utan också visa på livet bland jordens fördömda och tredje världens mullrande frihetssträvanden i dess kamp mot den månghundraåriga kolonialismen.
Det var dessa vindar från syd mot nord i en ny maoistiskt socialistisk tradition, som för en hel ny ungdomsgeneration kom att framstå som något nytt, friskt och i grunden annorlunda än de unkna berättelserna från det fortfarande stalinistiskt färgade svenska kommunistpartiet. Jan kunde som ingen tidigare marxist i Sverige nå utanför de redan frälstas domäner. Detta i kombination med en brett förmedlad kunskap om den upproriska arbetarrörelsens historia skulle bli inte bara min livsluft utan också för hela den nya folkrörelse som kom att bildas i motståndet mot USA:s krig i Vietnam. Med detta krig som brännpunkt kunde vi plötsligt se de stora orättvisorna i världen mellan fattiga och rika.
Efter ett smekmånadsartat 60-tal då Jan ständigt entusiasmerade breda vänsterkrafter i Sverige kom han därefter att långsamt dogmatiseras. När han sen under 15 år fram till Sovjetunionens implodering i slutet av 80-talet, kom att se den sovjetiska ”socialimperialismen” som ett större hot än USA:s världsherravälde, kom han också att marginaliseras inom vänstern. Redan då var hans stjärnstatus starkt försvagad, vilket sen också förstärktes av hans insatser med försvar för Pol Pots Kampuchea, förståelse för både förintelseförnekaren Faurisson och fatwan mot Salman Rushdie.

Under dessa år hade mitt liv tagit en ny vändning men visst följde jag av ohejdad vana min gamle idol och om än jag långt ifrån alltid höll med honom kunde jag fortsätta uppskatta hans modiga rallarsvingar åt alla håll även när han enligt mig högg i sten. Fegisar som både går och tänker i flock har aldrig brutit ny mark och Jan Myrdal förmådde inte annat än gå sina helt egna vägar. Helst skulle han som vännen Anders Ehnmark påpekade inte bara alltid ha rätt, utan gärna också ensam rätt. Vad gäller denna hans faiblesse för mindre behagliga ståndpunkter och intellektuella ensamvargar kunde han själv vara måttstocken som också Horace Engdahl konstaterade när han efter sina egna strider med viss avundsjuka sa att ”ingen kunde som Jan Myrdal ända in i slutet av sitt liv skapa så dålig stämning i nästan vilket sällskap som helst”.
När jag i slutet av Jan Myrdals liv kom att hjälpa honom med bevarandet av hans enorma bibliotek och instiftandet av Sveriges mest avskydda litterära pris i hans eget och Lenins namn, var han förvisso ganska nöjd, om än han aldrig kom att betrakta mig som annat än en halvbildad miljonär som understundom möjligtvis kunde vara till viss nytta. Det var under dessa sista år när jag något ville återgälda allt det han i min ungdom givit mig av intellektuell stimulans, som jag till slut kunde se att min gamle idol bakom den offentliga masken också var en ytterst mänsklig varelse i privatsfären. Men det var också dessa mer skröpliga egenskaper som tillsammans med de ovan beskrivna författargärningarna gjorde honom, inte bara för mig, till en omistlig del av svenskt kulturliv. Jan Myrdal hade en barndom där alternativet i mobbaren Gunnar Myrdals närhet var att antingen tidigt knäckas och brytas ner eller att bli just den närmast osårbare skriftställaren Jan Myrdal. Under sin livstid kom han ofta att jämföras med förebilden och bråkmakaren Strindberg, men vem efter JM skulle man kunna påstå har eller har haft en liknande magistral och dominerande ställning i svenskt kulturliv och debatt?
Lasse Diding är entreprenör och författare


