Två författare genomlevde första världskriget på motsatta sidor av skyttegravarna. Båda kom senare att inspirera högerns filosofiska utveckling och ta ställning för individen och det småskaliga. I denna text skildrar Björn Axén Ernst Jüngers och J.R.R. Tolkiens skilda filosofiska resor.
I begynnelsen rämnade världen och ur askan steg två blivande litterära giganter som båda på varsitt sätt skulle komma att personifiera två olika delar av högern. Den mest namnkunniga av de två, JRR Tolkien, såg sina vänner dödas av de nyutvecklade krigsmaskinerna och undkom slaget vid Somme på grund av skyttegravsfeber. Där påbörjade han sina berättelser om Midgård med sagan om den stolta staden Gondolins undergång. Ernst Jünger trivdes däremot i stridens kaos och både sårades och dekorerades åtskilliga gånger och gjorde sig namnkunnig genom att skildra kriget i böcker som Sturm och I Stålstormen.

Både Tolkien och Jünger speglar väl sina respektive länders erfarenheter från Det stora kriget. England var bland de segrande makterna men trött av krigets kostnader. Det besegrade Tyskland däremot samlade sin kraft för att släppa lös en än värre storm över världen.
Tolkien var författare på sidan av sitt arbete som professor i fornengelska på Oxfords universitet. Grunden för hans författarskap var som filolog och i hans djupa kunskap om språk, myter och sagor. Och inte minst hans djupa katolska tro. Hans författarskap kretsar kring skapandet av en alternativ värld som han kallade Midgård (som om vi ska vara petiga är den del av Arda som är en del av Ea). Hans värld är befolkad av gudar och andra varelser som liknar och kontrasterar människan. Tolkiens författarskap är stabilt och även om han ändrar mycket i sin mytologi och i sina berättelser är det inom samma värld han huvudsakligen utforskar och bygger vidare på i allt djupare detaljer.
Jüngers är en betydligt mer föränderlig figur både som människa och i sina berättelser. Medan Tolkien var stabilt konservativ var Jünger rastlös. Inspirerad av Oswald Spengler och hans verk Västerlandets undergång och Friedrich Nietzsches filosofi, inte minst Der Wille zur Macht, sökte han svaret på mänsklighetens utmaningar. Under mellankrigstiden utvecklas Jünger från en konservativ radikal som inte stod alltför långt från nazismen till att efter deras maktövertagande alltmer fjärma sig från deras totalitära anspråk. Men han var nära vän med juristen Carl Schmitt som hade höga ämbeten under nazisterna och stod en tid i deras gunst. Jünger brevväxlade med filosofen Martin Heidegger som även han stod nära nazisterna. Å andra sidan stod Jünger nära den krets officerare som låg bakom attentatet mot Hitler i juli 1944.
Tolkien var både i sitt privata liv och i sitt författarskap kritisk till den moderna världen och inte minst teknikutvecklingen. Det mörka riket Mordor utgör de värsta aspekterna av det moderna industrisamhället där alla ska inordnas i dess övergripande maskineri. Mörkrets arbetar-soldater orkerna, vars namn hämtats från Beowulfkvädet där de nämns som Kains avkomma, utgör människans sämsta sidor som egoistiska, brutala psykopater.
Tolkien lyfter genom hobbitarna fram det enkla och vardagliga som livets goda. Det är den positiva sidan av vanliga människor som Nietzsche så nedlåtande kallar den sista människan.
I motsats tar Jünger Nietzsche till hjälp för att bejaka det framväxande mekaniska samhällets stålhårda struktur. I boken Der Arbeiter beskriver Jünger hur arbetargestalten ska ta över den kommande totalitära världen och hur den enda vägen för att inte tillintetgöras av den mekaniska tillvarons kraft är genom att bejaka den och bli en del av den. Hans skildring är som en filosofisk stålstorm där man liksom soldaten var tvungen att bejaka krigets krafter nu intellektuellt måste bejaka kommande mekaniska totalitära strukturer. Men redan i boken Skogsvandringen som publicerades efter kriget är det tydligt att Jünger fjärmar sig från denna föreställning även om han med viss beklagan lyfter fram att arbetargestalten inte förverkligats.
Det som dock tydligast förenar Tolkien och Jünger är den moderna världens nihilism även om de möter den från helt olika håll. Tolkien lät sin katolska världsbild subtilt genomsyra sina verk. Jünger däremot diskuterar öppet nihilismen, inte minst tillsammans med Heidegger. Tydligast i Jüngers Över linjen och Heideggers svar Över ‘linjen’/Om varafrågan. Där återknyter de till Nietzsches kategorisering av nihilismen i en aktiv och passiv variant där den aktiva motsvarar Nietzsches herremoral och den passiva slavmoralen vilka karaktäriseras av en bejakande respektive en nejsägande livshållning. Jüngers svar på nihilismen är just att bejaka världen och stäva efter övermänniskans ideal istället för den sista människan. Hon som accepterar den meningslösa tillvaron och nöjer sig med materiell tillfredsställelse och bekvämlighet.
Jünger har alltid en känsla för den särskilda speciella människa som står över eller vid sidan om andra människor. Tolkien däremot gör tvärtom, åtminstone utanför Silmarillions hjältebragder. I Sagan om ringen står den lilla människan från det lilla gemytliga samhället, gestaltad i hobbitarna och deras land Fylket, som de faktiska hjältar som räddar världen där de storslagna som den återvändande konungen Aragorn endast banar väg för. Tolkien lyfter genom hobbitarna fram det enkla och vardagliga som livets goda. Det är den positiva sidan av vanliga människor som Nietzsche så nedlåtande kallar den sista människan.
Det finns dock i Jünger en inre motsättning som driver honom framåt till en position som alltmer liknar Tolkiens. Jünger går från att hylla soldaten och i arbetargestalten bejaka en totalitär mekanisk livsvärld till att alltmer lyfta fram den enskilda människans suveränitet. Detta är tydligast uttryckt med begeppet ‘anarken’ och ‘skogsvandraren’ som handlar om att kunna leva ett inre suveränt liv även då man utsätts för yttre förtryck. Den förstnämnda syftar till att själv kunna agera fritt och överleva medan den senare handlar om att som individ kunna utmana regimers ondska. Därmed landar han inte långt från Tolkiens anarkistiska okonstitutionella anarki där medborgaren kan leva i frihet där staten styrs av en personlig monark som inte lägger sig i människors liv. De båda krigsveteranerna kom därmed att närma sig varandra i sin syn på enskilda människan i relation till hjältegestalten, även om Jüngers väg var längre och mer vindlande än Tolkiens.
Medan Jünger mötte framtidens genom att bejakande kasta sig in i nihilismens utmaning och den framväxande teknologiska tillvaron kunde Tolkien i stället vila i sin familjs katolska tro, kämpa för västerlandets traditionella dygder och kritisera teknikens förstörande krafter. Liksom det delade Tyskland i slutet av århundradet återförenades och blev en del av den demokratiska västvärlden landade Jünger ideologiskt inte alltför långt från Tolkien. När Jünger hade ett drygt ett år kvar att leva konverterade han 101 år gammal till katolska kyrkan och förenade sig därmed även teologiskt med Tolkien.
Björn Axén är konservativ skribent


