En spottkopp på bordet eller att ta med sig sin labrador på mötet, båda exemplen visar hur vett och etikett snabbt kan bli diplomati. I mötet mellan kinesisk miànzi och amerikansk öppenhet kan små missförstånd lätt få stora konsekvenser, skriver Marcus Björk.
Det berättas att när Deng Xiaoping träffade Margaret Thatcher 1982 var det inte utan att den senare uppfattade mötet som obehagligt i fråga om etikett. Obekvämt nära Thatcher hade nämligen en spottkopp placerats. Under mötet harklade och spottade storrökaren Deng ideligen i koppen medan han talade om att återta Hongkong, något som sägs ha fått Thacher att – aningen förfärad – dra benen åt sig. För den äldre generationen kinesiska ledare var dock spottkoppen lika normal som askkoppen, men något som under mötet onekligen fick en diplomatisk dimension. På ett liknande sätt tog Vladimir Putin med sin labrador till ett möte med hundrädda Angela Merkel 2007.
När drottning Elizabeth II besökte Peking 1986 sägs Deng ha suttit med en spottkopp på samma sätt som under Thatchers besök fyra år tidigare. Drottningen förblev dock till synes oberörd, förmodligen förvarnad om den kinesiska sedvänjan. Spottkoppen är ett ovanligt illustrativt exempel på hur vett och etikett kan chockera, smickra eller genera motparten vid diplomatiska förhandlingar. Medvetet eller oavsiktligt.
Kinesisk spottkopp, förmodligen från Mingdynastin (1368-1644).
I vår tid, med stormaktsrivalitet mellan Kina och USA, riskerar misstag i vett och etikett att få ödesdigra konsekvenser. På denna punkt skiljer sig också länderna mer åt än vad USA och Sovjetunionen gjorde, då Ryssland inte sällan brukar beskrivas som ett land som åtminstone har drag av att vara kulturellt västerländskt – om än inte ett västland. Motsatt brukar exempelvis Japan beskrivas som ett västerländskt land som är kulturellt österländskt.
För att förstå kinesisk vett och etikett finns det några nyckelkoncept som är viktiga att känna till. Ett av de viktigaste är kanske guanxi (关系), en relativt välkänd term även i väst. Då översättningar som “förhållande”, “nätverk” eller “kontakt” inte riktigt fångar alla aspekter av guanxi, används ofta det kinesiska ordet även i västerländska språk.
Guanxi ska inte förväxlas med gillande. Du kan ha stark guanxi med någon du inte tycker om eller som till och med är en rival. Detta då relationen främst bygger på ömsesidiga förpliktelser och förväntad reciprocitet. Kärnan i relationen är att båda parter tjänar på att hålla löften, rädda varandras ansikten och att “återgälda” tjänster i rätt tid och form. Bryter du ett löfte eller får någon att tappa ansiktet kan det faktiskt ofta innebära sociala sanktioner från tredje part. Tips slutar komma, dörrar stängs i professionella sammanhang och rykten kan börja florera.
Detta innebär en avgörande skillnad jämfört med det amerikanska affärslivet. I Kina upprätthålls ofta kontrakt och obligationer genom hot om sociala sanktioner som emanerar från guanxi-nätverk. I USA är det däremot oftare juridiska kontrakt som utgör det verkliga ”skyddet” för den enskilde näringsidkaren. De olika ingångsvärdena i hur transaktionella förhållanden upprätthålls spiller också lätt över i diplomatiska relationer.
En kanske ännu mer avgörande källa till missförstånd mellan kineser och amerikaner är miànzi (面子) – ”ansikte”, i betydelsen socialt anseende. Man undviker helt enkelt att förödmjuka den andre offentligt och visar respekt genom vissa ritualer och språk. Tanken om miànzi riskerar att krocka med den amerikanska öppenheten. Vid exempelvis Hu Jintaos statsbesök i Washington 2011 pressade journalister den kinesiska ledaren om mänskliga rättigheter under en frågestund. Hu svarade inte direkt och situationen beskrivs som att ha blivit rätt stel. Vita huset försökte sedermera släta över incidenten genom att hävda att det fanns ett ”översättningsproblem” och att Hu därför inte uppfattat frågan. Han gav däremot senare svaret att Kina ”har gjort framsteg men har mycket kvar att göra” på människorättsområdet. För en kinesisk ledare var detta en ovanligt långtgående offentlig formulering, som kanske var en gest mot den amerikanska värden.
Poängen är dock att miànzi påbjuder att man inte förnedrar en gäst inför kameror på detta sätt. För en kinesisk publik framstår därför den amerikanska öppenheten och den oregisserade presskonferensen lätt som oartig – kanske till och med som ett etikettsbrott i syfte att förnedra. Den amerikanska publiken förväntar sig däremot transparens och att politiska ledare ska kunna ta frågor på uppstuds. Etiketten påbjuder helt enkelt att journalister ska vara aningen konfrontativa. Med det sagt ska man inte förringa hur lätt miànzi kan bli en tacksam ursäkt för kinesiska ledare som inte vill svara på frågor. Poängen är dock att man kanske når mycket längre i förhandlingar bakom lyckta dörrar där kinesiska förhandlare kan backa utan att förlora ansiktet utåt, än i förhandlingar som sker under mer öppna former. Detta kolliderar med USA som man är van vid en öppen debatt och där tips till medier till och med kan användas som ett verktyg för att pressa en annan part.
Ett annat exempel på hur koncept som miànzi fått diplomatiska implikationer är Hainanincidenten 2001, då ett kinesiskt stridsflyg av misstag kolliderade med ett amerikanskt rekognoseringsflyg över Sydkinesiska sjön. Den kinesiska piloten störtade, för att aldrig återfinnas, medan det amerikanska planet lyckades nödlanda på kinesiskt territorium utan tillstånd. Detta utlöste en diplomatisk kris som utmynnade i ”brevet med de två ursäkterna” (min översättning), i syfte att få den tillfångatagna amerikanska besättningen frigiven. Det behövde formuleras ett brev som kunde tolkas på olika sätt av de olika parterna, då de hade olika ingångsvärden i konflikten. För de kinesiska ledarna var det viktigt att hemmaopinionen inte uppfattade det som att amerikanerna hade fått dem att tappa ansiktet. För amerikanerna var det däremot viktigare att inte erkänna någon juridisk skuld. Resultatet blev ett brev som två gånger uttryckte att amerikanerna var “very sorry” över det inträffade, men utan att erkänna att några fel begåtts. Detta var en formulering som gav båda sidor vad de behövde för att kunna lösa ut konflikten.
Det ska med andra ord inte underskattas hur skilda uppfattningar om vett och etikett kan skapa diplomatiska komplikationer. Trots det lär nog spottkoppen inte få se någon ny renässans med Kinas växande inflytande i världen, men kanske betydelsen av personliga relationer.
Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion