Simone de Beauvoir (1908-1986) var en av sin tids största filosofer, och en av förgrundsfigurerna inom existentialismen. Hon brukar betraktas, och betraktade framförallt sig själv som vänster, men i hennes tänkande finns många guldkorn att hämta för den frihetligt sinnade.
Simone de Beauvoir föddes 1908 i Paris. Hon studerade filosofi vid elitskolan École normale supérieure; det var där hon träffade Jean-Paul Sartre som kom att bli hennes livskamrat. Deras filosofiska arv är tätt sammanflätade och de är huvudpersonerna i den existentialistiska idétraditionen som växte fram i Frankrike under 1900-talets mitt. Simone de Beauvoir är främst känd för att ha skrivit feminismens odödliga bibel Det andra könet, men hon skrev också andra filosofiska texter om främst etik och mänsklig frihet samt en mängd romaner som fått en bred läsekrets.
Den som vet lite om de Beauvoir och Sartre vet antagligen att de var uttalade socialister och frekvent besökte Sovjetunionen under 1960- och 70-talet. Men varför är en uttalad socialist med i Fria moderata studentförbundets Guruhandbok? För att förstå det måste vi skilja Beauvoir och Sartres filosofiska arv från deras politiska åsikter. Filosofiskt utforskade de den mänskliga friheten, politiskt var de färgade av tidsandan de levde i. Det finns bedömare som påstår att existentialismen, till sin natur, är inkompatibel med socialismen, såsom William Irwin i The Free Market Existentialist: Capitalism without Consumerism där han argumenterar för att existentialisterna borde varit libertarianer. Man behöver dock inte gå så långt som Irwin gör för att inse att dagens liberala rörelse har något att hämta i existentialismen, vilket följande redogörelse av de Beauvoirs idéer söker påvisa.
Vad var då existentialismen? Vi behöver kortfattat diskutera huvuddragen för att kunna gå vidare med att diskutera några av de Beauvoirs texter. Den klassiska formuleringen av grundidén formulerades av Sartre i sin föreläsning Existentialismen är en humanism (1946) där han sade att ”existensen föregår essensen”. Vad menade han med detta? Jo, att det inte finns någon grundläggande mänsklig essens annat än just att vi existerar. De viktiga filosofiska frågorna utgörs alltså inte av frågor om ”vad vi är” utan om ”vad det innebär att vara”. Vi människor är bara lager lagda ovanpå det faktum att vi existerar, lager som vi själva valt genom att agera i världen. Enligt existentialismen är vi fria att välja vilka vi är, och välja hur vi uppfattar verkligheten, men vi är inte fria att sluta vara fria, vi är dömda att välja så länge vi existerar. I många fall försöker vi dock dölja faktumet att vi är fria för oss själva då vi inte är beredda att axla det totala ansvaret över oss själva, vårt liv och vår lycka. Ett exempel på hur vi flyr från ansvaret är hur vi påtar oss roller, färdiga recept på handlingsmönster som berättar för oss hur vi ska agera i olika situationer istället för att agera autentiskt.
Friheten är bara ett verktyg som möjliggör denna enorma flora av valmöjligheter.
I essän Pyrrhus & Cineas (1944) utforskar Beauvoir friheten. I inledningen möter vi karaktärerna Pyrrhus, den grekiske krigsherren, och Cineas, rådgivaren och filosofen. Pyrrhus vill ge sig ut i krig men Cineas är skeptisk. Om Pyrrhus nu ändå tänkt sig att återvända hem efter kriget, varför ska han då resa bort? På detta sätt ställer de Beauvoir frågor om mänskligt agerande. Vi är ändliga varelser som kommer att upphöra att existera och ingenting vi gjort kommer att bevaras för evigt, så varför ska vi göra någonting över huvud taget? Om nu slutresultatet av Pyrrhus krig är att han återvänder hem, då kan han ju uppnå samma resultat genom att stanna hemma. Beauvoir håller inte med: enligt henne gör inte faktumet att vår existens är ändlig att den också är meningslös. Hon menar att Cineas bortser från att Pyrrhus agerar i en värld som han delar med andra. I den världen finns redan värderingar och mening skapade av andra människor. Genom vårt agerande väljer vi vilka av dessa värderingar och värden som ska fortsätta existera eller vilka nya som ska skapas, och efter oss kan andra människor fortsätta på våra projekt och därigenom låta våra handlingar fortsätta vara meningsfulla. Det är omöjligt för oss att agera åt andra och vi kan inte heller frånta dem deras frihet då den är en del av existensen. Allt vi gör påverkar dock andra och skapar de ramar som andra handlar inom. Sammantaget blir mellanmänsklig interaktion en form av maktkamp, där vi försöker få andra att dela våra värderingar och agera i vår anda. Dock menar Beauvoir att denna maktkamp måste präglas av tolerans, då det bara är vårt agerande som kan skapa mening i världen och då vi alla har samma förmåga att agera behöver vi behandla varandra som jämlikar. Det går helt enkelt inte att med tvång få en annan människa att värdera det som vi själva värderar. När vi inte visar denna tolerans för varandras frihet uppstår olika former av våld, ett misslyckande i samlevnaden. I liberala termer förordar Simone de Beauvoir en form av icke-aggressionsprincip, men grundar detta i den mänskliga existensen istället för i metafysiskt motiverad naturrätt. En beskrivning som har en större klangbotten i den moderna ateistiska världen.
För en tvetydighetens moral (1947) är Beauvoirs försök att formulera en etik utifrån existentialismen. Hon frågar sig vad begrepp som ansvar eller rätt och fel har för betydelse då all mening utgår från den egna existensen. Liksom många liberala tänkare förstår hon att människor värderar saker olika och försöker navigera i den subjektiva verkligheten. Hon menar dock att alla försök att på förhand avgöra vilken handling som är den rätta är ”att hemfalla åt en naiv abstraktion”. Att veta med säkerhet att de mål man söker uppnå med handlingen är åtråvärda är, enligt Beauvoir, ”det som skiljer en tyrann från en människa med god vilja”. De svar vi söker i livet är inte på förhand givna. Konsekventialism eller principer är alltså föga värt när vi står inför ett dilemma. Ändå nöjer hon sig inte med Dostojevskijs kända slutsats, ”om Gud inte existerade skulle vad som helst vara tillåtet”. Om Gud inte kan tillhandahålla gränslös förlåtelse är vi istället totalt ansvariga för våra handlingar och de Beauvoir söker efter någon form av vägledning i livets tvetydighet. Hon ser moralen som ett hantverk där vi bör bedöma varje given situation individuellt. Inget av alla svar som man kan komma fram till är rätt i sig, utan blir rätt genom att den som gör valet överväger sina mål, ställer dem mot varandra, och tar ett beslut. Beslutet i sig är inte omoraliskt, utan det omoraliska är att ta ett förhastat beslut, eller lura sig själv att man inte har något val. Liksom det är den individuella människan som ger mening till värden runt om sig, är det också den individuella människan som gör handlingar rätt eller fel. Likt Kant menar de Beauvoir att man bör betrakta varje människa som ett mål i sig, då det utan människan inte finns några mål att tala om, men olikt Kant menar hon att målet är nytt i varje ny situation och att inga imperativ kan vara till vår hjälp.
För att påvisa detta berättar de Beauvoir om en ung kvinna som i hjärtesorg försöker ta sitt liv med tabletter. Hon hittas av sina vänner som påkallar en läkare, vilket räddar hennes liv. Vännerna gjorde då ”rätt i att betrakta hennes handling som en tanklös handling och i att göra det möjligt för henne att förneka det eller att fritt göra om det”. Om hon sedan gör om det, efter att ha klargjort att hon noga övervägt situationen och kommit fram till att hon vill dö, så är det fel att rädda henne. Det är således situationen, och inte konsekvenserna, som avgör vilken handling som är den rätta. Det allmänna bästa är, för de Beauvoir, totaliteten av varje enskilds persons bästa och kan bara förverkligas genom de konkreta möjligheterna som möjliggörs. Utifrån detta landar hennes analys i några mycket liberala ställningstaganden, såsom när hon ”tar avstånd från paternalismen som tror sig ha gjort något för människan genom att förbjuda vissa möjligheter till frestelse när vad som behövdes var att ge skäl för att motstå dem”. Hon menar också, likt Hayek, att ”[p]olitiken […] gör rätt i att förneka godheten” och låta den enskilde själv besluta om vad som är gott.
Det går helt enkelt inte att med tvång få en annan människa att värdera det som vi själva värderar.
Det andra könet (1949), en fenomenologisk betraktelse över kvinnans villkor, är de Beauvoirs mest kända verk, i vilket hon frågar sig vad det innebär att vara kvinna. Hon skiljer på begreppen kvinna och hona då hon inte är ute efter att besvara frågan i någon biologisk bemärkelse. Oavsett om det finns någon väsentlig biologisk skillnad mellan könen eller inte så finns det skillnader mellan män och kvinnor i deras livssituationer och det är dessa hon undersöker. Hon är i detta fullt medveten om att hon skriver i en specifik tid och kontext och att det hon kommer fram till inte är några eviga sanningar utan kvinnans situation kan förändras. Frågan måste hur som helst besvaras genom att undersöka vad som skiljer kvinnan från mannen. Beauvoir menar att det är neutralt, eller positivt, att vara man medan det är negativt att vara kvinna. Exempelvis är mannen stark och rationell, medan kvinnan är svag och saknar rationalitet. En man behöver inte fråga sig vad som gör honom till man, medan Beauvoir måste skriva en 800 sidor lång bok för att närma sig vad det är att vara kvinna. Mannen är subjektet, medan kvinnan är ”den andra”, ett objekt. Men vad innebär det egentligen? Vi måste förstå vad Beauvoir menar med subjektet och ”den andra”.
Enligt de Beauvoir är subjektet något som uppstår då man ställer sig i motsats till andra medvetanden och gör sig själv till det väsentliga, något annat än ”den andre”. Det är inte ett konstant tillstånd utan en och samma människa är ibland ett subjekt och ibland ”den andre”. Du har säkert upplevt detta då du exempelvis blivit ignorerad i en grupp där alla andra känner varandra: för att i den situationen bli ett subjekt måste du anstränga dig för att visa dig väsentlig. När det gäller kvinnan talar vi dock om ”den andre” på gruppnivå. Individerna inom gruppen definieras av sin grupptillhörighet och inte av sina personliga egenskaper, de slutar vara subjekt. Andra marginaliserade grupper kan drömma om en gemensam frigörelse för hela gruppen, en egen stat där man inte är i minoritet eller en radikal omfördelning av resurser. Beauvoir menar att Kvinnogruppen är unik bland dessa grupper: kvinnor är inte i minoritet, och inte heller kan man peka på en specifik historisk period som skapat gruppen som till exempel situationen för svarta i USA. Kvinnan har till synes alltid varit den andre. Kvinnorna är inte heller ”ett vi” på samma sätt som andra grupper, deras samhörighet till ”sina” män är i regel mycket starkare än den till andra kvinnor. Därmed finns den kollektiva vägen till frihet inte tillgänglig för kvinnan, menar de Beauvoir.
Genom att bli ”den andre” till sin mans subjekt får kvinnan tillgång till flera åtråvärda saker såsom ett mål i livet, ekonomiska resurser, säkerhet och uppskattning för att hon är ”en god kvinna” som håller sig inom de av mannen definierade ramarna, men hon förlorar sig själv. Då hennes mål blir att leva för någon annan – mannen och senare barnen – slutar hon existera i någon autentisk mening utan existerar enbart i rollen som kvinna. Skulden för denna situation lägger Beauvoir delvis på mannen – det är han som tillhandahåller och definierar kvinnorollen samt fyller den med mening – men skulden delas också av kvinnan som frivilligt underkastar sig. Kvinnorollen är en flykt från det totala ansvaret över sig själv, ett sätt att slippa konfronteras med den existentiella ångesten som kommer då man behöver skapa mening på egen hand. Kvinnan väljer således att inte utöva sin frihet och bli ett subjekt. Hon avstår från att utöva det moraliska hantverket som beskrevs i För en tvetydighetens moral. Slutmålet handlar inte om kvinnlig lycka, utan om möjligheten att hävda sig genom sitt eget projekt och fullborda sig genom friheten.
Konsekventialism eller principer är alltså föga värt när vi står inför ett dilemma
En beskrivning av Beauvoirs betydelse kan inte bortse från hennes rent litterära gärning. I hennes romaner får man träda in i personer som försöker tackla existentiella frågor och hantera den mellanmänskliga maktkampen. När vi vistas i deras medvetande får vi bevittna det självbedrägeri som alla människor ägnar sig åt för att avsäga sig ansvar från första parkett. Vi kommer här att diskutera De oskiljaktiga (2020) som man kan dra tydliga liberala kopplingar från. Den skrevs 1954, men gavs ut först efter att Beauvoirs dotter återupptäckt den långt senare. Romanen handlar om Beauvoirs barndomsvän Zaza.
Zaza lever livet till fullo, har sin egen uppfattning om det mesta och vågar utmana flickrollen under det tidiga 1900-talet. Vid 15 års ålder förälskar hon sig i en pojke, och han älskar henne tillbaka. Zazas mor är dock inte nöjd, trots att pojken är från en rik familj. Hon förbjuder dem från att träffa varandra och pojkens far tar kort senare med honom till Sydamerika. Zaza straffas genom att sättas i konstant arbete. Hon tar hand om sina otaliga syskon, fejar på gården och skjutsar släktingar hit och dit. Hennes självständighet förtrycks i familjens kollektiv och de enda stunder hon får för sig själv är i bönen. Till slut hugger hon sig i foten med en yxa för att få slut på det ständiga arbetet och för att få vara ifred med sin vän, Simone, men det blir bara en kort respit. Snart sätts hon i arbete igen och stressas hon så mycket att hon blir sjuk och dör. Varför gick det som det gick? När Zazas mor själv var ung tvingades hon in i ett äktenskap av sin egen mor. Hon var länge djupt förtvivlad, men kom senare att finna sig i sin lott och började till och med älska sin påtvingade make. Hon internaliserade det påtvingade valet och gjorde det till sitt eget. Hon kastade bort sitt subjekt och ersatte det med kvinnorollen. Nu, en generation senare, kan hon inte förstå med vilken grymhet hon behandlar sin dotter. Inte ens efteråt inser familjen vad de gjort utan intalar sig att de “bara varit redskap i guds händer”. På det hela taget är romanen en studie i den mänskliga interaktionens maktkamp som de Beauvoir började diskutera redan i Pyrrhus och Cineas. Den påvisar det tragiska i situationer då människor som inte förstår friheten fått makt över de som gör det. De förstnämnda, som Zazas mor, har tvingats in i ett förmyndande system och ser inte längre hur de blir begränsade. De har fastnat, inte bara i sina vanor, utan också i sina tankemönster och får svårt att förstå att det finns alternativa sätt att leva. För de är det obegripligt att någon vill leva ett annat liv än det just de lever. För att bli frihetliga måste de först förstå att det finns ett oändligt antal sätt att leva på, och att bara individen kan besluta om vilket som är rätt. Friheten är bara ett verktyg som möjliggör denna enorma flora av valmöjligheter.
Genom att läsa Beauvoirs skönlitteratur inser man att enbart den enskilda människan har makten att göra sig själv nöjd med livet. Från detta kommer nästa insikt för oss liberaler, insikten att regleringar, riktade stöd och förbud inte bara är ineffektiva ingrepp på marknaden utan också statliga varianter av den livskvävning som Zaza utsattes för. Det liberala samhället är det enda som möjliggör autentiskt leverne.
Sammantaget var Simone de Beauvoir en egensinnig tänkare som utforskade den mänskliga existensen och friheten. Genom detta kom hon fram till en i grunden liberal livssyn utan att behöva göra metafysiska antaganden om människans naturliga rättigheter.
Rutger Brattström är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen.
Texten är baserad på ett kapitel i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok.