Kolonialismen har satt stora spår i litteraturen, inte minst i den franska. Under de senaste åren har en rad författare från den afrikanska kontinenten sprängt litteraturens gränser genom att både utmana västerlandet och en gammal och stelbent postkolonialism. Eric Luth tar avstamp i olika läsningar av Robinson Crusoe för en färd genom den samtida litteraturens uppgörelse med ‘den andre’.
Jag älskar när jag stöter på nya analyser av romaner som jag har läst dussintals gånger. Det påminner mig om litteraturens styrka, dess oförmåga att ställa sig in och acceptera faktum. En bra bok kan alltid erbjuda nya perspektiv, tvinga fram nya tankar.
För ett tiotal år sedan läste jag Franco Morettis The Bourgeois (2013), en litteraturvetenskaplig studie som var banbrytande på grund av dess kvantitativa metoder. Med datorns hjälp studerar Moretti borgerlighetens historia genom läsningar av romaner från Robinson Crusoe (1719) till Mörkrets hjärta (1899). Det finns mycket i den marxistiske professorns läsningar som jag inte håller med om, men man kan inte beskylla dem för att vara gängse. Nästan varje bok lyckas han (och datorn) läsa på nya sätt.
Slutsatsen av de kvantitativa, litterära analyserna är att borgerligheten under de knappt tvåhundra år som studien omfattar genomgick en stor förändring. Den var, och har kanske aldrig varit, något konstant. I Daniel Defoes tidiga roman var borgerligheten en äventyrlig upptäckar-klass som reste över världen, ”upptäckte” världsdelar och, i någon mån, intresserade sig för andra kulturer. Hos Joseph Conrad har det övergått till en viktorianskt kysk och moralisk borgerlighet som hellre sätter skygglappar för ögonen och vänder om när sanningen blir för jobbig. Marlow står inte ut med Kurtz ”ohyggliga” insikter utan flyr hals över huvud från den djupa djungeln.
Härom månaden blev jag återigen kullkastad av en ny Crusoe-läsning. Bakom analysen står den algeriske författaren Kamel Daoud, uppmärksammad på svenska för Fallet Meursault (en parafras på Albert Camus Främlingen). I november tilldelades han Goncourtpriset – frankofonins Nobelpris – för romanen Houris, namngiven efter de vackra, kyska jungfrur som rättrogna muslimska män tilldelas i paradiset. Som ofta när det gäller Daoud blev det politiskt kontroversiellt.
Men den kullkastande Crusoe-analysen återfinns i långessän Le Peintre dévorant la femme (2018). Essän ingår i en serie där uppburna franskspråkiga kulturpersonligheter får tillbringa en natt på ett museum. I gengäld ska de i essäform skildra sina upplevelser från museinatten. Leïla Slimani och Christophe Ono-Dit-Biot är andra kända franska författare som fullbordat samma projekt. Daoud skildrar i sin essä en natt på Picassomuséet i Paris samtidigt som utställningen ”Picasso 1932: erotiskt år” visas. Ur observationerna av konstverken, i många fall lättklädda eller nakna kvinnokroppar, växer vindlande betraktelser om erotikens plats i västerlandet (occidenten) respektive österlandet (orienten) fram.
”Nog är det århundradets plot twist”, utbrister Daoud efter att ha betraktat Picassos målning ”Les Baigneuses” (Baderskorna), en grupp kvinnor i badkläder på stranden. ”Det är inte längre Robinson som chockeras av Fredags nakenhet, utan Fredag som inte kan föreställa sig, godta Robinsons otroliga nakenhet.”
Daoud anspelar på scenen där den vite Crusoe överraskar en kannibalisk rit och räddar den svarte (och nakne) Fredag. Har Fredag en själ? Det vet inte Crusoe, men hur det nu än är med den saken har han en kropp och då går det ju inte an att vara naken. Fredag måste bekläs, nakenheten förolämpar Gud.
Men Daoud vänder på perspektivet. Nu är det västerlänningen som tar av sig kläderna och söker sig tillbaka till stranden där den dansar vilt, älskar allt och alla och suktar efter köttet. ”Västerlänningen?” citerar Daoud en Facebook-vän. ”Jag älskar honom och fascineras av honom. Men när han är hungrig är jag rädd för honom.”
Robinson Crusoe handlar såklart inte om en ung
jihadist som tvingar västerlandet att klä på sig.
För essän skapar Daoud en ung jihadist, Abdellah, som kan komma från Syrien eller Timbuktu eller Paris förorter men ser den västerländska konsten som ett hot och drömmer om att förstöra den. Eller åtminstone sätta slöja på den, som med Picassos nakna kvinnor. Enligt Daoud är arabvärlden besatt av sexualiteten, det är därför man måste tysta den, gömma undan den. Man får inte röra varandra, vara nära varandra, titta på varandra. Kvinnokroppen är farlig och behovet av kontroll akut. Fredag måste få kläder. Missionären kommer inte längre västerifrån för att omvända barbaren – den ‘andra’ – utan den ‘andra’ reser västerut för att missionera för Allah (menar Daoud). Utifrån Abdellahs ikonoklasm försöker Daoud teckna en ‘jihadismens estetik’ (som jag har alldeles för lite utrymme för att gå in på här).
Robinson Crusoe handlar såklart inte om en ung jihadist som tvingar västerlandet att klä på sig. Men Kamel Daoud är en av många afrikanska författare just nu som ifrågasätter gängse analyser och vidgar förståelsen av världen. Den postkoloniala litteraturen, häromåret nobelprisad genom Abdulrazak Gurnah, har gjort mycket för att spränga litteraturens ramar och släppa in nya röster i världslitteraturen. Men Edward Saïds binära uppdelning mellan väst och ‘den andre’ kan också bli reducerande, det finns en gräns för hur mycket den kan rucka på vår världsbild.
Författare som Daoud och exempelvis senegalesiske Mohamed Mbougar Sarr visar en ny väg framåt. De vägrar att låta sig reduceras till ‘den andre’, och tar världen med storm. I Mbougar Sarrs roman, med den otympliga svenska titeln Fördolt är minnet av människan, är utgångspunkten en bortglömd roman från Mali men snart reser huvudpersonen och berättaren mellan Amsterdam och Buenos Aires och Senegal i en thrillerartad jakt på en försvunnen författare (som visar sig hänga på kafé med bland andra Witold Gombrowicz). I Fallet Meursault ger Daoud förvisso röst åt den stumme araben i Camus Främlingen men vidgar samtidigt både den europeiska och den arabiska litteraturen och tvingar oss européer att begrunda bilden av oss själva.
Samtida litteraturvetenskaplig forskning har visat hur stor påverkan sydamerikansk litteratur (i synnerhet Jorge Luis Borges och Gabriel García Márquez) haft på den samtida europeiska litteraturen (och att den ständigt utvecklats i växelverkan med berättelser från resten av världen). Den samtida europeiska romanen hade inte varit vad den är i dag om det inte vore för Fiktioner eller Hundra år av ensamhet.
Vad som händer med Daoud och Mbougar Sarr får framtiden utvisa. Jag skulle bli förvånad om inte Svenska Akademien en dag utropar den unge senegalesens namn i Börshuset. Fortsätter Nord- och Västafrika att pumpa ur sig så banbrytande författare som de senaste åren är det nog heller inte omöjligt att framtida litteraturvetare en dag pekar på hur den europeiska litteraturen förändrades när postkolonialismen övergick till afrikansk kosmopolitism. Och hur nytolkningar av Defoe, Camus eller vem det vara månde tvingade oss att omtolka vad det innebär att vara inte bara europé eller afrikan utan i grund och botten vad det innebär att vara människa.
Eric Luth har en fil. mag. i litteraturvetenskap och är chefredaktör för Liberal Debatt.