När jag sa till mina kursare i Uppsala att jag var prästkandidat för Göteborgs stift möttes jag av bekymrade blickar och försiktigt höjda ögonbryn. “Jag är inte mot kvinnliga präster”, sa jag ofta, utan att de frågade.
Först 1992 vigdes kvinnor i Göteborgs stift – 34 år efter den nationella öppningen.
När jag tänker på ordet präst föreställer jag mig dock en kvinna. Min mamma, pastor, och faster, präst, har alltid varit självklara modeller för vad en präst är. Den präst jag oftast hör av mig till är min före detta praktikhandledare Maria, numera församlingsherde i Göteborgs domkyrka. Samma plats där min faster var bland de två första kvinnorna att vigas av en stiftets egen biskop. Ett ämbete hon idag innehar.
Den tidens strider är dagens självklarheter, men vägen hit var allt annat än självklar.
1958 tilläts kvinnor vigas i Svenska kyrkan, och i samband med detta beslutade Göteborgs stifts då sittande biskop Bo Giertz att författa den skrift som kom att cementera stiftet som kvinnoprästmotståndets högborg: De 17 punkterna.
I punkt efter punkt formulerade han olika förhållningssätt för hur kvinnliga präster skulle motverkas av såväl den gemene gudtjänstdeltagaren som makthavaren. Giertz efterträdare, Bertil Gärtner, var en anhängare av samma princip. Han bildade Den Fria Synoden, vars ändamål var att skapa en plats för de manliga präster som inte ville vigas av eller arbeta under en kvinnlig biskop. Ett safe space för män som inte gillade kvinnor, alltså.
Jag imponeras av de första kvinnliga prästerna, allra särskilt de i Göteborgs stift. Som trots detta uppenbara motstånd följde sitt kall. Som stod emot och stod ut.
Idag är majoriteten av präster i Svenska kyrkan kvinnor. Dagens kvinnliga präststudenter vet sin historia, men förstår samtidigt att de inte är bakbundna av den. Antalet stift som inte haft en kvinnlig biskop minskar successivt.
När jag pratat med präster, manliga såväl kvinnliga, konservativa såväl progressiva, om hur det var och vad de minns av stridstiderna är det ofta en sak de framhåller: de aldrig vill uppleva det igen. Inte bara frågan i sig, utan framförallt debatten kring den. Den slet upp hela kyrkan i två bitar, och som än idag har satt sina spår.
Frågan som ersatt den så kallade ämbetsfrågan är frågan om samkönade vigslar. En debatt som sittande kyrkoherde i Mölndal, Carl Sjögren, påtalar kan sätta kyrkan i samma uppslitande polemik igen. Då var det de konservativa unga männen som satte dit liberaler. Nu oroar sig Carl att det omvända kan komma att ske. Hämnd, istället för barmhärtighet.
Jag känner mig lugn. De som idag leder det stift som en gång var högborgen för Svenska kyrkans mest uppslitande strid slipar inte några stridsyxor. De planterar olivträd, försöker söka förståelse och samtal. Istället för konflikt och oheliga synoder.
Jakob Norrhall är prästkandidat