Sedan covidpandemin och Ukrainakriget har klimat- och miljöpolitiken hamnat i skymundan. Detta har till stor del varit bra, i och med att det gav oss möjligheten att slopa de mest överdrivna omställningskraven samtidigt som vi fortsätter att forska och utveckla grön teknik. Trots detta börjar algblomning och varma somrar kännas som varningstecken för en annalkande katastrof.
Det finns dock miljö- och klimatfrågor som aldrig varit riktigt populära. Givetvis är det förståeligt att det finns ett stort engagemang för att rädda isbjörnen som klamrar sig fast vid ett litet isflak omgivet av vatten. Han är ju söt och ser ju ledsen och strandsatt ut! Men ingen bryr sig om vad som potentiellt kan vara den viktigaste frågan i miljödebatten: insekternas försvinnande.
Det finns runt en miljon kända insektsarter, medan miljontals arter fortfarande antas vara oupptäckta. Alltså finns det fortfarande gott om möjligheter till upptäckter om du blir entomolog, det vill säga insektsforskare. Dessa många arter utgör uppskattningsvis 10 kvintiljoner (10 000 000 000 000 000 000) individer. Det är en siffra som är svår att ta in, om inte helt omöjlig.
Men siffran är högst verklig, och dessa djur är med stor sannolikhet bland de viktigaste för ekosystemen. Samtidigt har de nu börjat försvinna. Det började med anekdotiska belägg. Personer beskrev hur de inte längre hörde lika mycket smatter när de körde och hur motorhuven för 10–20 år sedan täcktes av krossade exoskelett.
Det kanske känns lite skönt att slippa torka bort de slemmiga små explosionerna från fönsterrutorna. Men samtidigt vittnar detta om en av de mest skrämmande utvecklingarna, som nu börjat kläs i siffror.
Årligen dör i genomsnitt 1,5 procent av alla insekter i världen, på grund av mänsklig påverkan, och uppemot 8 procent hos några av de vanligaste arterna.
Klimatförändringar, bekämpningsmedel och urban utbredning
samverkar för att förstöra krypens habitat.
Denna massdöd hade nästan kunnat vara tolerabel om de djur som dog alla hade varit parasiter, små obetydliga djur som lever på andras bekostnad. Men så är inte fallet. Pollinerande arter som humlor och bin minskar kraftigt, vilket långsamt kommer att påverka antalet växter i världen. Grönsaker, nötter och andra växter skulle dö ut. Långsamt skulle världen bli död som i The Road av Cormac McCarthy. Hungersnöden skulle sprida sig samtidigt som världsekonomin skulle tyna bort. Det skulle bli en tom värld där endast det döda gräset rasslar likt tidningspapper i vinden.
Men vad orsakar detta problem? Det är en blandning av olika faktorer. Klimatförändringar, bekämpningsmedel och urban utbredning samverkar för att förstöra krypens habitat. Detta är dock ett dilemma, för det är inte som om vi bara kan begränsa all utveckling för att främja insekterna. Att fortsätta använda kolkraft och gamla förbränningsmotorer skulle bara göra saken värre, men det är inte heller som att vindkraft och futtig solkraft kommer att rädda alla. Särskilt inte när varje vindkraftverk kan döda uppemot hundratusentals insekter i månaden. Svaret måste vara innovation. Det är det enda som tagit oss ur tidigare knipor; stagnation har aldrig räddat en civilisation. Men till dess att detta kan ske behöver vi förändra vår politiska kultur och vårt förhållningssätt till naturen för att främja insektsvänliga områden.
Det kommer att vara markägare som räddar djuren. Staten har sällan lyckats främja skogsmiljöer som inte enbart har blivit till oskötta monokulturer. Det är små markägare som kan se till att blommor, träd och bin kan tas om hand. Därför kan det vara bra att minska skattetrycket på småskaligt jordbruk som väljer att inte använda för mycket bekämpningsmedel. Detta är dessutom bra för civilförsvaret om vi blir attackerade, att ha stort och småskaligt jordbruk som kan livnära svenskarna under en kris.
Vidare kan vi nedmontera vindkraftverken som dödar flera miljarder insekter om året. Kärnkraften skulle vara mycket bättre för dessa ekosystem. Vad som behövs är helt enkelt ett miljökonservativt attitydskifte för att främja idén om marknadsinnovation, samtidigt som man räddar det lokala ekosystemet. Det är svårt att säga om detta kommer att vara nog. Men alla sunda samhällsprojekt börjar med att man krattar löven från sin egen uppfart.
En sista uppmaning riktas dessutom till de högermänniskor som rynkar på ögonbrynen varje gång klimatet eller miljön kommer på tal. Det är mycket bättre att slå vakt om värdet av det gröna än att låta frågan erövras av den tafatta skaran på andra sidan den politiska kammaren. För en dag kan det bli så att de unga inte hör gräshopporna spela längre. Och om mänskligheten låter det ske utan motstånd, ja då förtjänar vi det gråa, apokalyptiska ödet som insektsdöden obönhörligen för med sig.
Markus Linder är redaktör för Svensk Linje.