Staters medverkan på sociala medier blir allt mer vanligt, även när det gäller krigsdiplomati. Men kan verkligen diplomatins finkänslighet gå hand i hand med strävan att skapa lättillgängligt viralt content.
Den 13 november 2023 lade det israeliska representationskontot ut följande bild på X:
En leende soldat i full uniform står i ett utbombat landskap. Marken har förvandlats till sand och i bakgrunden syns sargade byggnader. Soldaten heter Yoav Atzmoni och befinner sig i Gaza. I händerna håller han en Prideflagga med texten In the name of love.
Kontot hävdar att Atzmoni, som är ”en del av HBTQ+-gemenskapen”, vill ”sända ett hoppfullt budskap till Gazas befolkning som är förtryckta under Hamas”. Hans intention är att ”hissa den första Prideflaggan i Gaza som en maning till fred och frihet”.
Man kan lugnt säga att budskapet inte gick hem i stugorna.
Rent intellektuellt förstår man vad det israeliska utrikesdepartementet försökte åstadkomma. Budskapet riktar sig mot den fria världen, där tolerans mot HBTQ-personer inte bara råder i sig utan används som ett verktyg för att signalera vissa värderingar på den internationella arenan. Ett diplomatiskt verktyg, helt enkelt. Inlägget syftar därför till att signalera att Israel är en del av samma värdegemenskap och därför är den moraliskt korrekta sidan att stödja i kriget.
Rent emotionellt ser man bara ett krigsbrott.
Bombade, trasiga huskroppar. En gång var de någons hem. In the name of love.
Israels fiende på det digitala slagfältet är Bianca Ingrosso.
I den digitala diplomatins guldålder är det första känslointrycket avgörande. De flesta kommer varken att reflektera över Atzmonis personliga budskap eller hans regerings diplomatiska intentioner. De ser en bild i ett flöde. Känsla. Boom. Nästa. Staters content på sociala medier följer ju samma logik som allt annat. Det ska till mycket för att vi ska stanna upp i scrollandet och fundera över vad vi ser. Därför måste budskapet sticka ut, om än så krävs allt radikalare element. Valutan är uppmärksamhet och marknaden är hård. Israels fiende på det digitala slagfältet är Bianca Ingrosso.
Strax efter att Gazakriget bröt ut fattade Israel ett unikt beslut. Man beslöt sig för att publicera grafiskt material från 7 oktober i offentliga sociala kanaler. Tidigare har man avstått för att göra det, med hänvisning till respekt för offren och deras familjer. Men nu var läget annorlunda. 7 oktober sågs som en existentiell attack och kriget som följde likaså. Samtidigt hade såväl Hamas som övriga pro-palestinska krafter varit duktiga på att använda sociala medier för att driva sin sak, inte minst bland unga.
Att förskräcka och chockera internetanvändarna var en smart strategi. Det mesta som pumpades ut blev viralt. En soldat kliver över människokroppar på hög på en utomhusbar, medan han ropar “finns det några överlevare?”. En bebis som bränts ihjäl levande. Och allmänheten fick nu bekanta sig med hur det ser ut när en handgranat slängts in i ett skyddsrum fullt av människor.
För 15 år sedan ansåg många att sociala medier var en fluga, i alla fall om man tillhörde de mer konservativa samhällsinstitutionerna som ju det offentliga är. Trendbrottet kom omkring arabiska våren 2011, när nätverken började ses som ett sätt att främja demokrati, frihet och deliberativa samtal. Optimismen flödade och den ena staten efter den andra började skaffa sig social media managers. Twitter hade redan innan börjat bli en viktig informationskälla för journalister och diplomater i områden där nyhetsrapporteringen av olika skäl var knapphändig eller ofri. Ett exempel var det iranska presidentvalet 2009, då aktivister och journalister direkt kunde twittra vad som pågick i landet, vilket internationell media sedan snappade upp och rapporterade om.
Digital diplomati är en form av offentlig diplomati (på engelska public diplomacy). Till skillnad från den ”traditionella” sortens diplomati, som riktar sig mot det andra landets eliter och som oftast sker bakom lyckta dörrar, bjuder offentlig diplomati vanliga medborgare till att skapa sig positiva känslor av det egna landets utrikespolitik. Twittrande (eller tiktokande) presidenter och diplomater är därmed ett naturligt steg i takt med tidsandan.
Problemet är bara att internets natur är komplicerad. Allt som läggs ut, oavsett kanal eller forum, kommer att tillhöra användarna. Vare sig man vill det eller inte. Bilder får egna liv, budskap förvrängs, och kontexter går förlorade. Det måste inte ens handla om illvilliga statliga aktörer som ägnar sig åt desinformation. Det är bara så internet fungerar.
En annan aspekt är den enorma mängden innehåll, i synnerhet i dagens sociala medier. Kampen om användarnas uppmärksamhet hårdnar. Den som vill tränga sig igenom måste vara innovativ, radikal – och dessutom ha algoritmgudarna med sig. Den som inte klarar av att uppfylla dessa kriterier kommer hjälplöst drunkna i flödet.
Innovativ och radikal. Det låter ju inte särskilt offentlig sektor-aktigt. Så vad händer när staten ändå blir en content creator? Eller snarare, vad händer när staten lyckas skapa viralt content?
I de tamaste fallen blir det cringe. Vi minns med fasa Ulf Kristerssons märkliga videohälsning till Frankrikes president Emmanuel Macron inför dennes statsbesök förra vintern, där statsministern bland annat upplyste om att ”In Sweden finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och att ”we have a very important thing called fika”. Klippet trängde förvisso igenom bruset, men knappast av goda skäl. Lyckligtvis har Sverige och Frankrike i övrigt bra diplomatiska relationer.
Diplomatins natur är redan i sig finkänslig, där något så smått som en slipsnål eller färgen på en blus kan skicka politiska signaler.
I kris och krig blir allt detta svårare. Diplomatins natur är redan i sig finkänslig, där något så smått som en slipsnål eller färgen på en blus kan skicka politiska signaler. Om man utgår ifrån det vi tidigare fastställt om internets natur borde dessa två inte kunna gå hand i hand, i synnerhet vad gäller krigsdiplomati. Det där finliret blir svårt när man behöver pumpa ut innehåll som har potential att bli viralt.
Har man tur kan ens sak gynnas väl. Israels val att lägga upp grafiskt innehåll från Hamas massaker var ett genidrag. Sympatin som innehållet inbringade har räckt långt för att försvara krigföringen i Gaza. Men priset för misslyckad digital diplomati kan bli högt. Mattbombningar i kärlekens namn får kommentarsfält att koka.
Margareta Barabash är redaktionsmedlem i Svensk Linje