Art Deco-skyskrapor, glänsande bilar, lyxiga hotell, och ett glittrande societetsliv; allt som taget ur en Fitzgerald-roman. En gång var Detroit kallat Mellanvästerns Paris. Men de senaste decennierna har staden symboliserat Trump-kampanjens retorik om ett paradis som en gång fanns men gått förlorat. Arvid Bertilsson skriver Detroits historia.
På Michigan Avenue i Detroit ligger Michigan Central Station. Byggnaden står, likt sina många grannar, som ett minne av Mellanvästerns maskinålder och det livliga myller som då präglade Amerikas mytomspunna motorstad. Ännu lever de som minns när tågen gick, och fortsatte förbi de jättelika rökplymerna som bolmade ut från bilfabrikerna vid Detroitfloden. De som minns berättar med glädje om renässansstaden som den en gång var, och med vemod om hur den blev. År 1988 stängde Michigan Central Station, för att under de efterföljande åren förfalla i rost och övergivenhet. Stadens invånare utvandrade, och dess företag likaså. Under en lång tid har namnet Detroit varit synonymt med en stad i fördärv, som sedan länge förlorat sin forna glans i utbrett våld, fattigdom och sorg.
Detroit, vars namn härstammar från det franska namnet på sundet som binder två av Mellanvästerns stora sjöar, grundades 1701 av den franska militären och handelsmannen Antoine de la Mothe Cadillac. Under många år var Detroit ett nybyggarsamhälle, som sakteligen ökade i befolkningsmängd och storlek. Dess strategiska position vid Detroitfloden inbjöd till handel, särskilt vad gällde trä och skepp och järnväg. Många bosättare sökte sin lycka där, och i slutet av 1800-talet etablerades den bilindustri som senare skulle sätta Detroit på kartan. Ford, General Motors och Chrysler bildade tillsammans The Big Three. Många afroamerikaner från den amerikanska södern sökte jobb i staden, vilket ledde till en stor befolkningsökning, men också sociala spänningar. Denna period av välstånd, som sträckte sig fram till mitten av 1900-talet, var Detroits guldålder, och det ska ha varit en syn att beskåda. Vid den tiden kallades staden för Mellanvästerns Paris. Överdådiga Art Deco-skyskrapor, glänsande bilar, lyxiga hotell, och ett glittrande societetsliv; det måste ha varit som taget ur en Fitzgerald-novell, komplett med all dess elegans och det dolda mörkret som lurar bakom den storslagna framgången.
Under denna tid blev Detroit även en av världens främsta musikstäder, inte minst tack vare Grinnell Brothers Piano Company, vars pianon blev mycket populära. Genom att tillverka instrumenten lokalt i Detroit och dra nytta av stadens välutvecklade industriella infrastruktur, kunde företaget hålla nere transportkostnaderna. Detta gjorde det möjligt för stadens köpstarka medel- och arbetarklass att utrusta sina hem med pianon, vilket gjorde musiken för många till en självklar del av både hemmalivet och barnens utbildning. Motown Records, ett legendariskt skivbolag från denna tid, sammanförde genom sina artister en vackert bitterljuv klangfärg som förtrollar än idag.
Sedan kom de hårda tiderna. Som en följd av ökande konkurrens från utländska biltillverkare började Detroit sakta tappa momentum. Avindustrialiseringen slog hårt mot invånarna, och många fabriker stängdes eller flyttades utomlands. Detta ledde till ökande arbetslöshet, medelklassens uttåg och därigenom en kraftigt minskad skattekraft. Den afroamerikanska minoriteten i staden upplevde diskriminering och bostadskriser. De ökända 12th Street Riots bröt ut 1967 när en populär och olicensierad krog som bevistades av afroamerikaner utsattes för en razzia av en huvudsakligen vit polisstyrka. Upploppen var bland de blodigaste i USA:s historia, och resulterade i dödsfall, förstörelse av gator, företagslokaler och bostäder. Detroits nedgång avtog inte under de följande årtiondena, och staden kämpade under en lång tid med hög kriminalitet, politisk korruption, ett minskande befolkningsantal och en ekonomisk stagnation. År 2013 ansökte staden om konkurs – den största kommunala konkursen i USA:s historia.
Många år har gått sedan Detroits guldålder, och nu kämpar både Donald Trump och Kamala Harris om vågmästarstaten Michigan. Den radikala högern i USA kritiserar den globala världsordningen, och Trump har vid åtskilliga tillfällen lovat att införa skyhöga tullar på importerade bilar (jämte många andra varor). Som alltid när ett en gång rikt samhälle ställs inför hårda tider får kapitalismens motståndare luft i lungorna. Detroits situation kallas i tidningen Vice ett bevis på ”den amerikanska kapitalismens grymhet”. Richard Wolff, amerikansk professor i ekonomi och en man som bär sina marxistiska åsikter med oklädsam stolthet, har kallat Detroits misslyckande för ett ”distinktivt kapitalistiskt misslyckande”. Förtroendet för den fria och globala handeln vittrar inte bara i den amerikanska politikens ytterkanter. Genom lagstiftningspaket Inflation Reduction Act har demokraterna befäst Trumps protektionistiska handelspolitik. USA är redo att sluta sig och hålla sig till sitt hörn av världen – det är så städer som Detroit ska räddas.
Historiska guldåldrar uppstod ur unika kontexter och
omständigheter som är omöjliga att duplicera.
Vilken opinionsmässigt framgångar protektionism, isolationism och statism än skördar, är den en knapp belöning jämfört med deras oundvikliga pris – fattigdom. Inte heller är deras vilseledande lockelse en ny företeelse. Den stämning som länge har legat över Detroit, en längtan efter en svunnen guldålder, har spridit sig. Det är inte utan anledning som Trump har anammat sitt ökända valspråk på nytt.
Och visst är det sorgligt att se någonting vackert vissna. Men politiska rörelser som försöker återuppliva ett förlorat förflutet är dömda att misslyckas. Motgångar och framgångssagor, guldåldrar och depressioner, helt oaktat det faktum att de sällan är så ensidigt vackra eller enskilt utsiktslösa som de senare framstår, är en del av den faktiska ordningens ofrånkomliga logik. Tiden är en oskiljaktig del av alla sociala, ekonomiska och teknologiska utvecklingar. Historiska guldåldrar uppstod ur unika kontexter och omständigheter som är omöjliga att duplicera. Inte ens i Amerika kan oljade tungor kuva den sanningen. Politik kan endast anpassas till verklighetens förutsättningar och hantera dem på bästa sätt – eller misslyckas med det.
I Detroit har det redan börjat ljusna. Staden har påbörjat en långsam återhämtning. Företag, banker och privatpersoner har sett stadens möjligheter och investerat i stadsförnyelse och restaurering av fastigheter i Downtown och Midtown. Detroits ekonomi har diversifierats, och staden har blivit ett tillhåll för företag och startups inom teknik- och läkemedelssektorn. Dessutom har en upprustning av dess redan existerande bilindustri ägt rum, och både elbilar och självkörande bilar produceras nu i de icke-så tomma bilfabrikerna i staden.
Kriminaliteten har störtdykt. Michigan Central Station, länge förfallen i rost och övergivenhet, har köpts upp av Ford Motors, renoverats och öppnat igen, nu som ett innovationscenter och samlingspunkt för stadens gryende näringsliv. Och fastän Detroit har förändrats sedan sin storhetstid, och aldrig igen kommer bli som den varit, finns framtidens hopp där för de som letar efter den: den ofrånkomliga sanningen att inte ens nedgång varar för evigt.
Arvid Bertilsson är ordförande emeritus i Geijerska studentföreningen.
