Ryssland är ett enormt land vars yta täcker över 17 000 000 km² och sträcker sig från Kaukasusbergen till Kamtjatkahalvön. Marcus Björk skriver om dynamiken mellan federationens periferi och centrum.
Winston Churchill sa en gång om Ryssland att landet är ”en rebus insvept i ett mysterium inne i en gåta”. Han hade nog inte helt fel i sin observation om svårigheten för en västeuropeé att faktiskt förstå det ryska samhället och hur det i vissa aspekter kan vara så kulturellt likt västeuropa för att i andra avseenden vara avgrundsdjupt väsenskilt.
Hur kan Moskva och Sankt Petersburg i mångt och mycket kännas som moderna västerländska städer, varifrån nästan en miljon mestadels högutbildade flytt sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, samtidigt som tiotusentals nordkoreaner arbetar under slavliknande förhållanden i Sibirien? Just för att Ryssland är ett land av klass och hierarki – på ett helt annat sätt än i Sverige.
Ekonomi-geografen Natalja Zubarevitj har tagit sig an att förklara detta och har gjort sig känd som upphovskvinnan till begreppet “de fyra Ryssland”. En modell för att förstå landet som tar sin utgångspunkt i en uppdelning mellan storstäderna, de mellanstora industristäder, landsbygdens skuggekonomi och klansamhällena i syd och öst. Hon menar att dessa har så olika ekonomiska och sociala förutsättningar att de mer eller mindre kan betraktas som om de vore fyra olika länder.
I Zubarevitjs modell samlar det så kallade Ryssland-1, Moskva och övriga städer med över en miljon invånare – med några få undantag som exempelvis Omsk, Volgograd och Perm. I dessa städer bor ungefär 21 procent av Rysslands totala befolkning, med god tillgång till arbetstillfällen, kultur och internet. Det är också här den största koncentrationen av de som kategoriseras som medelklass finns.
I Ryssland-2 bor ungefär en fjärdedel av den ryska befolkningen i industristäder, med invånarantal på mellan 20 och 250 tusen. Kategorin inkluderar även några större städer som exempelvis Toljatti och Tjerepovets, till följd av deras utpräglade industriella karaktär. Det är inte ovanligt att dessa städer är bruksorter med en dominerande näring som anlades under sovjettiden. Ett klassiskt exempel är Toljatti (strax under 700 000 invånare), som ofta kallas för “Rysslands motorstad”. Det var här man (i samarbete med italienska Fiat) förlade huvudparten av det nystartade företaget VAZ biltillverkning 1966. Hela staden byggdes upp från grunden efter att den historiska orten översvämmats i och med färdigställandet av ett närliggande vattenkraftverk 1957. VAZ-fabriken anställde så sent som 2004 uppemot 120 000 av stadens invånare, vilket sedan dess minskat kraftigt till följd av automatiseringar. Det är inte svårt att dra paralleller till utvecklingen i USA:s motorstad Detroit. I Ryssland-2 är de flesta lågutbildade och anställda inom industrin. De lever, med Zubarevitjs ord, fortfarande i all väsentlighet en “sovjetisk livsstil”.
Befolkningen är ofta fattig, åldrande och krympande.
Störst antal ryssar bor däremot i det som kallas Ryssland-3 – över en tredjedel av den totala befolkningen. Detta “hjärtland” utgörs av små byar och städer med färre än 20 000 invånare. Befolkningen är ofta fattig, åldrande och krympande. Ekonomin är till största delen svart och centralmakten har väldigt få skattekronor att hämta. Stora delar av Ryssland-3 är också beroende av och hankar sig fram på värdeöverföringar från Ryssland-1 och 2.
Ryssland-4 är geografiskt koncentrerat till norra Kaukasien och Sibirien. Dessa områden är ekonomiskt outvecklade och domineras av etniska minoriteter. Dessa minoriteter lever fortfarande till stor del i patriarkala och klanbaserade sociala strukturer, där religion spelar en viktig roll. De uppgår till ungefär sex procent av den ryska befolkningen och är ofta beroende av federala bidrag.
De fyra Ryssland är så olika varandra ekonomiskt och socialt att de egentligen inte har mycket mer gemensamt än Moskva och den federala staten. Detta skapar en center-periferi-struktur där centern, i form av Moskva, får en stärkt agens till följd av en splittrad periferi. Den säregna strukturen skapar också en form av intern logik som ibland kan upplevas som motsägelsefullt.
Ett exempel på detta var de stora protesterna som ägde rum i Ryssland 2011-2013, som vissa betraktade som en rysk “arabisk vår”. Dessa demonstrationer skedde dock till största del bara i Moskva och andra miljonstäder. Då det endast rörde sig om protester i Ryssland-1 blev det ett högst hanterbart problem för Kreml, som enkelt kunde mobilisera ordningsmakten och gripa demonstranterna. Dessa var ofta högutbildade och med mycket att förlora. På så sätt kunde regimen kosta på sig att “ignorera eliten”, då det inte fanns så stora risker för att protesterna skulle spilla över i övriga Ryssland.
Desto viktigare för Kreml är stabiliteten i det befolkningsmässigt större Ryssland-2. I industristäderna är hushållen ofta beroende av en eller två arbetsgivare, ofta statligt anknyta, och lokala kriser kan därför snabbt bli politiskt farliga för regimen. Detta då hushållen, till skillnad från i Ryssland-1, ofta saknar den ekonomiska och sociala motståndskraft som krävs för att rida ut kriser. Människor som inte längre kan sätta mat på bordet för att den lokala industrin har lagt ner är ett betydligt större hot mot regimen än högutbildade Moskvabor som kräver större politiskt inflytande.
Då bara två av fyra Ryssland verkligen har politisk agens – och bara ett egentligen är intresserad av förändring – har de oppositionella i landet en stor utmaning framför sig. Så länge det konservativa Ryssland-2 hålls om ryggen av Putins regim fungerar den som motvikt till det politiskt agendasättande Ryssland-1. Hoppet ligger i om stora delar av Ryssland-2 också börjar tvivla på regimens förmåga att administrera Ryssland. Då skulle Putin ha nästan två tredjedelar av befolkningen mot sig, ett betydligt mer potent hot.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har centralmakten rekryterat oproportionerligt många soldater från periferin i Ryssland tre och fyra, med löften om stora ekonomiska ersättningar. En fortsättning på det klassiska maktförhållandet mellan centrum och periferi, där 21 procent har privilegiet att förena, muta och mobilisera resten. Frågan är vilken betydelse den nya möjligheten till klassresor som kriget fört med sig får för den sociala dynamiken i Ryssland. Förmodligen högst begränsat i det rigida klassamhället Ryssland är.
Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion.