En liten vitblond flicka, svartklädd i ett hav av lika sombert klädda vuxna, ser mig. Affischen föder ett behov av att se filmen, Tysklands shortlistade men i slutändan inte nominerade bidrag till Oscarsgalan, som av oklar anledning fått den engelska titeln – Sound of Falling – i stället för en faktisk svensk titel mer nära det tyska originalet In die Sonne schauen, ungefär “blicka mot solen”.
Handlingen kretsar kring fyra flickor ur olika generationer på samma plats, en kringbyggd gård i en slags tysk bullerbyidyll med smutsig byk som under 1900-talets gång ligger i Tyskland, Nazityskland, DDR och slutligen det återförenade Tyskland. Våldet, ofta sexuellt, är ständigt närvarande. Det känns lite som de mörkaste delarna av Mare Kandres författarskap, där flickskapet kunde framstå som ett litet helvete. Stämningen är lynchiansk, men sprungen ur ett europeiskt urmörker snarare än ett amerikanskt.
Flickornas ibland klaustrofobiskt lilla värld känns hemsökt, av trauman som orsakas både av den närmaste familjen och världshändelser som tränger sig på. Kanske hemsökt av tittarens blick, som får komma så skrämmande nära och ibland möts av filmgestalternas blickar, som om de betraktade oss tillbaka.
Filmen är dessutom stark som en rent audiovisuell upplevelse. Bilder stannar kvar. Av skänken med fotografier av bortgångna familjemedlemmar poserade efter sin död, som förundrar vitblonda Alma, särskilt den avlidna flickan som ser ut precis som henne själv. Av Angelika som hittar ett dött rådjurskid på fältet, och lägger sig i fosterställning bredvid, när tittaren ser skördetröskan närma sig. Anna von Hauswolffs låt Strangers ekar i öronen när man går från biografen.
“Det här var inte en film som vi letade efter. Den liksom kom till oss,” sa regissören Mascha Schilinski när hon intervjuades om filmen i DN, och visst besitter filmen en slags kraft som gör det svårt att tänka sig dess tillkomst på något annat sätt. På pappret är det likt annat man sett tidigare, talande är att Schilinski gärna talar om hur trauman sätter sig i kroppen, men när det kommer till liv på bioduken är mina ögon uppspärrade, som vore de en döds uppsydda ögon redo för en close-up.
av kulturredaktör Mimmie Björnsdotter Grönkvist