Ideologier och idétraditioner har positiva och negativa aspekter som kan vara svåra för de egna anhängarna att identifiera. Därför tar Carl Eos i denna text rollen som extern konsult för att identifiera hur en liberal hjälte är beskaffad.
Man blir ombedd att utse en hjälte på fel sida av staketet. Det är ett litet experiment i civilitet, eller möjligen i exhibitionism. Läsaren väntar sig ett namn, en byst, någon som kan bäras i procession. Jag lämnar namnen där de hör hemma, i partiprogram och i begravningstal. Hjältar är sällan partiledare. De är ännu mer sällan de som just nu kallar sig liberaler.

Liberalismen i Sverige har två kroppar. Den ena är den liberala hjälten. Den andra är prussiluskan. De delar ordförråd men inte moral. Båda talar om frihet, tolerans och individens okränkbarhet. Den ena menar det. Den andra använder orden som desinfektionsmedel. Det är därför de så sällan känner igen varandra, trots att de går på samma möten och undertecknar samma upprop.
Den liberala hjälten tror på personlig frihet som praktik, inte som varumärke. Hon utgår från att människor får tänka fel, leva snett, älska olämpligt och säga det som inte passar i rummet. Hon släpper in andras tankar och beteenden inte därför att hon finner dem sanna eller vackra, utan därför att hon inte har utsett sig själv till slutinstans. Det är en nästan skandalös hållning i ett land där varje åsikt förväntas bära med sig sin egen värdegrund.
I liberalismens och toleransens namn byggs korridorer. De som bygger dem är sällan öppet auktoritära. De är ängsliga.
Hon är förmodligen irrationell. I varje fall naiv. Hon lever som om hon inte har svaren. Det är hennes enda verkligt liberala bedrift. Den som redan vet hur livet bör inrättas behöver inte frihet. Hon behöver efterlevnad. Den som inte vet måste tåla att andra lever. Hjälten behöver inte konvertera den andre. Hon behöver inte ens gilla honom.
Prussiluskan talar samma språk men med annan andedräkt. Hon har gjort skadan till ett elastiskt begrepp. Först betydde det våld och tvång. Nu rymmer det blickar, skämt, forskning, romaner, barndomens lekar och den tystnad som uppstår när någon vägrar säga rätt mening i rätt ordning. Toleransen har blivit ett hygienprojekt. Friheten ett tillstånd som måste bevakas mot dem som använder den.
Det är den svenska paradoxen. I liberalismens och toleransens namn byggs korridorer. De som bygger dem är sällan öppet auktoritära. De är ängsliga. De går omkring och är rädda för allt som de uppfattar som icke-liberalt. Religionen om den är för allvarlig. Patriotismen om den inte är ironisk. Könet om det inte är flytande. Familjen om den inte är förhandlingsbar. Humorn om den inte har passerat förhandsgranskning. Prussiluskan älskar öppenheten som idé och avskyr den som rum.
Man känner igen henne på meningsbyggnaden. Jag är den första att försvara yttrandefriheten, men. Det som följer efter men är alltid viktigare än det som står före. Yttrandefriheten blir ett förord till förbudet. Människan blir ett ärende. Samtalet en risk. Liberalismen krymper till en etikett man fäster på den egna rädslan för att den ska se ut som princip.
Jag skriver detta som konservativ, vilket enligt gängse katalog innebär att jag ska älska ordning, arv och gränser och misstro den lösa individen. Det stämmer delvis. Jag tror inte att människan föds som ett oskrivet blad, och jag tror inte att ett samhälle kan levas som ett oavbrutet samtal. Just därför kan jag se den liberala hjälten. Hon är inte min meningsfrände. Hon är min motbild när hon är som bäst. Den som inte behöver vinna för att kunna andas i samma rum.
Konservatismen, när den inte förfaller till teater, vet att den inte äger framtiden. Den förvaltar något som redan finns och som kan förstöras fortare än det kan ersättas. Den liberala hjälten vet något närbesläktat, fast från andra hållet. Hon vet att hon inte äger sanningen. Skillnaden är att hon gör ovissheten till en plikt mot nästan. Det är lätt att håna. Det är också det som gör henne sällsynt.
I den svenska offentligheten har den naiva liberalen nästan utrotats av sina egna. Kvar finns en kår som talar om öppenhet ungefär som en vakt talar om säkerhet, som ett system av kontroller. De kan hylla det fria ordet så länge ordet inte kommer ur fel mun, och de kan åberopa de stora frihetstänkarna så länge dessa håller sig till mottot och avstår från resten av sitt verk. De är inte skurkar i melodramatisk mening. De är värre. De är tråkiga med makt.
Den liberala hjälten skulle sätta sig med en kommunist, en präst, en fascist och en person som tror på stjärnorna utan att först kräva att rummet saneras. Inte för att hon är slapp. För att hon begriper att frihet som bara tål de redan övertygade inte är frihet utan sällskap. Hon kan ogilla det hon hör. Hon kan argumentera skarpt. Hon gör det utan att kalla på institutionerna.
Samtidens liberala prussiluska tror att hon försvarar det öppna när hon i själva verket försvarar sin egen ro. Hon har förväxlat det öppna samhället med det rena. Fienden kommer inte i uniform. Den kommer med ett leende som säger att vissa frågor redan är avklarade.
Är hon då en hjälte, den naiva? Hjältar brukar ha svärd. Hon har tvekan. Det är ett uselt vapen i partistyrelser. Men det är det enda liberalismen någonsin har haft som inte genast förvandlas till sin motsats. All annan liberal utrustning – lagar, rättigheter, institutioner – kan beslagtas och vändas ut och in. Tvekan kan inte det. Den slocknar bara, och då är det inte längre liberalism som återstår.
Jag kan inte följa henne hela vägen. Jag tror att kulturer har tyngd, att nationer inte är idétävlingar. Jag tror att vissa gränser är uttryck för omdöme, inte för fobi. Men jag kan se att den liberala hjälten, just i sin naivitet, räddar något som även en konservativ behöver. Möjligheten att ta fel utan att förvisas. Ett samhälle som inte tål den möjligheten blir inte dygdigt. Det blir tyst.
Därför utser jag ingen partiledare och ingen ledarsida. Min liberala hjälte är den som fortfarande tror att en människa får vara sig själv även när hon är fel, fånig, from eller fräck. Hon är irrationell nog att leva som om sanningen inte redan har flyttat in hos henne. I en tid då nästan alla ideologier lider av svarens inflation är det en heroisk underlåtenhet.
Om hon finns bör man skydda henne. Inte mot konservativa. Mot liberalerna.
Carl Eos är skribent, författare och senior fellow på tankesmedjan Oikos


