Janerik Larsson reflekterar över sin bekantskap med en av Sveriges mest kända företagsledare genom tiderna, Jan Stenbeck, en man omtalad för sina modiga initiativ i medievärlden.
Jag träffade min hjälte våren 1986.
Hans namn: Jan Stenbeck, det sena 1900-talets kanske mest spännande och nyskapande svenske företagsledare.
Att jag då hamnade på hans kontor på 601 Lexington Avenue i New York och tillbringade många timmar i intressanta samtal med honom berodde på att jag skulle göra en intervju med honom för en bok jag arbetade med.

Jan var en fantastisk person med många olika sidor. Det fanns i honom en oro, kanske en sorts ångest men också en fantastisk kreativitet, en förmåga att se vad som skulle kunna göras och sedan att se till att det blev så.
Mina nästan femton år av samtal med Jan var inte alltid inspirerande, men de var det ofta. Särskilt i början men även i någon mån när jag börjat jobba hos honom.
Mitt första, mycket långa samtal med Jan handlade mest om att jag lyssnade och det fick honom att fortsätta sin berättelse om sitt liv och sina tankar om företagande. Skälet till detta första av många samtal var att jag skulle skriva en bok om kulturklyftorna mellan svenska företag och deras amerikanska dotterbolag.
Därför hamnade jag på Jan Stenbecks kontor våren 1986.
Redan då hörde jag för första gången den tanke som jag sedan kom att få höra otaliga gånger från honom: ”Varför inte? Tänk om det är tvärtom?”
Han arbetade i sex år på den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley i New York innan han bröt upp och skapade sin egen bas.
Samtalet övergick därefter till att resonera kring det företagsbygge Jan höll på med. Han köpte för 300 000 USD en division av ett företag som gått i konkurs. När vi samtalade var det företaget, Miltope, börsnoterat och då värt tio miljoner USD. Han nämnde också att han varit i eller var ägare i ett försäkringsbolag, i några banker i Texas, i ett litet oljebolag samt i Millicom som precis som Kinnevikföretaget Comvik drev biltelefon- och digitala kommunikationssystem.
Detta samtal fördes alltså 1986 och den bild som Jan då tecknade säger mycket om vad som sedan hände i hans liv.
Han anade redan 1986 om vad som kunde komma;
- Jag har förutsättningar att vara ett nyttigt orosmoment i svensk företagsvärld; att utmana svenska oligopol gör jag mer än gärna (biltelefoner, pressurklipp, försäkringsbolag etc).
- Jag hoppas att min satsning på en TV-satellit i Luxemburg ska bidra till att utmana svenskens bild av sig själv och omvärlden.
När vi på telefon pratat om intervjutexten sa jag att om det framöver var något han ville resonera med mig om så var han välkommen.”
Jag anade inte då att Jan skulle ta fasta på de orden.
Jag minns hur inspirerande jag fann Jans samtal. Han var så begåvad, så nyfiken, så rolig.
Under åren fram till årsskiftet 1994/1995 ringde han mig regelbundet. Jag var en av Jans otaliga samtalspartners förstod jag sedermera men särskilt de första åren var jag verkligen mycket smickrad över att Jan som då snabbt blev alltmer en ”rubrikernas man” i Sverige fann något värde i våra samtal. För mig gav samtalen inblickar i en värld jag annars inte hade insyn i.
Jag minns hur inspirerande jag fann Jans samtal. Han var så begåvad, så nyfiken, så rolig. Han hade såklart insikter från många andra håll men han verkade verkligen vara mycket intresserad av det jag arbetade med. Han berättade också ibland om sin egen värld, om sin skepsis mot mycket i det etablerade Sverige, hur han kände distans till den monopolvärld han i hög grad hade att relatera till på olika sätt.
Det var särskilt två sakområden som efterhand blev allt viktigare i dessa samtal. Det ena var frågan om att bryta upp det svenska radio/TV-monopolet, det andra var vikten av ett svenskt medlemskap i det som då hette EG men som idag är EU.
Samtalen med Jan handlade alltid om att jag efter bästa förmåga svarade på hans frågor. I dessa dialoger sökte han ofta efter hur jag bedömde olika ämnen.
Jan var mycket engagerad för ett svenskt EU-medlemskap. Här var mitt arbete av betydligt större betydelse för resultatet än arbetet med fri radio/TV. Som SAF:s informationschef hade jag en nyckelroll i JA-kampanjen.
Efter att folkomröstningen var avklarad sa jag till SAF:s ordförande Ulf Laurin att jag tyckte att jag gjort mitt. Men jag visste inte vad jag skulle satsa på härnäst.
Då ringde Jan: ”Du ska nu komma till Kinnevik. Jag har engagerat Odd Engström som ska hantera det röda laget och du ska ta hand om det blåa laget när jag nu delar upp Kinnevik i ett antal börsbolag.”
Jag kände en viss trygghet i att jag skulle ingå i ett informellt team tillsammans med Odd Engström som kom från rollen som vice statsminister hos Olof Palme. Vi båda hade haft kontakt med Jan länge. Odd givetvis mycket längre än jag men å andra sidan hade mina kontakter med Jan nog varit betydligt intensivare de senare åren. Odd och jag kom att överlägga om hanteringen av många känsliga frågor och nyckelfrågan var oftast när och hur man skulle lösa en fråga i samråd med Jan.
En sak som jag var inställd på när jag började på Kinnevik var att jag inte skulle bli en av ”grabbarna” runt Jan. För att understryka det blev jag de kommande fem åren helnykterist.
Nu skulle Kinnevikkoncernen brytas upp och nya börsbolag börsnoteras. Jan deklarerade att jag skulle ha informationsansvaret i alla nya bolag.
När jag efter sommaren 1995 började på Kinnevik var det i hög grad en annan Jan jag lärde känna. Jag var ju nu operativt så nära ”affären Kinnevik” att våra tidigare resonemang om politik m.m. minimerades. Det blev helt enkelt fokus på jobb, på resultat. Och många möten med en sträng chef.
En sak som jag var inställd på när jag började på Kinnevik var att jag inte skulle bli en av ”grabbarna” runt Jan. För att understryka det blev jag de kommande fem åren helnykterist. Garanterat den ende i kretsen. Jan som var van att arbeta med mormoner (alltid helnykterister) sedan Morgan Stanley reagerade vad jag vet aldrig på detta – men det gjorde många i kretsen runt honom. Jag var en ganska udda fågel – om än ingalunda den ende - men kom att arbeta väl tillsammans med de allra flesta chefer av den enkla anledningen att jag hade Jans uppdrag och förtroende.
När jag väl kommit till Skeppsbron 18 var det bara att sätta i gång med att jobba. Det skulle skrivas prospekt och årsredovisningar. Bolagens ledningar skulle informeras om börsreglerna. Börsen var en helt ny och fullständigt främmande värld för Jans glada, unga entreprenörer som glatt berättat allt möjligt i medierna om sina företags framgångar. Nu var det alltså börsreglerna om hur väsentlig information skulle kommuniceras som gällde.
Under sin livstid etablerade Jan fem bolag som börsnoterades: Tele2, MTG, Millicom, Metro och Transcom.
Trots att jag i grunden är journalist och därför kanske borde ha varit mest intresserad av Jan som medieentreprenör, var det sidan av honom som handlade om mobiltelefoni som jag hela tiden fann mest spännande.
Redan i slutet av 1980-talet berättade Jan för mig om mobiltelefonins framtid.
När Jan diskuterade med mig om sin syn på de egna verksamheterna påpekade han att han egentligen inte varit intresserad av medier. Han hade blivit tvungen att starta TV3 för att få annonsintäkter till den satellitkapacitet han köpt av SES i Luxembourg.
Många av de strategiska, långsiktiga beslut Jan fattade ser jag fortsatt som geniala.
För mig var det alltså tveklöst mobiltelefonin som jag såg som det viktiga skälet att komma till Kinnevik. Comviq med GSM-teknik lanserades stort med kraftigt rabatterade mobiltelefoner 1995 för att skapa en mycket större marknad. Jan hade lånat kapitalet från tyska banker med Korsnäs som säkerhet. När de tyska bankdirektörerna sedan kom på besök skulle vi alla ha kostym och slips.
Min uppgift var att försöka förklara just alla affärsjournalister att de hade fel när de var övertygade om att Comviqs satsning på mobil folktelefoni var finansiell galenskap.
”Alla” visste att mobiltelefonin för evigt skulle förbli en lyx för direktörer. Att skapa en stor och bred marknad för mobiltelefoni skulle vara att slösa med Kinneviks pengar, hävdade en unison mediekör.

Jag samlade journalister till möten med börsanalytiker, jag lunchade med journalister tillsammans med Comviqs chef Lars-Johan Jarnheimer och andra ledande Comviqchefer. De skulle övertygas om att Jan hade rätt. Det var en brant uppförsbacke.
Vägen till Comviq hade varit lång men från 1990 till 2000 växte värdet på världens mobiltelefonföretag från i stort sett 0 till 75 miljarder kronor.
Jag minns när Jan kom hem från ett besök i Rom. Han samlade några av oss hos Comviq-chefen Lars-Johan Jarnheimer (idag ordförande för Telia!) ute i Kista och berättade att maffian använder kontantkort! Jag hade aldrig hört talas om kontantkort tidigare och det gällde nog även de flesta andra i rummet. Kontantkortet hade skapats av ett litet portugisiskt mobiltelefonbolag. Dessutom förstod åtminstone jag inte vad det skulle vara för affär för Comviq i ett land som då ännu inte hade någon maffia.
Men Jan gav order. Comviq ska lansera kontantkort inom sex månader.
Telia kom av både tekniska och affärsmässiga skäl under lång tid att avstå från att satsa på kontantkort. Det affärsmässiga skälet var att man såg mobilmarknaden som avgränsad till chefer. Då behövdes ju inga kontantkort.
De förbetalda kontantkorten blev en lysande affär för Comviq. Kontantkorten öppnade också en ny marknad för Comviq. Tidigare hade närmare 20 procent av de som sökte mobilabonnemang fått avslag på grund av att de inte var kreditvärdiga. Många föräldrar försåg sina barn med mobiler med Comviqs kontantkort. Det blev en tradition som barnen tog vidare när de som vuxna fått egna barn.
Det som hände är den verkligt intressanta historien om kontantkorten. Eftersom ett abonnemang ger Comviq intäkter i långsammare takt, medan ett kontantkort betalas direkt vid inköpet, ökade intäkterna mycket snabbare. Jan bestämde då att Comviq skulle hemlighålla relationen mellan intäkter från abonnemang respektive kontantkort. Vi som sedan såg siffrorna förstod vilken guldgruva kontantkorten blev.
Comviqs affärer förbättrades snabbt. Redan satsningen 1995 med de starkt prissänkta mobiltelefonerna, som jag landade mitt i när jag kom till Skeppsbron, ledde till att de beräknade 20 000 nya abonnenterna blev 120 000.
Efter Odd Engströms död den 18 maj 1998 i en hjärtinfarkt blev det naturligt för mig att gå vidare. Jans hälsa hade då försämrats – likaså hans humör.
Efter Kinneviks bolagsstämma 1999 lämnade jag Kinnevik och blev Kreabs public affairs-chef och sedan gick med tiden vidare till vice-VD jobbet på Svenskt Näringsliv 2005 efter stimulerande år hos Peje Emilsson.
Men jag har verkligen aldrig ångrat åren hos Jan.
…
Janerik Larsson är rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv samt författare


