I ett samhälle där handling och resultat axlat ledarrollen ser en intellektuell en motbjudande gyttjebrottning. Handlingskraftigt pratar sanningssökaren om kokosnötter som faller ur träd och ger sig drömmande ut med sitt kärleksbudskap. Jacob Cernvall har funnit sanningen i House of Cards och förklarar varför demokratin behöver både gyttjebrottare och stora fina ideal
”There are two kinds of pain. The sort of pain that makes you strong, or useless pain. The sort of pain that’s only suffering. I have no patience for useless things.”
– Francis J. Underwood
USA:s valresultat faller snart ut, som ur ett kokosnötsträd – för den naiva svensken. Den naiva svensken är förblindad av att ha växt upp i ett fredsskadat land med en stark konsensuskultur.
Svensk media kan därför även fortsatt måla upp det amerikanska valet som det mellan moralisk renhet och smuts. En ungdomsförbundare vet dock att så kan det te sig från den ena sidan, eller den andra. I det polariserade USA är skillnaden mellan de båda parterna stor, men de är också av samma virke. De är politiska varelser med ambitioner om makt. Makt vilken kommer ges till den som drar det längsta strået, eller kanske den makt som innehas av den som väljer ut strån från vilka det längsta sedan kan dras.
Vackra principer blir inskrivna i historien först när de kan identifieras som ett eftersträvansvärt mönster i mänskligt handlande.
Båda sidor kommer att utkämpa slaget, åsamka varandra smärta samt känna den. Bara en kommer att vinna. Det är det enda viktiga – resultatet. Det är så en maktstrid ser ut. Det amerikanska valet har visat det förut, och nu har vågorna spridit sig till Europa. De senaste valrörelserna har motbevisat dem som helst strider med ord och idéer. Idéer får gärna duellera i studentförbundet för att sedan regera på departementen, men vägen dit måste grävas av en annan. En med en politikers ryggrad, en ministers mod och en riksdagsledamots charm. Vackra principer blir inskrivna i historien först när de kan identifieras som ett eftersträvansvärt mönster i mänskligt handlande. Detta trots att det mänskliga handlandet till stor del saknade principer, eller också agerat emot dem av anledningar som varit viktigare än det vackra.
Brat. ”Brat” är bara nonsens som Kamala-kampanjen hostat upp för att förvilla i dimman. Ett bugande för populärkulturens postmoderna profeter. En PR-kampanj och konstig konst. Genomslag på sociala medier betyder litet jämfört med antalet medlemmar och nytillväxten i medlemsbasen. Likes går kanske att skryta med, och möjlig påverka i någon vågmästarstat, men valet avgörs genom att vinna delstater.
Wierd. Ja, mobbning kanske är svaret. Det verkar onekligen fungera för att få konstiga killar att visa sig ännu konstigare. Det har också auran av det coola tjej-kollektivet som man tror sig minnas från gymnasiet men egentligen bara sett på film. De möjliga svaren på mobbning är antingen att vara en tönt eller att mobba tillbaka. Republikanernas reaktioner vittnar om att de nu är på jakt efter nya mobbningstaktiker att ge tillbaka med. Allt för att vinna val, bli herre på toppen.
Hur vinner man val? Man tävlar. Är det meningen?
Mening finns bortom vår inblandning och uppdelning. Vår inblandning och uppdelning behövs dock för att möjliggöra val, utkristallisera alternativ och kunna mobilisera väljarna till att delta i valet samt därigenom i demokratin. Denna lek har en mening, till skillnad från att “dra strå”. Meningen med att vara delaktig i demokratin är att man är med i skapandet av morgondagens samhälle, vilket man tvunget kommer behöva förhålla sig till. Detta görs antingen genom att lösa problem för att göra det bättre eller genom att skapa den acceptans och gemenskap man behöver för att genomleva att det blir sämre.
Att delta i tävlingen, och inte i samtalet, gör oss mer separerade genom att människor omvandlas till meningsfränder och motståndare. Denna inblandning och uppdelning som skapar tävlingen är som sagt nödvändig, men måste likväl brytas ned igen. Parterna måste bägge lida resultatet av tävlingen, men också finna modet att bli medlidande till varandra igen. Det är en gemensam borgerlighet, samma parti och ett samhälle som alla delar.
Berättelsen i House of cards, eller den amerikanska valdebatten, slutar spelas när TV:n stängs av. Också de berättelser som skapas om ens egna sammanhang måste stängas av om dramat ska sluta spelas. Ingen gör detta åt oss och ramarna är mindre tydliga än de runt TV-skärmen, varför det ofta glöms bort. När två parter konstruktivt bråkar om lösningen, är det ofta ingen som är ansvarig för helheten. Den smärtan som parterna åsamkat varandra är inte heller bara ett element för att driva en episod framåt, utan måste kännas av någon. Oavsett om denna smärta är meningslös för den enskilde. I den bästa av världar bidrar denna person till en bättre morgondag, även som förlorare.
Det konstiga eller konstnärliga, estetiska, kan hjälpa oss förstå företeelser bortom språkliga begrepp eller göra oss fria från berättelser som vi fastnat i. Den som har självdistans kan ta del av konsten eller vara en del av skämtet. Den som saknar självdistans kan inte längre se deras berättelse om världen utifrån, därför hamnar de i försvar. Skämt kan också vara på stort allvar. De är berusande och leder till nya berättelser som senare behöver ifrågasättas. Avsaknaden av berättelser är inte heller en god tillvaro, världen kräver sin världsbild. Att leva utan några illusioner av att något spelar roll är att leva med illusionen av att inget spelar någon roll. Det är att vända sig bort från livet, vilket inte borde eftersträvas (utom i några heliga rum). Livsbejakande är istället den som både kan känna sig sårad av skämten och skratta åt dem.
Efter att ha blivit kallad konstig, kanske den tjugoåriga killen till och med upptäcker empati.
Banalt, såklart. Det kan till och med reta till skratt. Inte skratt på killens bekostnad utan den
killiga berättelse som haft hans fulla känsloliv i fångenskap. Det sägs också i skämtet, men det är svårt att höra när man upplever sig som utpekad. Liksom det är svårt att höra något annat när man deltagit i uppbyggandet av en politisk berättelse från den unga åldern många av oss gjort. Den byggda världsbilden är såklart sann, men kan ibland dölja dess bakgrund. Dess syfte är att bygga en friare och finare värld, vilket inte går att göra med smutsiga verktyg. Det finns dock inga karaktärer, därför kan alla byta till renare verktyg snarast man upptäckt man haft föråldrade.
Jacob Cernvall är ordförande för Linköpings Fria Moderata Studentförening.