Varje riksdag har lagt energi på att skapa fler regler för hur och var man får bygga. Resultatet är skenande bostadspriser och en generation utan hem, skriver Arvid Fägerblad.
Det har inte undgått någon att bostadspriserna ökar år efter år. Ökningar utgör ett särskilt stort problem för unga som ska köpa sin första bostad, då många helt enkelt inte har råd. Det innebär att de måste spara längre för att få ihop till sin kontantinsats, eller tvingas ge upp sin dröm om att äga sin bostad, och i stället tvingas hyra en bostad livet ut. En hel generation bygger upp alltmer frustration över att deras chans har försvunnit, och att de inte kommer kunna köpa ett eget hem att bo och bilda familj i har försvunnit, och att de inte kommer kunna leva ett lika rikt liv som sina föräldrar. Sedan 1800-talet och Gripensteds liberala reformer har varje generation fått det bättre än sina föräldrar, men den kontinuiteten ser nu ut att brytas.
Det är tydligen mer avancerat att ge ett bygglov än att styra landet.
När jag i höstas tog mig an 15 högskolepoäng förvaltningsrätt fick jag erfara hur kontinuiteten brutits och förstå varför min generation är dömd till kortvariga andrahandskontrakt. I kursen behövde vi nämligen läsa PBL – Plan och bygglagen (SFS 2010:900) från pärm till pärm.
Det första som slog mig när jag läste PBL var hur lång den är, 16 kapitel med mellan 6 och 115 paragrafer vardera. Ja ni läste rätt, 9:e kapitlet, som handlar om ”Lov och förhandsbesked”, är 115 paragrafer långt! Regeringsformens samtliga 15 kapitel innehåller sammanlagt 181 paragrafer. Det är tydligen mer avancerat att ge ett bygglov än att styra landet.
Det är faktiskt helt sjukt att man har 115 separata bestämmelser för att förklara vad man behöver och inte behöver tillåtelse för, samt hur man ska gå till väga för att få tillåtelse. Det förklarar varför det tar sådan tid att bygga i Sverige. Något har gått fel med PBL.
Bara ett exempel på de sjuka reglerna är att det inte finns någon automatisk tillåtelse att återuppbygga en byggnad, ens om den brunnit ner. Medan lågorna slickar ditt hem behöver du bläddra till PBL 9 kap. 3§ och läsa att om du vill återskapa ditt liv räknas det som en nybyggnation och behöver därför följa nuvarande regler. En gammal byggnad som inte följde regelverket får alltså inte återuppbyggas.
Med andra ord förlorar vi en viktig del av vårt kulturarv genom att gamla byggnader som inte är särskilt skyddade (exempelvis k-märkta) och som inte följer dagens standard, brinner upp, och inte tillåts återuppbyggas. Visserligen kan ägarna till sådana byggnader kan ansöka om ersättning för vägrat bygglov enligt PBL 14 kap 3§ 2st, men det är till föga tröst. Självklart borde man få återuppbygga en byggnad som totalförstörts i brand!
Det stora problemet med PBL är dock att den blir mer och mer komplex. År efter år har politikerna arbetat hårt med att lägga till nya undantag eller mer specifika regler (därav 9:e kapitlets 115 paragrafer). Problemet är att det gör allmänheten mer beroende av att rättssystemet ska tolka vad lagarna faktiskt säger, vilket gör processen långsammare och dyrare för alla parter. Något som illustrerar problemet väl är att ledtiderna för ärenden i Stockholms län som rör PBL har ökat med så mycket som 75% sedan 2011.
Det är självklart inte bara lekmän som jag som ser problem med PBL. Någon som delar min kritiska hållning är Kristina Alvendal, före detta stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, som 2024 skrev rapporten Ineffektivt stadsbyggande – erfarenheter av nuvarande lagar, regler och arbetssätt i praktiken på uppdrag av Produktivitetskommissionen.
Ett problem som Alvendal lyfter är att reglerna kring överklagan av beslut rörande bygglov är alldeles för generösa. I princip vem som helst kan överklaga, även om de själva inte påverkas av beslutet. Alvendal skriver: ”Möjligheten att överklaga det som sker i vår fysiska miljö är mer generös än att överklaga ett våldsbrott eller ett skattebrott.” Det är ett väldigt stort problem eftersom det ger allt för många alldeles för stora möjligheter att påverka vad som får och inte får byggas på en bit mark.
Ytterligare problem som Alvendal lyfter är att de detaljplaner som skapas ofta är mycket mer detaljerade än vad de borde vara. I PBL 4 kap. 32§ 3st står det ”Detaljplanen får inte vara mer detaljerad än som behövs med hänsyn till planens syfte.” Däremot är det enligt Alvendal inte: ”… alltför ovanligt att plankartan blir så exakt att det under arbetets gång blir omöjligt att ändra vinklar på takfoten, sätta in en tjockare stomme som gör att byggnaden inte längre ryms inom den tajt tilltagna byggarealen eller centimetrarna på marken”. Denna typ av regler känns inte rimliga enligt mig, de gör det alldeles för svårt att anpassa byggprojekt efter nya omständigheter.
PBL är nog inte det enda som står i vägen för byggande i Sverige, men redan efter 15 poäng förvaltningsrätt förstår man att många problem på svensk bostadsmarknad härrör från de brister som finns i plan- och bygglagstiftningen. Att vi i dagens Sverige inte lyckas bygga tillräckligt med billiga bostäder är ett allvarligt nationellt problem och inte minst orättvist för de unga som på grund av detta inte får samma förutsättningar som sina föräldrar. För att vi ska kunna lösa detta problem är det ytterst viktigt att vi gör något åt saken, och min rekommendation är att vi börjar med PBL. Vem som helst fattar att det nu behövs regler som slutar dra ut på projekten, öka kostnaderna, och omöjliggör för mycket detaljstyrning. Genom politisk diskussion och rent sunt förnuft kan vi bygga en bättre lag!
Arvid Fägerblad är tidigare ledamot i Geijerska studentföreningen