Glöm sagornas prinsar och riddare. Mannerheims liv rymmer allt en hjälteberättelse behöver. Astrid Hård af Segerstad slår ett slag för en okonventionell godnattsaga.
Det är alltför sällan jag betraktar topplistan över barnböcker och ser Mannerheims memoarer. Om det någonsin skulle hända hade jag tyvärr antagit att boken var gravt felplacerad. Hur många småbarn vet ens vem Gustaf Mannerheim är? Samma fråga gäller de äldre barnen. Det, om något, är ett misslyckande.

För mig har Mannerheim alltid utgjort sinnebilden av en sagohjälte. Hans liv innefattar samma spänning som i böckerna på bokhandelns 9-12-hylla och bestod enbart av att övervinna motgångar. Postumt utsågs han till och med till tidernas främsta finländare. Vad kan vara mer spännande än det? Det är kanske inte ett under att just hans memoarer, med dess oslagbara dramaturgi, var vad ettåriga jag alltid valde som godnattsaga?
Låt mig berätta. Friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes den 4 juni 1867 i ett Finland som sedan 1809 formellt tillhört Ryssland. Hans familj var inte utan svårigheter. Fadern flydde till kontinenten och lämnade fru och barn med bördan av sina skulder, och bara kort därefter gick hans mor bort.
Syskonskaran kom att omhändertas av olika släktingar och fjortonårige Mannerheim flyttade till morbrodern som, utan större framgång, såg till att han gick i skolan och skötte sig. Istället flyttades Mannerheim året därpå till Finska Kadettkårens skola och kvarblev i ungefär fyra år, tills det att han relegerades för andra gången i sitt liv.
Efter studentexamen inleddes studier vid Nikolajevska kavalleriskolan där han allmänt gjorde bra ifrån sig och undvek vidare disciplinära åtgärder. Därefter tog han tjänst i kejserliga armén och skapade sig ett gott rykte som innebar förtroendet att få vakta tillträdande tsar Nikolaj II under dennes kröning.
Visserligen fanns motståndsrörelser i det Ryska Imperiet-tillhörande-Storfurstendömet Finland, men som rojalistisk adelsman var Mannerheim troget det ryska kejsarhuset. Russifieringen kring sekelskiftet fick honom att överväga att lämna sin tjänst, inte minst då storebrodern landsförvisades av Ryssland. Men inget förenar mer än en gemensam fiende och 1904 bröt det rysk-japanska kriget ut. Mannerheim blev kvar och återvände till Finland först 1917.
Finland förklarade sig självständigt den sjätte december 1917, vilket resulterade i ett plötsligt omvälvande säkerhetspolitiskt läge. Landets försvar bestod av ryska trupper, något som godtagits då det främsta hotet aldrig ansetts vara ryssen, utan snarare kommunismen. Ett numera kommunistiskt Ryssland betraktades därför av Mannerheim som något Finland inte kunde vara del av. Därmed sade han upp sig.
För att åtgärda bristen på en egen försvarsmakt grundades den så kallade Militärkommittén, till vilken Mannerheim tillsattes som ordförande och de facto överbefälhavare. I takt med att den ryska militära närvaron ersattes med en egen finsk växte de interna splittringarna. De Röda (socialisterna) tog makten och inbördeskrig bröt ut. Omständigheterna var inte toppen: de Vita (borgerliga) ville försvara självständigheten med ett mycket begränsat försvar mot de Röda, som dessutom fick stöd av Ryssland.
Tyskland erbjöd sig understödja de Vitas självständighetskamp men Mannerheim förhöll sig skeptisk: vad är en självständighetsförklaring värd om den inte kan försvaras på egen hand?
Trots detta kom Finlands tillfälliga självständighetssenat att acceptera tyskt stöd och införliva det i Vita armén. Senaten hade även avtalat om visst tyskt ledarskap i uppbyggandet av det finska försvaret, något Mannerheim inte kände till och avgick efter att ha fått veta. Han begav sig omedelbart till Stockholm för att söka kontakt med ententen, allt för att möjliggöra fortsatt finsk självständighet från såväl ryssar som tyskar. Mot hösten skickade de facto statschef P.E. Svinhufvud Mannerheim utomlands med uppdraget att säkerställa ett internationellt erkännande av Finland.
Uppdraget blev mycket framgångsrikt och vid första världskrigets slut avgick den tyskvänlige Svinhufvud, efter vilken Mannerheim i december 1918 valdes till riksföreståndare. Konungariket Finland ångrade nu sitt tidigare förslag till kung, tyske Fredrik Karl av Hessen, och stiftade istället en ny grundlag i vilken landet – tyvärr – gjordes till republik. 1919 hölls det första presidentvalet. Mannerheim kandiderade, Mannerheim förlorade, och drog sig då helt och hållet undan från politiken. I stället grundade han bland annat Mannerheims barnskyddsförbund tillsammans med sin syster och verkade under tjugotalet i det sociala.
Under sina politiskt frånvarande år behöll han goda kontakter inom staten och rådgav emellanåt i frågor av militär karaktär. Svinhufvud valdes till president 1931 och utsåg Mannerheim till fältmarskalk, den enda som innehaft titeln i finsk historia. Under trettiotalet försökte han driva försvarsupprustning och nordiskt närmande, den andra klart mer framgångsrik än den första. Vinterkriget splittrade styret, i vilken Mannerheim inte trodde på möjlig utländsk hjälp och istället drev för att sluta fred med Sovjetunionen. Den svenska linjen – neutralitet – godtogs varken av Hitler eller Stalin. Finland accepterade slutgiltigt tyska militära transporter till Norge i utbyte mot vapenleveranser.
En fläckfri karaktär är tråkig. Ingen vill läsa om ett oklanderligt moraliskt liv utan varken svårigheter eller spänning.
Antagligen kände Mannerheim inte till Hitlers planer på att invadera Sovjet men började ana möjligheten under senvåren. Den 26 juni 1941 förklarade sig Finland i krigstillstånd och planer gjordes för att återta det territorium som gått förlorat efter vinterkriget. Detta förde dock med sig ett ökat beroende av Tyskland, något vännen Churchill beklagade sig över i ett brev till Mannerheim: ”I am deeply grieved at what I see is coming, that we shall be forced in a few days out of loyalty to our ally Russia to declare war upon Finland”. (Denna tidernas kanske vänligaste krigsförklaring figurerar för övrigt som substitut till religiösa texter på min släkts julfiranden. Tips!)
Mannerheim förstod att Tysklands invasion av Sovjet skulle misslyckas och försökte minimera Finlands deltagande i de tyska militära planerna. Halvvägs genom vinterkriget var han en vedertagen hjälte och utsågs på sin 75-årsdag till Marskalk av Finland och förlänades samma år till Riddare av Svärdsordens storkors i första klassen.
I valet 1943 föreslogs Mannerheim till president men drog tillbaka sin kandidatur efter att ha erhållit otillräckliga 49 procent av rösterna. Istället omvaldes sittande president Ryti som 1944 i ett brev till Hitler utlovade att mot vapenleveranser inte sluta egen fred med Sovjetunionen – det så kallade Ryti-Ribbentropavtalet. Varken Ryti eller en av honom utsedd regering fick sluta fred och därmed band man regeringen till avtalet, men inte Republiken Finland. För detta kryphål hade Mannerheim varit drivande. När regeringen avgick och Mannerheim enhälligt valdes till president var det för att ta Finland ur kriget.
Han sågs som landets enda räddning.
Mannerheim avgick 1946, strax efter krigets slut. Han hade då fullföljt det uppdrag han valts för men kämpade med sin hälsa. Fem år senare, vid 83 års ålder, gick han tyvärr bort.
I begreppet ”hjälte” verkar vi avse en person som renodlat agerar gott och riktigt. Men ingen sagohjälte är väl egentligen perfekt? En fläckfri karaktär är tråkig. Ingen vill läsa om ett oklanderligt moraliskt liv utan varken svårigheter eller spänning. Och Mannerheim var inte perfekt. Hans agerande är varken helt gott eller helt ont – och måste förstås i sitt sammanhang.
Det är alltför vanligt att trogenheten till det ryska imperiet eller alliansen med Nazityskland förstås utifrån hur vi betraktar dem genom dagens glasögon. Han försvarade varken nazisterna eller den ryska imperialismen, men såg behovet i båda för att skydda hans Finland – såväl före som efter självständigheten.
Men visst påminner hans livshistoria onekligen om de klassiska sagorna? Mannerheim var tveklöst min barndomshjälte och det möts ofta av skepticism. Men hur någon kan vara oförstående kring den fascinationen, även utifrån denna alltför korta biografi av ikonens liv, är för mig mycket oklart.
Finlands sak är vår och Mannerheim gjorde onekligen stora insatser för hela Nordens fortlevnad. Den enda skillnaden mot sagohjältarna är att denna berättelse är sann.
Så nästa gång ni befinner er i en bokhandel och ska köpa böcker till barn, underskatta inte Mannerheims memoarer. Monstret har nog aldrig funnits under sängen, men det finns österut.
Och inget kan väl lugna ett litet barn mer än att höra om hjälten som besegrade monstret?
av Astrid Hård af Segerstad


