Likt katter väljer kvinnorna sina makar med omsorg. Men om männen ska bli mer attraktiva krävs det att de både utbildar sig mer och tjänar bättre, skriver Hannah Stutzinsky.
Redan 1934 konstaterade Alva Myrdal att det var kris i befolkningsfrågan. Nu är vi där igen. I oktober förra året skrev statsministern en debattartikel i SvD (30/10-24) om de låga födelsetalen – men vilka är det egentligen som slutat föda barn?
Det så kallade summerade fruktsamhetstalet eller Total fertility rate på engelska, har aldrig tidigare varit så lågt i Sverige, inte ens på 1930-talet. Måttet är en summering av åldersspecifikt barnafödande där antalet födslar sätts i relation till antalet kvinnor i barnafödande ålder.
På ren nationalekonomiska är födslotalet inte mer än en räkneexercis på mellanstadienivå. I täljaren sätter man antalet levande födslar år t. I nämnaren sätter man antalet kvinnor som är t år gamla adderat med antalet kvinnor som är t+1 år gamla, dividerat med två. Detta görs för kvinnor mellan 15 och 49 år gamla. Därefter adderas kvoterna. Enkelt, men tråkigt.
Eftersom 40 procent av ett barn blir lite knasigt kan man översätta det till att alla kvinnor får i snitt ett barn, och fyra av tio får två barn.
Man kan mäta fertilitet på kohortnivå – en viss grupp kvinnor – eller på periodnivå, alltså över tid. Det summerade fruktsamhetstalet, det som nu är historiskt lågt, är det senare. Det betyder att om alla kvinnor i Sverige hade levt hela sina liv under rådande omständigheter och levnadsvillkor hade de genomsnittligt fått 1,4 barn var. Eftersom 40 procent av ett barn blir lite knasigt kan man översätta det till att alla kvinnor får i snitt ett barn, och fyra av tio får två barn.
Fertilitet på kohortnivå är svårare att mäta och tar längre tid, men det kan också ge en något annorlunda bild. Det måttet mäter hur många barn som kvinnor som är födda ett specifikt år, eller som tillhör en specifik årsgrupp, har fått när de är klara med sitt barnafödande. Inom statistiken räknar man med att alla kvinnor är klara med sitt barnafödande vid 49 års ålder. Det betyder att vi inte med säkerhet vet hur många barn som kvinnor som är födda på 1980-talet och senare genomsnittligt kommer ha när de är klara med barnafödandet.
Av SCB:s framskrivning framgår att tvåbarnnormen kommer att vara fortsatt stark för 1980- och 1990-talister. Barnen kommer dock senare och tätare. Det finns dock även en trend mot att antalet barn blir färre. För kvinnor födda efter 1980 förmodas det vara lika vanligt att vara barnlös som att ha tre barn vid 49 års ålder.
Vad som är gemensamt för de båda måtten är att de mäts på kvinnor. Av uppenbara skäl är det det mest behändiga. De lämnar emellertid vissa viktiga parametrar i mörker.
Det är sedan länge känt att fler kvinnor än män blir föräldrar. Assisterad befruktning förklarar till viss del detta under de senaste åren, men det var ändå inte förrän 2016 som ensamstående kvinnor tilläts att genomföra befruktning på detta sätt i Sverige. Lejonparten av skillnaden ligger betydligt närmare det vi ser hos våra släktingar i djurriket – nämligen att det är kvinnan som väljer. Framför allt väljer kvinnor bort. De män som blir valda blir valda flera gånger och lämnar en grupp med ej valda män bakom sig.
Könsgapet i barnlöshet har på gruppnivå varit ganska stabilt i riket över tid. Men över landet är variationen stor. En forskargrupp på Stockholms universitet började 2018 att även titta på andra parametrar som börjar bli mer framträdande i männens barnlöshet, nämligen inkomst. Forskarna Anne Boschini och Marianne Sundström författade en artikel i Ekonomisk Debatt 2018 där de pekar på att de barnlösa männen i allt högre grad är de fattiga männen. På 1970-talet hade 28 procent av de 45-åriga männen med låg inkomst inte fått barn, på 2010-talet var andelen uppe i 41 procent.
I november förra året gjorde BBC ett reportage om krisen i männens reproduktion. Trenden att det är de fattiga männen som blir barnlösa kan ses på flera håll i västvärlden. Journalisten Stephanie Hegarty drar ut tidsperspektivet och poängterar att det historiskt sett varit tvärtom. Det var de som kom från låginkomsthem, som lämnade skolan tidigt och i stället klev in i arbets- och familjelivet.
Även i dag är de fattiga männen lågutbildade, men nu har de allt mer sällan inte heller något familjeliv. Statistiskt väljer kvinnor nämligen partner asymmetriskt. Kvinnor är i genomsnitt två till tre år yngre än sin manliga partner, mindre etablerade på arbetsmarknaden och tjänar mindre. Det finns en stark korrelation mellan utbildning och inkomst och när männen klarar skolan i allt sämre grad, jämfört med kvinnorna, ökar kvinnornas relativa inkomst.
USA:s vicepresident JD Vance beskyllde förra sommaren barnlösa och miserabla ”katt-kvinnor” för landets dåliga utveckling. Och som vi nu har lärt oss har vicepresidenten fått saken om bakfoten. Likt katternas parbildning är det honan som väljer sin partner. Hade de kvinnor som Vance talade om bara velat ha barn hade de kunnat välja en man ur den stora poolen, men i stället väljer de bort.
Kanske är det pojkkrisen i skolan som ligger till grund för befolkningskrisen? Åtgärder för att kvinnor ska optimera balansen mellan karriär och fritid har prövats tidigare, och nog finns det kvinnor som upplever att fler åtgärder kan behövas. Effekten av sådana metoder är ändå högst osäker. Om männen inte blir mer valbara kommer knappast en utökad föräldraförsäkring att öka barnafödandet.
Hannah Stutzinsky är masterstudent i demografi vid Stockholms universitet.